År 2018 firade vi demokratins hundraårsjubileum i Sverige. Men de första fröna till folkstyre såddes långt tidigare. 1848 grundar sjömannen Fredrik Olaus Nilsson Sveriges första baptistförsamling. I stadgarna skriver han in allmän och lika rösträtt, 73 år innan demokratin slår igenom i landet. F. O. Nilsson utmanar både det kyrkliga och världsliga etablissemanget – och får betala ett högt pris.

Det måste ha varit förfärligt kallt i vattnet. Kanske bara sex sju grader.

I skydd av mörkret tågar den lilla skaran genom skog och hagar ner mot stranden. När de kommer fram ångrar sig plötsligt tre av dem; två är rädda för repressalier, det tredje för havet. Fem står fast vid sitt beslut.

Pastorn vadar ut tills Kattegatts vatten når honom till midjan. Sedan följer de andra. En efter en sänks de ner under ytan, symbolen för att begravas med Jesus, för att sedan lyftas upp igen, uppståndna från det döda, återfödda.

På stranden står Fredrik Olaus Nilsson, som redan året innan har låtit döpa sig i floden Elbe i Tyskland. Han är lycklig.

Det är ett laddat ögonblick för dem alla. Å ena sidan jublande glädje; äntligen kan de manifestera det som de brinner för. Å andra sidan gnager en djup oro stora hål i saligheten; alla är medvetna om att de i denna stund begår ett allvarligt lagbrott.

Konventikelplakatet, som förbjuder religiösa sammankomster utanför kyrkan, gäller ännu, och hårda straff väntar den som trotsar det.

Det är den 21 september 1848 och fem vuxna personer, en kvinna och fyra män, döps i Vallersvik i norra Halland. Det är ett av de första baptistdopen i Sverige. Dopförrättaren, pastor A. P. Förster, har kommit resande från Köpenhamn, via Göteborg. Han hade tänkt segla den sista biten till Vallersvik, men på grund av stiltje hade han varit tvungen att ro – i 17 timmar.

Efter ceremonin vandrar sällskapet ett par kilometer till en stuga i Borekulla, där man bildar Sveriges första baptistförsamling. Fredrik Olaus Nilsson väljs till diakon, med uppgift att leda församlingen, förrätta dop och hålla gudstjänster.

Mötet har att ta ställning till den 3 895 ord långa Borekullabekännelsen, författad av Nilsson, som beskriver församlingens syn i olika frågor. Texten handlar i första hand om religiösa spörsmål, men mest intressant i detta sammanhang är avsnittet om församlingen inre arbete.

Bekännelsen fastslår att ingen rangordning mellan församlingens medlemmar ska förekomma, man erkänner ingen människa som överhuvud, och sedan detta:

På församlingens anförda mötes skola alla angelägenheter, så widt sig göra låter, genom röstning afgöras. Wid röstningen hafva alla medlemmarna lika röster, och afgörandet sker genom de härwid anförda rösternas pluralitet. Ett sådant afgörande har sig då det mindre antalet att willigt underkasta.

Med andra ord: Rösträtt för både män och kvinnor. Ingens röst är mer värd än någon annans. Majoritetsprincipen råder.
Det är som en grundkurs i demokrati. Det ska ta 73 år innan dessa folkstyrets byggstenar är på plats i konungariket.

Borekullabekännelsen antas, och i denna stund föds Folkrörelse-Sverige, den obevekliga och ostyriga vind som ska komma att förändra landet i grunden.

Den lilla församlingen firar till sist nattvard. Klockan har sedan länge passerat midnatt när de skiljs åt.

Ett av få portträtt som finns på sjömannen och predikanten F.O. Nilsson.

Fredrik Olaus Nilsson föds den 28 juli 1809 på Vendelsö utanför Hallandskusten. Han kommer till världen samma år som en ny regeringsform träder i kraft i Sverige, en grundlag där det bland annat står att kungen bör ”ingens samvete tvinga eller tvinga låta, utan skydda hvar och en vid en fri utöfning af sin religion”.

Det är ord som klingar skrämmande tomma i skenet av vad som ska komma att drabba Fredrik Olaus Nilsson. Men det är långt dit.

När Fredrik 14 år gammal lämnar hemmet för att försöka klara sig själv kan han se tillbaka på en barndom som knappast kan beskrivas som lycklig. Mamma Katharina dör när Fredrik är sju år gammal. Därefter bor han och bröderna med sin far Peter, som är så alkoholiserad att han till sist sätts under förmyndare. 14-åringen tar tjänst, först som dräng sedan som skomakarlärling. Under tiden försöker han bilda sig så gott det går, han har inte fått mycket av teoretiska kunskaper med sig hemifrån.

Våren 1827 går han till sjöss, 18 år gammal, och efter några år på ett svenskt fartyg blir han sailor i Amerika.

Fredrik är i sin ungdom religiöst ointresserad och deltar i ”syndalifvet” utan att ha dåligt samvete. Men under en fruktansvärd storm till havs vaknar skräcken för döden och den yttersta domen, och längtan efter frälsning blir plötsligt akut. Han blir en flitig besökare i de kapell som finns för sjöfolk, och till sist känner han att han helhjärtat kan tro.

Om frälsningens ögonblick skriver han själv i sin dagbok: ”Jag blev försatt i en högst förunderlig sinnesstämning. Den underbara sällhetskänsla jag erfor låter sig ej beskrivas.”

Och här någonstans blir unge Fredrik F.O. Nilsson, det namn som han kommer att lystra till under sin långa gärning. Det går bra för den nyfrälste F. O. Nilsson i Amerika, men han känner snart att han vill sprida Ordet till sina landsmän, och 1839 reser han hem till Sverige för att verka som oavlönad barfotaförkunnare.

Detta gör han så bra att han blir anställd som sjömansmissionär och bibelspridare i och runt Göteborg. Han är omtyckt och flitig; ordnar söndagsskolor för barnen, frälser hundratals vuxna – och får dem nyktra på kuppen.

Ingen liten sak i ett Sverige som håller på att supa ihjäl sig.

År 1845 blir avgörande för F. O. Nilsson. Han gifter sig med Ulrika Sofia Olsson – en kvinna som vi inte vet så mycket om, och som tyvärr får en undanskymd plats i denna historia – och han börjar ställa sig frågande till läror i den lutherska statskyrkan står för, den kyrka som han hittills tjänat:

Kan det vara rätt att kyrkan står under statens ledning? Är det rimligt att icke troende får delta i nattvarden? Finns det verkligen stöd i Bibeln för barndopet?

F. O. Nilsson blir närmast besatt av just dopfrågan. Han närläser Bibeln och hittar inte ett ord om att döpa spädbarn, däremot flera skildringar av hur vuxna, som efter moget övervägande blivit troende, döps genom att sänkas ned i vatten.

Tanken var oerhörd: Kunde det vara möjligt att den mäktiga statskyrkan och alla dess präster missuppfattat Bibelns ord om dopet? Och om de har fel i denna fråga, kan de ha lika fel i andra? F. O. Nilsson börjar studera amerikanska, baptistiska skrifter som lär ut vuxendop, och han gör sitt val. Så här skriver han i sin dagbok våren 1847:

”Jag hade nu efter två års hård strid överbevisats om, att barndopet var ett påfund av människor, och att jag ännu var odöpt.”

Nu är det bestämt: han vill bli baptist, troendedöpt. Men det finns ingen i Sverige som kan döpa honom. F. O. Nilsson får höra talas om en baptistpredikant i Hamburg, reser dit, och den 1 augusti 1847 döps han i floden Elbe.

När han återvänt hem dröjer det inte länge förrän det är allmänt känt att Nilsson har blivit baptist. Reaktionen blir häftig, vänner och gamla trosfränder vänder sig ifrån honom, inte många vill längre lyssna till hans predikningar.

”Vi räknar med att få utstå stora prövningar och lidanden. Men vi har beslutat vara kvar här”, skriver han.

Utvägen, att emigrera, får vänta.

Baptismen i Sverige får knappast någon rivstart. Efter över ett års arbete har F.O. Nilsson omvänt åtta själar – varav tre är nära släktingar. Trots att församlingen sannerligen inte gör något väsen av sig blir omgivningens avståndstagande från den nya trosriktningen våldsam.

Vid åtskilliga tillfällen händer det att vandaler bryter sig in i baptisternas tillfälliga gudstjänstlokaler och slår sönder allt man kommer åt. Misshandel är inte ovanligt, såväl kvinnliga som manliga församlingsmedlemmar drabbas. Och i Göteborg sprids ett talesätt: ”Det kostar inte mer än 18 skilling att slå ihjäl en baptist.”

Snart vaknar även statskyrkan. Hösten 1849 kallas F.O. Nilsson inför domkapitlet i Göteborg, och efter två timmars förhör blir han ”strängeligen tillsagd” att ”afstå från sina villfarelser”. I annat fall ska ”lagen i hela sin stränghet tillämpas”.

Stämningen blir än mer infekterad när myndigheterna börjar praktisera tvångsdop. Baptisterna vill inte döpa sina nyfödda, men vid flera tillfällen kallas polis ut till nyblivna föräldrar; barnet rycks ur mammans armar för att tas till prästen och döpas. En ko, eller något annat värdefullt, tas samtidigt från familjen för att betala länsman för det utförda arbetet …

Förföljelsen av F. O. Nilsson fortsätter, och tilltar. Han hamnar i finkan flera gånger, får utså spott och spe; hugg och slag. Ur dagboken:

”Vi var några av oss samlade (…) i akt och mening att fira Herrens nattvard, och medan vi var sysselsatta med det, blev vi plötsligt omringade av en stor hop pöbel, beväpnade med störar, bössor, pistoler och svärd, vilken bröt sig in i huset, slog och sparkade mig på ett hänsynslöst sätt. Slutligen kastade de mig i en kärra, satte sig på mig och körde iväg under fasansfulla svordomar och hotelser, tills de kom till en gästgivargård där de stannade i två timmars tid, medan de var inne och söp, under det jag tvingades att hela tiden sitta i kärran i den starka kölden. Från närliggande byar hade samlat sig en stor massa pöbel, som utspydde sina svordomar, hotelser och sarkasmer emot mig, under det att de blåbultade mig med snöbollar. Slutligen fördes jag till länsmannen, vilken utlöste en flod av ovett över mig samt lämnade mig åt sin dräng, som körde mig till Skene häradshäkte. Vi kom fram klockan 12 på natten. Här inlåstes jag i en cell, som var utan både säng och värme. Hela natten tillbringades med att springa fram och tillbaka i min cell för att rädda mig från att förfrysa. Här i denna usla cell hölls jag i sju dagar.”

I den här lilla stugan i Borekulla antogs stadgarna till Sveriges första baptistförsamling. Allmän och lika rösträtt slogs fast i en portalparagraf.

I februari 1850 kommer fiskalen till F. O. Nilsson med en delgivning. Han ska inställa sig inför Göta Hovrätt. Brottet han anklagas för är att han, trots varningen från domkapitlet, har fortsatt att ”utsprida villfarande lärosats.”

Det är inte överraskande, men ändå ett dråpslag; F.O. Nilsson vet nämligen vad som väntar om han blir fälld.

Månaden fram till rättegången ägnar F.O. Nilsson åt en febril missionsresa i Västsverige, och när förhandlingarna inleds i Jönköping den 8 mars är salen fullsatt. F.O. Nilsson får inför domstolen redogöra för sitt liv och sin religiösa tro.

Rättegångsprotokollet andas en märkvärdig respekt för den åtalade: ”Hans uppsyn var stilla och lugn. I hans skick och hållning låg ingenting öfverdrivet eller fanatiskt. Hela hans väsende antydde fromhet.”

Man lagen är benhård. Någon vecka senare faller domen: Livstids landsförvisning.

Nilssons öde ger eko i utlandet. En lång rad petitioner skickas in till de svenska myndigheterna. De kommer från Norge, Frankrike, Irland, men framför allt från England, som sedan länge har religionsfrihet och där baptisterna är en accepterad och framstående grupp i samhället. Till och med den brittiska premiärministern, lord Palmerston, engagerar sig i Nilssons sak!

Men domen står fast och nu står hoppet till Högsta domstolen. I slutet av maj reser F. O. Nilsson till Stockholm för att överklaga. I väntan på domstolsförhandlingarna begär, och får, han personlig audiens hos kung Oscar I. Nilsson har ingående berättat om sitt möte med monarken. Kungen är mild och lyssnande, påpekar att Nilsson får tro vad han vill, men:

– Jag har det emot er, att ni samlar anhängare. Om ni blott hade er övertygelse för er själv, skulle jag ej säga något; ty den ena bekännelsen kan i huvudsak vara lika god som den andra, men i ett lagbundet samhälle måste det vara ordning, och lagarna måste efterlefvas.

F.O. Nilsson svarar att han aldrig försökt övertala någon, men att han ser det som en plikt att för några förtrogna tala om vad han tycker är rätt. Längre än så kommer man inte. Audiensen slutar med att Oscar I tackar F.O. Nilsson för hans framgångsrika arbete för nykterhetens sak.

Högsta domstolen fastställer hovrättens dom. F.O. Nilsson söker nåd hos kungen, men får nej.

Nu är alla möjligheter uttömda.

I juli 1851 lämnar F. O och Ulrika Nilsson det älskade fosterlandet. Kvar lämnar de släkt, vänner och den lilla församlingen ”såsom ett får, mitt bland ulvar.” Parets första anhalt blir Köpenhamn.

Hemma i Sverige fortsätter den grova förföljelsen av baptister, och allt fler börjar tänka på att utvandra till Amerika. Strax efter nyår 1853 har en grupp bestämt sig för att emigrera och de ber F.O. Nilsson att följa med som ledare. I maj tar paret Nilsson och 21 församlingsmedlemmar från Halland och Västergötland båten över Atlanten.

Paret Nilsson slår sig ned i Burlington, Iowa, där det finns andra svenska nybyggare. Det är här F.O. Nilsson inleder en lång vänskap med sin närmste granne Andrew (Anders) Peterson, mannen som tack vare sina utförliga dagboksanteckningar blir förebild till karaktären Karl-Oskar i Vilhelm Mobergs Utvandrar-svit.

Snart går flyttlasset igen, denna gång till Scandia, Minnesota. F.O. Nilsson bildar genast en baptistförsamling. Nio medlemmar. Nilsson plågas av svår hemlängtan och skriver:

Jag vistas på främmande ort.
Där ängslas jag, längtande, suckar och ber
Få vandra på fädrenas jord en gång mer
Uti Sverige.
Denna längtan ska komma att uppfyllas fortare än han tror. I maj 1860 får han ett brev. En amerikansk baptistförsamling i New York vill skicka en missionär till Skandinavien, och man har kommit att tänka på Nilsson. Alla känner förstås till landsförvisniningsdomen, men man tänker att Nilsson åtminstone kan verka i Norge. Där råder, konstigt nog, religionsfrihet, trots att Norge är i union med Sverige.
F.O. Nilsson tackar genast ja, och bryter hastigt upp från Minnesota.

På kvällen den 13 september 1860 sätter F.O. Nilsson sina fötter på svensk mark igen, olovligen. Men saker och ting har förändrats i fosterlandet, Nilsson söker upprättelse hos den nya kungen, Karl XV, och den 11 december kommer svar från Stockholms slott – han är benådad och kan fritt vistas i Sverige. Men under en tid bär han för säkerhets skull alltid med sig benådningsbrevet, eftersom han ständigt blir ifrågasatt och påhoppad.

Året därpå är F.O. Nilsson med om att bilda Göteborgs första baptistförsamling och utses till föreståndare. Den här gången verkar det som om det inte saknas självförtroende. I december står en nybyggd samlingssal klar. Den finns på en plats där många människor passerar, och längs hela långsidan löper en 14 meter lång, svart skylt med vita bokstäver: Baptist församlings sal. Det är dags att kliva fram, sluta gömma sig.

Många fördomar finns kvar, men rörelsen växer och drar till sig unga, driftiga, bildade medlemmar och predikanter. Och nu – i framgångens stund – inträffar det oväntade, men kanske mänskliga, att F.O. Nilsson känner sig frånsprungen.

Han, den svenska baptismens fixstjärna, martyren, har blivit ”i aftagande”. Folket hör hellre andra predikanter. I brev antyds också att Nilsson börjar uppträda besynnerligt. Han velar, gör missbedömningar, och kommer på kant med församlingsmedlemmar.

Dessutom är det ekonomiskt skralt. Han är fortfarande anställd av församlingen i New York, men lönen är låg och utbetalningarna oregelbundna.

En samtida teckning av F.O. Nilsson i predikstolen. Enligt ögonvittnen var han inte en särskilt karismatisk talare.

I oktober 1868 beger sig paret Nilsson åter till Amerika, trots att det är uppenbart att de därigenom går miste om chansen att få ”hvila i fädernejorden”.

De slår sig ner i Houston, Minnesota, och Nilsson arbetar något år i den svenska baptistförsamlingen på platsen. Samtidigt fördjupar han sig i Theodor Parkers (1810-60) religiösa tänkevärld, där Bibeln är full av motsägelser och misstag, där mirakel ifrågasätts, där Jesu gudom förnekas. F. O. Nilssons andliga stabilitet rubbas. Som vanligt känner han sig tvungen att dela med sig av sina tankar till sina närmaste, vilket får till resultat att han blir allt mer isolerad. Han hamnar i konflikt med församlingen i Houston och får inte längre tala i kapellet.

Nilsson tillbakavisar alla anklagelser om att han skulle vara religionsförnekare. Men det hjälper inte, och den sista tiden är han ensam, sjuk och deprimerad.

Förre sjömannen Fredrik Olaus Nilsson somnar in i Houston, Minnesota, den 21 oktober 1881. De sista ord som kommer över hans läppar är: ”Jag börjar se solen igen genom rivna skyar.”