Författaren Vigdis Hjorth fick inspiration när hon dömdes till 30 dagars fängelse.

Det var inte så att jag lärde mig sticka i fängelset, det är en missuppfattning. Men jag lärde mig många nya saker. Jag har alltid hållit på med handarbete, jag är förtjust i att laga och sy om, och skapa nytt också. Är det något jag kan, förutom att skriva, så är det faktiskt det.

I alla fall, när jag satt i kvinnofängelse för många år sedan, då var jag lägst i rang. Jag hade kört rattfull och satt i 30 dagar, de grova brottslingarna var de som bestämde. Det var ganska intressant, lite som att börja i en ny skola, och jag var tvungen att anpassa mig för att få kompisar. Jag ville ju höra till. Jag började röka till exempel.

Jag körde min duktig flicka-attityd i systugan där vi arbetade på dagarna, men det fick jag snabbt höra att det var fel av de mer erfarna. På kvällarna däremot, när vi bara behövde något att göra i tv-soffan, då stickade vi. Många gjorde gåvor, små söta påsar att ha amfetamin i, de var uppfinningsrika för att förbereda sig för världen utanför.

Jag lärde mig att sticka tofflor och det har jag fortsatt göra många uppsättningar av. Jag har också broderat mycket.

Jag har alltid haft rejält med oro i mig men när jag handarbetar känner jag frid. Om jag ser mig omkring nu i min stuga kan jag läsa vad jag broderat på bonader och gardiner:

”2002 Citroën”, då hade jag köpt en ny bil.

”Marie på Roskilde, Marie i existentiell kris”. Marie är min dotter.

”Emma dog”. ”Snart påsk”. ”Ivar vill inte gifta sig”, ja, det var när han inte ville gifta sig med mig.

”Lina och Nils” – och så har jag kryssat över Nils, för han är inte längre fästman.

Och så: ”Aldrig mer arvstvist. Arvodestvist.”