Den världsberömda kirurgen på Panzisjukhuset har vigt sitt liv åt att hjälpa kvinnor att återfå hoppet. Men vem hjälper honom när allt känns hopplöst?

Denis Mukwege har starka band till Sverige. När han var barn arbetade en svensk hjälporganisation där han växte upp, och med hjälp av den kunde Denis först gå i skolan och sedan även fortsätta sin utbildning till läkare.

Nu är han kirurg på Panzisjukhuset som han själv byggt upp i Kongo-Kinshasa, och opererar kvinnor som blivit utsatta för sexuellt våld. Många har livshotande skador, men de psykiska skadorna är minst lika omfattande.

– När jag började arbeta med kvinnor som blivit våldtagna märkte jag att de ofta beskrev händelsen med ”de tog mitt liv”. Så jag försöker få dem att känna att de fortfarande lever. Att de andas och långsamt kan börja känna att kraften finns inom dem. Att de inte ska låta någon ta hoppet ifrån dem.

Han säger att många i efterhand berättar hur nära de varit att ta sitt liv, men att de stannade kvar för sina barns skull.
– Jag frågar mig ibland: Skulle jag klara av att göra det de gör? När jag ser hur mycket dessa kvinnor är kapabla att kämpa, då får jag också styrka att fortsätta mitt arbete.

Har du själv aldrig tappat hoppet?
Det blir en lång paus innan Denis Mukwege svarar.

– En gång. Jag hade blivit attackerad i mitt eget hem av fyra maskerade män. En av mina kollegor blev dödad. De sköt mot mig också, och jag vet inte hur, men jag klarade mig. Allt hände framför ögonen på mina barn och jag bestämde mig för att lämna landet. För min familjs skull.

Men redan efter tre månader av bekvämt och tryggt liv i Boston åkte han tillbaka till Kongo-Kinshasa.

Vad hände?
– Det var kvinnorna på landsbygden runt Panzisjukhuset som fick mig att tänka om. De lever ett hårt liv och måste klara sig på mindre än en dollar om dagen. Trots det lyckades de samla ihop sig och skriva brev till landets president om att han skulle förmå mig komma tillbaka. När de inte fick något svar började de samla frukt och grönsaker som de sålde för att få ihop pengar till en flygbiljett till mig och min familj. Jag satt där i Boston och tänkte att jag hade sett dessa kvinnor som ömtåliga, och att det var jag som hade tagit hand om dem, men nu var det de som inspirerade mig. Det var så jag fick mitt hopp tillbaka.

Du är en av få som vågat prata om grundorsakerna till det sexuella våldet i Kongo-Kinshasa.
– Småbarn och kvinnor som våldtas och mördas, barbariska handlingar – vem gör något sådant? Och varför? Vi gjorde en studie på Panzisjukhuset för att få svar. Många tror att det har att göra med etnisk eller religiös krigföring. Det har det inte. Det är ett ekonomiskt krig. Kvinnorna som har blivit utsatta kommer från ett område med gruvor som innehåller värdefulla mineraler, som coltan som används i våra mobiltelefoner. Det finns människor som vill exploatera utan att betala skatt, och det kan ske för att det är kaos. Vi kommer inte bli av med de sexuella övergreppen utan att få bort de ekonomiska intressena och orättvisorna. Det skulle gå att lösa. Problemet är girighet.

Hur är hopp och tro sammanlänkade?
– Jag är själv troende och visst hänger de ihop för mig. Men hopp handlar framför allt om kärlek. Varje morgon när jag vaknar tänker jag att jag ska visa någon annan människa kärlek. Det är att ge hopp.