De tog världen till Sverige

”Under uppväxten i Yokohama längtade jag ut i världen och så fort jag kunde begav jag mig till Europa. På flyget från ­Moskva till Köpenhamn 1969, då jag var 21, blev vädret så dåligt att vi tvingades nödlanda i ­Stockholm. Efter det ville jag inte hoppa ombord igen. Jag visste inget om Sverige men gillade vad jag såg. Jag träffade en ­svenska, min nu före detta fru, och vi ­hamnade till slut här, i Jämtland.

När jag 1987 drog igång min restaurang i Grytan, i Brunflo, var det först faktiskt lite av en katastrof. Folk undrade mest om jag serverade rå fisk. Det tog tid att övertyga dem. Men det gick till slut. I dag älskar ju alla japansk mat.

Samtidigt; allt har inte varit lätt. I mars 2007 befann jag mig en kväll hemma för att fira dotterns födelsedag, när jag såg på tv hur min restaurang stod i lågor. Det var förstås en chock men ganska snart bestämde jag mig för att bygga upp allt på en annan plats, på gamla regementet i Östersund.

Nu har jag haft restaurang i Sverige i 35 år och mycket har hänt. Genom åren har många kändisar dykt upp här, som när George Clooney var hos mig när han spelade in film i ­trakterna 2010. Och kungen har jag serverat två gånger i hans residens. Jag får erkänna att jag inte såg det framför mig när jag liftade genom Sverige för drygt 50 år sedan.”

”Min pappa Daniel kom till Sverige 1984 och två år senare anlände min mamma, mina syskon och jag. Då var jag elva år. Vi landade sent på natten och körde mot Örebro i mörkret, alla gatlyktor lyste och jag var helt fascinerad av att det fanns el överallt. När jag vaknade nästa dag var jag lika imponerad, allt var rent och jag kunde till och med höra fåglar sjunga. Det var inte vad jag var van vid från Zahle i Libanon där jag växte upp med en hel del krig och elände. Under mina första år var det mycket skyddsrum och sandsäckar för att täcka fönster.

Matkulturen tog vi med oss till Sverige. Den byggde på att vi lagade mat tillsammans, hela familjen. Vid matbordet pratade vi om allt – jobb, skola, skvaller – samtidigt som vi åt en massa, både kalla och varma meza. Ofta kryddstarkt med färskt grönt på bordet – salladslök, rädisor, röd och grön chili.

Och det är precis så libanesisk mat ska ätas. Du ska testa dig fram. Hummus, vår persiljesallad tabbouleh, vår kryddade yoghurt labneh … allt ger smaker som ska prövas mot varandra och växa tillsammans. För att njuta ordentligt av maten ska du helst sitta länge vid bordet, en middag på tre timmar är inte ovanligt.

Den traditionen försöker jag och min pappa Daniel i dag förmedla vidare så att den etableras i det svenska samhället. Det är inte alltid lätt, svenskar är vana vid en halvtimmes lunch och en halvstressig kvällsmiddag.”

”I början av 2001 var det en stor jordbävning i El Salvador varje månad. Min fru Coripsa och jag hade fyra barn och vi ville ge dem en tryggare och bättre framtid, så när en vän berättade om Sverige bestämde vi oss för att flytta hit direkt.

Som de flesta som kommer till ett nytt land började vi städa och startade snart eget städbolag. Men i bakhuvudet fanns hela tiden tanken på att i framtiden knyta an mer till våra rötter och framför allt vår matkultur. El ­Salvador må vara det minsta ­landet i Centralamerika men jag vågar påstå att vi har den bästa maten. Och vår verkliga skatt är pupusas. Bäst kan det beskrivas som en tortilla fast tjockare.

Det ville vi servera i Sverige, samtidigt som vi ville bli lite av gastronomiska ambassadörer för El Salvador. Det är vi nu. Inte minst är det ett sätt för oss att visa vår tacksamhet, vi vill betala tillbaka för allt vi har fått av Sverige.

Ibland kommer det salvadoraner som bor i Norge eller Finland bara för att känna smaken av loroco – en ätbar blomma som är väldigt vanlig i El Salvador. Att servera en utvandrad salvadoran pupusa och loroco är som att ge den personen den finaste gåvan.

Men mest gläds vi åt att även svenskarna hittar oss. För att locka folk har vi också tacos på menyn. Vi brukar säga åt gäster som beställer tacos att de också måste testa en pupusa. Och efter-­åt är svaret alltid att de tyckte att pupusan smakade bäst.”

”På något sätt lyckades mamma få ut mig ur Banja Luka 1993. Jag var 18 år och ville inte in i kriget. Jag flydde, kom till Świnoujście i Polen och stod där i valet mellan Sverige och Danmark. Eftersom jag kände till fler fotbollslag här – IFK Göteborg, Malmö FF och AIK – fick det avgöra var jag hamnade.

Det var bara jag och tre ­kompisar och det var den tuffaste perioden i mitt liv, jag grät varje dag. Framför allt saknade jag brorsan, Samir. Även om jag är storebror har vi alltid varit lite som tvillingar och delat allt. Som den här drömmen att driva restaurang.

Vi visste precis hur vi ville ha det – en riktig bosnisk ćevabdžinica där familjens eget recept på ćevapi lade grunden. Det receptet är förresten topphemligt. Så ska det också vara, alla bosniska restauranger har sina egna knep och vi vill att det här ska kännas äkta. Vi spelar bosnisk musik, har bosnisk stil på möblerna, det är bosnisk tv… Hos oss ska det kännas som Banja Luka fast på Hisingen.

Jag är stolt över att vi har ­lyckats. Våra föräldrar ­tyckte faktiskt inte att detta med ­restaurang var en bra idé alls, mamma pratade om att det är viktigt med en fast lön, trygg ­semester och sånt. Det är nog första gången som Samir och jag inte har lyssnat på hennes råd.”

”När mamma lagade mat hemma fylldes bordet snabbt av rätter, och ett av mina bästa barndomsminnen är hennes busketi: skivat nötkött som först kokas och sedan steks, för att därefter marineras med sojasås, vinäger och kryddor. Det bara smälter i munnen. Den smaken unnar jag alla.

Men somalisk mat är inget som du hittar överallt. Vi är faktiskt den enda östafrikanska restaurangen i hela Skåne. Det är viktigt att få visa upp en del av mitt hemland som få känner till. Somalia förknippas oftast med krig och konflikter.

När jag kom hit som 14-åring hade vi flytt Somalia. Här i Sverige gick jag SFI och grundskola för att sedan utbilda mig till snickare. Det jobbade jag som i sex år innan min bror Ahmed och jag bestämde oss för att ta över restaurangen. För de som provar maten blir det en positiv överraskning med vårt ris som är kryddat med kanel, torkad citron, koriander och lök. Sedan får jag inte glömma bananen! Den är hjärtat i vårt kök och placeras alltid bredvid på tallriken som ett smakkomplement.

Men populärast är nog ändå busketin. Den är det förresten fortfarande mamma som lagar, tillsammans med min släkting Mohamed. Även om jag klarar att göra busketi nu trivs jag bäst med att vara social med gästerna. Då får jag uppleva känslan av att varje dag servera precis den mat som jag njöt av själv när jag var liten.”

Text: Henrik Ekblom Ystén
Foto: Jonas Gratzer