Designikonen: Uuve Snidare – resenär längs handens linjer

Handarbete är hett just nu, men det är också ständigt närvarande i historien. Tidningen Vi låg länge i mönsterfronten. Inte minst berodde det på konstnären och designredaktören Uuve Snidare.

Hon sitter i det tidiga dagsljuset och ser ut precis som en handarbetsredaktör borde se ut. Färgkraftig. Om det nu finns ett sådant ord? Annars kan det skapas för Uuve Snidare.

Hon har en lyster i sig själv, i sitt sätt att klä sig och i det hon skapar. På väggarna i lägenheten vid Norra Hammarbyhamnen i Stockholm hänger tufsiga ryabonader och vävda gobelänger. Hon har två utställningar på gång när vi ses, hon är 81 år.
Hon har plockat fram några av sina egna favoriter från tiden som handarbetsredaktör på Vi. Hon började 1980 och stannade i tjugo år så det hann bli några mönster.

En handfull av dem har hon sammanställt i bokenFiskartröjor och andra tröjklassiker, som går för många hundralappar så fort de dyker upp på Tradera eller på antikvariat.

Varför blir vissa mönster så populära?
–Människan har alltid mönstrat sin omgivning, både kläder och föremål. Mönster är en del av konsthistorien och det är det som är så roligt! En period var jag intresserad av fiskartröjor och reste bland annat till Aranöarna, Shetlandsöarna och Yttre Hebriderna för att samla mönster. Tröjorna innehöll symboler som gav en bild av fiskarlivet.

På resan sökte Uuve traditionella stickningar som hon sedan rekonstruerade för att göra dem tillgängliga för fler.

– Jag följde Östersjöns och Nordatlantens kuster tröjvägen, och för mig var det lika mycket en resa i folkkultur och en naturupplevelse som ett sökande efter en hantverkstradition. Tröjorna skulle stänga ute vatten och vind och de var samtidigt en livförsäkring och ett id-kort. Det fanns en sed att sticka i familjemönster. På så sätt gick det att identifiera en drunknad sjöman.

En av Uuves populäraste mönster kommer från de små Aranöarna utanför Irlands västkust och har flätor, rutor, diamanter, livsträd och björnbär. Det är en tröja som har stickats i många varianter, antagligen i över hundra år. Det sägs att mönsterformerna är symboler för båtarna, näten och repen.

–  Jag fick höra att en ingift man ofta fick en tröja med någon bård eller fläta mitt fram. Sedan fick varje son ett tillägg i form av nya mönsterbårder vid sidan av faderns mittmönster, berättar Uuve Snidare.

När hon var på plats på 1980-talet, användes tröjorna främst av hummerfiskare med småskalig verksamhet. Fisket gav inte mycket pengar, varken då eller nu, och tröjan är inte heller längre det viktigaste plagget på sjön, som den var förr i tiden. Ändå är den fortfarande ett älskat och välanvänt vardagsplagg.

I dag finns en stor efterfrågan på de handstickade tröjorna från de turister som besöker de karga Aranöarna, så stickningen fortsätter. Ett annan populärt mönster kommer från Ryssland, från den lilla orten Unskijposad i Arkhangelsk.

– Det är bitande kallt uppe vid Vita havets strand, och livet har handlat mycket om överlevnad. Men i mörkret och kölden skulle det inte bara vara varmt, utan också vackert.

De geometriska mönstren hämtades ofta från länderna i sydost men också från Estland och Karelen, de såg aldrig strama eller tråkiga ut. När syntetfärgerna kom i mitten av 1800-talet exploderade de nordryska textilierna av färg.

Den rödvita tröjan på bilden nedan dokumenterades av den finske museimannen U. T. Sirelius vid en inventering i Arkhangelsk år 1911. Den rekonstruerades i Finland på 40-talet och Uuve Snidare hittade den på en utställning i finska Vasa 1985. Efter ett uppförstorat foto av tröjan, med många detaljanalyser och provstickningar, blev resultatet denna vackra tröja i rött och vitt.

Var du först med att göra journalistik av mönster?
– Ja, kanske det. Under min tid som textilredaktör på Vi fick jag mycket stöd från chefredaktören för att sätta in hantverket i ett samhälleligt sammanhang. Vi gjorde bland annat serienLitterära broderier, med mönster från kvinnor som Emma Zorn, Karin Larsson och Ellen Key. Tidningen blev känd för textildelen under 1980-talet.

Varför blev det textil för dig?
– Min mamma, som kom från Estland, drömde om att bli modetecknare. Men i stället prenumererade hon på franska
magasin och plockade ut mönster att sy själv. När hon dog hittade jag 160 klänningar i hennes garderob. Jag skänkte bort dem till Myrorna. Själv började jag sy mina kläder som 14-åring och sökte så småningom till Konstfacks textila linje.

Ryamattor har varit en röd tråd i ditt liv?
– Ja, efter utbildningen blev jag och min make, som jag träffade på Konstfack, anställda i Tunisien för att lära beduinflickor ryavävsteknik med svenska vävstolar. Kvinnorna där vävde sina traditionella ryor med varpen liggande på marken och mattorna var anpassade till nomadliv och en vardag i tält. Vi skulle hjälpa dem att modernisera arbetet och blev kvar i fyra år.

Vad lärde du dig där?
– Väldigt mycket. Flickorna vi jobbade med var fantastiska, och vi fick vara med på byns fester och kom nära dem, även på personliga plan. Jag frossade i färg och mönster, som jag sedan tog med mig till Sverige. Samtidigt hade vi en svensk grundutbildning som vi kunde dela med oss av. Jag som kvinna körde bil och kunde mura med cement. Det gav en speciell roll. Men vi behövde återvända till våra sociala sammanhang så småningom, vi hade fått två barn under vår tid i Tunisien.

Stickning och broderi är just nu väldigt populärt. Varför tror du att det är så?
– Dels handlar det om hållbarhet, en vilja att göra saker på riktigt i alla led. Dels har det att göra med att kvinnors arbete varit underskattat i så många år. Män har uppfunnit, kvinnor har stickat. I dag är inställningen annorlunda och textil värderas högt igen. Och så tror jag det handlar om händerna, som behöver annat arbete än att trycka på knappar.

Varför det?
– För om vi fjärmar oss från handens intelligens, så blir något fattigt i en.