Det finns över 600 000 sommarstugor i Sverige – och ingen är min

Lantstället är ständigt närvarande i berättandet. Men alla har faktiskt inte tillgång till en fristad på sommaren, påminner Anna Charlotta Gunnarson. 

Sommarstugan. Jämt dyker den upp i fikasamtal och krönikor. Mögelbryderier varvas med skildringar av stillheten på ön, i skogen, bakom åkern, det lilla torpet som bär på så mycket historia. Ta bara vägen dit. Jäktet och köerna, bagageluckan fullknökad av kylväskor och nytvättade lakan, obesvarade jobbmejl som susar runt i huvudet men som på magiskt vis sakta trängs undan vid tanken på ett huttrande hus som snart ska tinas upp av mänsklig värme och kaffet på spisen. Och så alla minnen som kommer tillbaka, samma visa varje gång. Den smala stigen som trampades upp för över hundra år sedan och där det gäller att undvika stenen med trollmossa, ett enda snedsteg betyder otur. Rullgardinen som kräver fyra rejäla ryck innan den går upp. Och hur kunde vi glömma gräddfilen i år igen?

Blå, blå vindar när gästerna anländer. Några klibbiga timmar och svalkande dopp hinns med innan molnen hopar sig och störtskurar får alla att gömma sig under filtarna. Men vad gör det? Nytt väderomslag och sillen intas utomhus. På slängigt manér bär värden fram en bucklig kastrull, vars lock efter tre generationers bruk inte riktigt sluter tätt, så nu ringlar ångan från den nykokta potatisen ut över vaxduken som ett flygplansspår, ackompanjerat av svindlande dilldoft. Ögonen glittrar i kapp med vågorna i solnedgången, vattnet runt knuten, naturen, tystnaden, äntligen kopplar man av med sju sorters blommor under huvudkudden. 

Lantstället är ständigt närvarande i berättandet, alla tycks ha en fristad att relatera till, tack vare arv eller egen plånbok. Krabbfiske och smultronstrån samsas på bilderböckernas illustrationer, i reklamen snickras det på fasader, lokaltidningarna rapporterar från det enkla torparlivet medan brokiga släkter grymtar i grosshandlarvillor i tv-serier som Sjölyckan. Under sommarhalvåret pratar folk i P1 så frekvent om att åka till landet att man kan få för sig att alla medborgare snart klättrar barfota över solvarma klippor ner mot bryggan i viken. Vi som saknar stuga drar givetvis inte på oss offerkoftan i onödan, man vill ju inte verka bitter, men medan staden töms på invånare och motorljuden bromsar in funderar jag över mitt eget beteende kring det som är mig givet. 

Jag minns ett radiokåseri av Barbro Alving, om att det viktigaste i livet inte alls är att ”ha hälsan”. Hon sa att hon lärt sig mycket av att vara sjuk, en erfarenhet friska människor saknar. Den som har upplevt en skröpligare kropp eller själ bär på unika insikter som kan göra det lättare att sätta sig in i andras svårigheter. Utan att förringa själva smärtan kan upplevelserna av att inte ”ha hälsan” helt enkelt vidga sinnet. Det finns över 600 000 sommarstugor i Sverige. Varje gång avundsjukan slår till tröstar jag mig med Alvings resonemang, för mitt lilla, fåfänga utanförskap ger mig kanske en insikt om – något. Framför allt mina privilegier: rösträtt, yttrandefrihet, familj, vänner, bostad, arbete, rinnande vatten i kranen, att jag somnar utan nattliga flyglarm.

För några år sedan summerade en samling älskade folkhemsartister sina somrar i musikprogrammet Så mycket bättre. Samtalet böljade fram och tillbaka med referenser till små grodorna och det lättsamma livet på lovet och landet. Vid middagsbordet i tv fanns också två kända hiphoppare som lyssnade uppmärksamt, men inte tycktes ha något att tillföra. Duon, som i vanliga fall kan vara hur kul som helst, tycktes välja åhörarbänken i stället för att fylla på med egna dråpliga hågkomster om att palla plommon hos stuggrannarna. Rapparna kunde rentav upplevas som lite småtråkiga med sina artiga miner, utan igenkännande bifall. 

Även om alla runt bordet var vänligt glada blottlades i tystnaden det där grå som är så svårt att prata om, för att det vid sidan av materiell tillgång handlar om kulturellt kapital. I unga år lämnade den ena rapparen en otrygg uppväxt i USA för Sverige, men väl här blev han och mamman hemlösa. Artistkollegan flydde som femåring med mamma och syskon från Pinochets diktatur i Chile. När anekdoterna vid tv-bordet klingat ut flikade hiphopduon försynt in att deras erfarenhet av sommarstugor inte var så stor. Oj, aj. Hur går man vidare? Kan man ens på värdigt vis bemöta sådana klasskillnader utan besk bismak? Troligen inte, någon kommer att känna sig dum. Men förtvivla icke, lösningen finns inom räckhåll. Jag kan helt enkelt sondera terrängen innan jag börjar lägga ut texten. Den som har tillgång till något som en annan saknar är den som sätter tonen. Är det i just detta sällskap jag ska pågå om det jag har – eller kan jag ta det med någon annan som har? Om jag i stället nöjer mig med en kortare utläggning eller väljer att prata om annat behöver ingen känna sig dum över huvud taget. Med detta sagt får ni nu gärna snickesnacka om era sommarstugor, men om jag börjar svamla om att ”ha hälsan” kan det vara dags att byta samtalsämne.

Ur Tidningen Vi #6 2024.

Läs mer:

Terri Herrera: Jag ärvde min pappas gallsten

Anna Charlotta Gunnarson: 1980 rådde berättarglädje i Sommar i P1 – nu återupplivas den