Decemberläsning från Montana till Jonseryd

De hängivna, Viet Thanh Nguyen

Roman
Översättning: Hans Berggren
Förlag: Tranan

I Viet Thanh Nguyens nya roman återknyts kontakten med den namnlöse berättaren i hans Pulitzerprisade debut Sympatisören. Huvudpersonen dras med ett livsfarligt karaktärsdrag: Han kan sympatisera med båda sidor i en konflikt. I hemlandet Vietnams blodiga inbördeskrig mellan kommunister och nationalister finns inget utrymme för dylik komplexitet. Det är antingen eller som gäller.

Hans två blodsbröder från tonåren, Bon och Man, har hamnat på varsin sida i kriget. Berättaren, en man med två ansikten, två oförenliga tankevärldar, blir förstås dubbelagent. Men då han även ser sina fiender som människor trasslade han i första boken in sig i en dödlig härva av problem och moraliska konflikter.

I den nya romanen De hängivna har det hunnit bli 1980-tal. Berättaren, som har en fransk far och en vietnamesisk mor, har hamnat som flykting i Paris. Hack i häl följer de fryntliga spökena efter dem han tvingats döda för att inte röja sin verkliga identitet. Tillsammans med den kommunisthatande blodsbrodern Bon städslas han av en sino-vietnamesisk maffiaboss för att sälja knark åt franska intellektuella. Kommunismen ersätts av nihilistisk kapitalism. Den ljusskygga marknaden styrs redan av araber med gängkrig som följd.

Det här kan ju föra tankarna till en ordinär thriller. Men mycket lite är ordinärt med De hängivna. Viet Thanh Nguyen tar ut svängarna med språket, stilen och storyn, så mycket som romanbygget håller för – och lite till. I huvudsak är den en svängig idéroman om kolonialism. Emellanåt är det subtilt, emellanåt avsiktligt övertydligt. Berättarens dubbla blick gäller även Frankrike. I koloniernas skolor hyllade lärarna ”frihet, jämlikhet och broderskap”, ideal som cyniskt nog inte omfattade barnen i skolbänkarna. Påståendet att man bringade ”civilisationens ljus” till de mörka kontinenterna var bara en eufemism för att våldta och plundra. Samtidigt finns ju den fantastiska franska litteraturen, gastronomin och så vidare. Som berättaren upprepar på en hel boksida: Fuck you Thank you Fuck you Thank you etcetera.

De hängivna blir ett slags osannolik sammansmältning av kioskdeckare, postkolonial filosofi, satir, övervåld och mörk komedi. Det säger sig självt att konstruktionen emellanåt skevar. Det är också en bitvis utmattande manlig värld. Men läst tillsammans med Sympatisören har Viet Thanh Nguyen skrivit ett storverk om exil, kolonialism, revolution och de livets oförenligheter som vi alla har att tampas med.

Recenserad av Peter Fröberg Idling

Vi är fem, Matias Faldbakken

Roman
Översättning: Ninni Holmqvist
Förlag: Albert Bonniers

Är det Gud som Tormod Blystad leker, när han blåser liv i lerklumpen? Man kan dividera om vad det är som driver huvudpersonen i norska Matias Faldbakkens Vi är fem; det kan vara inkapslad vrede, en loj likgiltighet, en plötsligt girig hunger eller rent och skärt storhetsvansinne. Oavsett vilket, låter det som en dödssynd, och nog blir straffet också kännbart.

På ytan gör dessa bibliska spörsmål inget större väsen av sig. Där är Vi är fem en ytterst välskriven men ganska märklig roman – och i utsökt professionell översättning av Ninni Holmqvist – som från en realistisk ansats efterhand glider över i ett alltmer surrealistiskt drama. Tormod har visserligen några hårda år i ungdomen bakom sig, men är numera en stabil make till hustrun Siv och far till barnen Alf och Helene, i det hus som han byggt med sina egna händer i barndomsbyn Råset. I anslutning till garaget har han sin verkstad.

Det är därinne, i den pedantiskt välordnade verkstadslokalen, som allt händer. Alltför mycket kan inte sägas om det som successivt växer fram där utan att ­läsningen av Faldbakkens roman ­punkteras på förhand, men så mycket kan konstateras: Tormods oförtröttliga experiment med rödlera och ett flertal olika gödselkomponenter, skapar ett monster.

Är det en doktor Frankenstein han är, Tormod Blystad? Ja, åtminstone är han en modern kusin från landet, som också tappar kontrollen över sin skapelse. Men, det är nog inte i första hand leran som glider Tormod ur händerna; det är snarare hela det liv han har skapat. Matias Faldbakken skildrar den kontrollförlusten skickligt med små, och samtidigt helt bisarra, medel.

Recenserad av Therese Eriksson

Räv och jag, Catherine Raven

Memoar
Översättning: Meta Ottosson
Förlag: Norstedts

Långt ut i Montanas vildmark bor en kvinna utan annat sällskap än väder och vind. Exilen är självvald. Catherine Raven har vänt ryggen åt det akademiska livet och en doktorsgrad i biologi, hennes ensamhet är ett måste.

Så en dag dyker en räv upp och fortsätter komma vid samma tidpunkt. Hon börjar se fram emot besöken och en ritual tar sin början. Hon läser högt för räven. Människan, djuret och vildmarken; det finns en nästan arketypisk kraft i den konstellationen. Hon som inga vänner har, och som säger sig inte behöva några kamrater alls, får en nu. Den står där, dag efter dag, på fyra ben och med en snygg svans.

Allt levande hör samman, skriver Raven, men det ska inte läsas som en miljöpolitisk appell. Snarare en vädjan om förståelse i ordets fulla vidd. Hennes berättelse om hur räven fick henne att känna sig mer hemma i världen äger en sällsam skönhet som jag tror kommer ur hennes uppriktighet. Samtidigt är historien så osentimental att den kan ses som en antites till Beatrix Potters söta barnböcker.

Recenserad av Marie Peterson

Julrevy i Jonseryd och andra berättelser, Klas Östergren

Noveller
Polaris

Klas Östergren är fenomenal på att framkalla en blandning av värme och melankoli i sina texter, det som gör att man blir sorgsen och lycklig på samma gång. Det är en stämning som lämpar sig väl för julnovellen som genre, och huvudparten av berättelserna i den senaste samlingen har tidigare varit publicerade i dagspress eller sända i radio vid juletid. Här finns guldkorn som Röd jul, om granhandlaren och hans amorösa affär med en av sina kunder i en överdådig men kylslagen våning på Östermalm och White Trash Christmas om vänskapen med ett barn vars mor och styvfar förvandlar den kristna högtiden till en orgie i sprit och bråk.

Men framför allt finns den nyskrivna och avslutande Julrevy i Jonseryd, en långnovell som upptar halva boken. Jagberättaren kontrakteras att regissera en revy i den gudsförgätna småstaden Jonseryd – och här excellerar Östergren i sin paradgren: att skapa det där vemodet som rörs ut med en stillsam känsla av eufori. Lägg till en släng av vass ironi åt småstadens alla kälkborgare och anrättningen är perfekt.

Recenserad av Oline Stig

Små dygder, Natalia Ginzburg

Essäer
Översättning:Vibeke Emond, Gunnel Mitelman, Niclas Hval
Albert Bonniers

Den italienska författaren Natalia Ginzburg skrev essäerna i Små dygder mellan 1944 och 1962, men Rachel Cusk konstaterar i den nya utgåvans förord att de känns dagsfärska. Jag tror det beror på Ginzburgs blick för det allmängiltiga i det vardagliga. Genom att beskriva sitt liv ur olika synvinklar, hjälper hon mig att se hur jag själv lever.

Ginzburg var politiskt engagerad mot den italienska fascismen, och humanismen är en grundton i hennes essäer, där inget ämne är för stort för att få plats. En saknad död vän, krig och fred, det egna skrivandet och mycket annat avsöks med mildhet och skärpa. Avslutningsvis i sin essäsamling hävdar Ginzburg apropå barnuppfostran, att ”man måste lära dem – inte små dygder, utan stora.” Generositet i stället för sparande, kärlek i stället för diplomati, ”inte önskan om framgång, utan önskan att vara och veta”.

Det är kloka ord. Att slå följe med denna stillsamma röst från förra seklet har en lugnande effekt på mig, i en samtid där visdom kan kännas som en bristvara.

Recenserad av Maria Küchen

Dunning-Kruger-effekten, Andrés Stoopendaal

Roman
Norstedts

Dunning-Kruger-effekten innebär att vi överskattar vår intelligens när vi saknar kunskap. Om denna felaktiga självbild har Andrés Stoopendaal skrivit en satir. Huvudpersonen är en relativ yngling som hyser vaga författardrömmar, men har ett byråkratjobb på Länsstyrelsen. Han ser sig själv som en typisk intellektuell som läser Jordan B. Peterson och idoliserar Stig Larsson och Michel Houellebecq. Han raljerar över intersektionalitet och identitetspolitik, och som undertitel kunde stå: ”Vilsna män, nu ännu vilsnare”.

Underförstått handlar det en hel del om manlig skörhet. Stoopendaal vill nog göra sin huvudperson till en typisk exponent av en viss typ av grabbig intellektuell. Gott så, men att låta honom vältra sig i dum självupptagenhet innebär inte automatiskt en engagerande roman. Här blir det för många och för långa referat av tråkiga idéer, och pastischerna på Houellebecq är bara dåligt genomarbetade. Ett potentiellt intressant sidospår om fascinationen för förfall tas inte heller riktigt tillvara.

Recenserad av Björn Kohlström