Debutant berättar dyster historia med magiskt skimmer

En kall vinterdag på den holländska landsbygden går en halvvuxen pojke ner sig genom isen och drunknar. Hemma på bondgården tror hans lillasyster Jas att det är hennes fel.

Av skräck för att hennes pappa ska döda och servera hennes älskade kanin till julmiddagen har hon bett Gud att ta brorsan i stället. När storebrodern alltså oväntat dör dras hon in i en komplicerad härva av sorg, skuld och en destruktiv drift att hela tiden gå över gränser. Något hon delar med sina två kvarvarande syskon.

Det är en barndom helt utan skyddsnät som Marieke Lucas Rijneveld skildrar i denna debutroman. Familjen tillhör den reformerta kyrkan och barnen är strängt religiöst uppfostrade. Allt i deras tillvaro har skeva proportioner och Jas utsatthet är total. Från föräldrarna, insnärjda i sin egen religiösa verklighet, till den gränslösa storebrodern Obbe som utmanar systrarna i alltmer avancerade lekar med sexuella och våldsamma inslag.

Obehaget om kvällarna, som nyligen tilldelades det internationella Bookerpriset, utspelar sig på 1990-talet. Men hela romanen präglas av en märkvärdig tidlöshet; med sin dunkla mättade ton skulle berättelsen om den olyckliga familjen på bondgården lika gärna kunna vara en av de mörkare målningarna från Nederländernas 1600-tal. Samma vaga dragning åt det groteska, samma dova känsla.

Rijneveld väver en allt starkare surrealistisk väv runt sin berättelse. Jas är besatt av Hitler och andra världskriget och är övertygad om att hennes mamma har undangömda judar i familjens källare som måste beskyddas. Hon gömmer två paddor i sitt rum och håller dem fångna i all kärleksfullhet medan hon ser dem sakta plågas till döds. Utan att försöka ingripa ser hon hur hennes bror dödar en liten hamster. Han intalar henne att hon måste offra djur för att rädda sin familj. Begreppen kärlek och död är tätt sammanlänkade.

Hur kommer det sig då att denna förfärligt dystra historia kan skimra på ett stundtals helt magiskt sätt? Jo, för att Marieke Lucas Rijneveld har ett storögt och naivistiskt sätt att låta oss se med barnets ögon. Hennes berättelse väjer vare sig för poetisk storslagenhet eller morbid humor. Den påminner mig lite om den bortgångna brittiska författaren Angela Carters roman Den magiska leksaksbutiken, samma smått surrealistiska gränslöshet. Men Obehaget om kvällarna talar med en alldeles egen röst. Och precis som i det holländska 1600-talsmåleriet är den strimma av ljus som träder fram i mörkret av en mycket säregen karaktär.