Det finns konstnärer som använder bulldozers i stället för penslar. För att ta del av deras verk krävs såväl scout-anda som fyrhjulsdriven jeep. Vi spanar in den mäktiga jordkonsten.

Sädesärlan trippar över gräsets svål. Obekymrat fångande sina småkryp mitt inne i ett av Sveriges omfångsrikaste och mest känsloladdade konstverk: minnesvården Gravitational Ripples på Blockhusudden i Stockholm. Skapad till minne av de 543 svenska medborgarna som miste sina liv i tsunamikatastrofen. Invigd i juni 2018 och bestående av en från ovan sedd jättelik dubbelspiral. Till största delen gjord av … jord. Som formats till vallar täckta med gräs och tidvis spirande blom. Vallarna är tänkta att symbolisera vågor som minner om vattnets skrämmande kraft, men de bäddar också in oss som letat sig hit, för att röra oss in mot verkets centrum. Och det, eller dem som väntar där.

Jag har tidigare bara gått omkring här vintertid, när snön täcker allt. Den här dagen, coronasommaren 2020, är verket nysnaggat. Kanske har en bullrande åkmaskins knivar eller en vinande trimmer svept fram över vallarna. Torkat gräsklipp överallt. Den symboliska effekten av de kapade, hundratusentals kringslungade stråna och stänglarna i det redan i sig stillsamt drabbande verket är stark, nästan brutal.

Fåglarna, det vita snart upplösta flygplansspåret över himlen, tisteln som lyckats självså sig och undkomma att kapas; allt ingår i upplevelsen. Det är så de fungerar, verken i genren jordkonst, eller med en anglosaxisk term land art. Skapelser gjorda av naturens råmaterial, uppförda i det oändligt vidsträckta utomhuset. Ofta mäktiga men också oskyddade för vädrets lynnighet och omgivningens konstlikgiltiga insekter, växter och djur.

Bakom just detta av Statens fastighetsverk skötta monument finns den danska konstnären Lea Porsager. Volymen jord som gått åt: 1 250 kubikmeter. Antal planterade blomlökar: 80 000.

Men det finns utövare av jordkonst som tagit i långt mer än så. Våren 1970 står den amerikanska konstnären Robert Smithson vid Stora Saltsjöns nordöstra strand i delstaten Utah. Egentligen skulle han kunna lägga av nu eller byta jobb. För det han under drygt en veckas tid med hjälp av en lokal byggentreprenörs stånkande maskinarsenal lyckats dirigera fram är genrens än i dag mest kända och omtalade verk.

Sjutusen ton basaltsten har stjälpts ut och liksom skovelknådats i det av speciella alger och räkdjuret krill blekrött färgade sjövattnet. Precis som i fallet med tsunamikatastrofens svenska minnesmärke 48 år senare har det formen av en från ovan sedd spiral. I amerikanens fall är den enarmad, i stället för mer öppet dubbel. Den går moturs och från dess start i strandkanten mäter den 457 meter. Den som det är tänkt hyggligt promenadvänliga skulpturen döps till Spiral Jetty (översatt ungefär ’spiralbrygga’). Dess form är späckad med mer eller mindre andlig symbolik – livets rörelse in mot intet, eller tvärtom från intet allt längre ut mot alltet – och återfinns också i naturen. På ett sätt är jordkonstens tidigt vigde överstepräst Smithson alltså en mystiker. Han är också ett slags ingenjör och geolog, som talar om jordskorpans skikt som ”ett kaotiskt museum” och vikten av att ”kunna avläsa stenarna” där.

Men jordkonsten handlar också vid denna dess första fas – om man bortser från förhistoriska installationer som Stonehenge – om att spränga konstvärldens ramar. För det första pulvriserar de galleriväggarna: varför släpa in dina skapelser i isvita kuber där stela intendenter styr, när du kan ta din spade och dra igång i det vidsträckta fria, precis som Karl-Oskar i Amerikat? En av den rockstjärnelika Smithsons rivaler heter Michael Heizer. Känd för sitt i vid kanterna av en karg kanjon i Nevada dynamitframsprängda och gravliknande sena 60-talsverk Double Negative. Men också för att han utrustade sig med ”en husvagn och en pistol” när han gav sig ut i ödemarken, berättas det i den fascinerande dokumentärfilmen Troublemakers: The Story of Land Art.

För det andra nobbar jordkonstnärerna konstsvängens kommers; verken de producerar går knappast att sälja, på sin höjd att skänka. I stället för att gå ut på stan och skaffa akryltuber raggar de mecenatstålar och köper markbitar på någon gudsförgäten vidd, likt stycken av evighetens kanvas. I stället för penseln: en bulldozer, som en av utövarna uttrycker det.
Till och med betraktarens roll ruckar de på, publiken blir plötsligt ”pilgrimer”. Flera av de mest kända stora jordkonstverken från 1960- och 1970-talet ligger nämligen inte på något slappt promenadavstånd från någon brusande motorled, utan på otillgängliga platser som kräver rejäla doser scoutanda – och fyrhjulsdrift – för att nå och uppleva.