De osynliga sjömännen

Om vi säger ordet ”sjöman” anar vi vad du tänker på: en tatuerad äventyrare som inte spottar i glaset och har en flicka i varje hamn. Få yrkesgrupper har att tampas med så många förutfattade meningar. Nu stämmer ju inte sagan, ens för männen. Och vad ska man då säga om alla de kvinnor som arbetar till havs? De finns bevisligen – 27 procent av alla svenskar som jobbar till sjöss är kvinnor – men syns aldrig.

Upprinnelsen till projektet Kvinnor till sjöss var ett inlägg i Facebookgruppen #lättaankar, sjöfartens metoo-upprop, där en av medlemmarna berättade att hon ville piffa upp en ful vägg i en övernattningslägenhet – varför inte med bilder på kvinnliga sjömän? Men när personen i fråga började bildgoogla blev hon besviken; träffarna som kom upp föreställde småflickor i sjömanskostym, sjöjungfrur, pinuppor och tatueringar som satt på manliga sjömän.

Detta måste gå att ändra på. Besvikelsen förbyttes snart i beslutsamhet och idén till Kvinnor till sjöss var född. Stiftelsen Sveriges sjömanshus gick in med pengar och en projektgrupp skapades; i den ingår Nina Varumo, fotograf, Petra Sviberg, sjöman och fackligt förtroendevald, samt Cecilia Österman, forskare och universitetslektor vid Sjöfartshögskolan.

Arbetet ska resultera i ett konstnärligt utställningsmaterial och en bildbank för press som båda ska utmana den gängse bilden av vad en sjöman är.

”Då någon återger dig som ett undantag eller på ett stereotypt sätt, begränsas också ditt handlingsutrymme och dina möjligheter”, skriver projektgruppen.

Nina Varumo har hittills fotograferat kvinnliga sjömän ombord på kryssningsfärjor, torrbulklastfartyg, tankfartyg och ett roro-fartyg. Framöver har hon planerat att besöka skärgårdsbåt, pendelbåt, vägfärja, isbrytare och lotsbåt. I september beräknas fotograferingarna vara klara, därefter vidtar arbetet med bok och utställning.

Och nej, projektets syfte är inte att ändra på yrkestiteln sjöman, utan att ”bredda bilden av vem som har den och hur kulturen berättar om den”.