De nomineras till Vi:s litteraturpris 2024

Ett kammarspel på fjället, en grotta i Kolmården där en pojke försvinner eller en utbränd kvinna som är vikarie i sitt eget liv. Blir det Ella-Maria Nutti, Therese Bohman eller David Norlin som tilldelas Vi:s Litteraturpris?

Kandidat 1: Ella-Maria Nutti

Att skriva en roman är svårt; de flesta misslyckas. Att därefter se den utgiven är få förunnat. För flertalet debutanter blir det sedan inte fler böcker. Det brukar heta att man samlat material under hela sitt liv till den där första boken. När det är förbrukat finns det helt enkelt inte mer.

Det är därför man talar om ”den svåra andra boken”. Den som visar att det fanns en författare bakom debutanten, inte bara en enskild angelägen berättelse.

För Ella-Maria Nutti blev svårigheterna också uppenbara när hon skulle påbörja arbetet med nästa roman, efter den hyllade debuten Kaffe med mjölk.

– Det var jättejobbigt. Jag var mycket ute och pratade om Kaffe med mjölk och då halkade jag ur skrivandet och betraktade det utifrån. Jag började tänka på vad folk skulle tycka om det. Jag var ganska stressad i mig själv, att bevisa att jag inte bara var en lyckträff.

Författandet hade börjat på allvar när Ella-Maria Nutti några år tidigare hade gått en folkhögskolas skrivarkurs. Det var till den tiden tankarna återvände.

– Jag gick kursen för att under ett år lära mig så mycket jag bara kunde. Jag frågade mig hur jag skulle kunna återfå det fokuset. Vad ville jag lära mig nu? Vad ville jag rota i? Till slut hamnade jag i den samiska språkförlusten.

Mer exakt hamnade hon i en stuga på kalfjället. Huvudpersonen, en ung kvinna som lider av kronisk smärta, är på skoterutflykt med den fåmälde fadern; han som ser ut att bli släktens sista generation renskötare. Han känner fjället väl, men i ett ouppmärksamt ögonblick kraschar skotern. De tvingas ta sig tillbaka till fots, men överraskas av en livsfarlig snöstorm och söker skydd i stugan.

Kalfjället var en miljö som gav sig själv för Ella-Maria Nutti, som är uppvuxen i Koskullskulle utanför Gällivare.

– Jag har nog liksom huvudpersonen en blandad kärlek och skräck till kalfjället och naturen överlag.

Romanen blir därefter ett slags kammarspel på det vidsträckta kalfjället. Det lilla i det stora – och samtidigt: I det lilla samtalet ryms de stora frågorna. Varför lärde fadern henne inte samiska? Varför fick hon aldrig möjlighet att ta över renarna? Men där finns också faderns kärlek till den vuxna dottern, en kärlek som i sin ordlöshet har varit svår att förstå.

– Jag tycker att det är spännande med familjerelationer, de blir ju till utan att man väljer varandra. Det är också något med arv och uppfostran som är spännande, men jag ville inte skriva om ett stort trauma, utan om hur man ska vara med varandra, hur det kan bli fel för att det är så svårt. I en vänskapsrelation skulle man bara gå, men i en familj har man inget val.

Kandidat 2: Therese Bohman

Föreställningen om berget som en farlig, övernaturlig plats förlorar sig i förhistoriens dunkel. I alla tider har människan fruktat att försvinna i bergets inre, att bli bergtagen. Via en grotta fann Orfeus vägen till underjorden, där hans Eurydike var fången. I Hameln lurade råttfångaren med sig stadens barn in i ett berg som slöt sig bakom dem. I Ållebergets gömda salar dväljs forntida ryttarskaror redo för ofärd.

Med tanke på dessa mytiska exempel kan det kanske förvåna att en vanlig tonårskille, som en försommarkväll cyklar med kompisarna i deras östgötska villaidyll, försvinner in i traktens utflyktsberg.

Det är inledningen på Therese Bohmans roman Sanningsberget, men texten började inte med försvinnandet.

– Det började faktiskt med titeln. Det har aldrig tidigare hänt. Jag råkade på ett berg i Schweiz, Monte Verità. Det var en samlingsplats för kulturkändisar vid förra sekelskiftet och jag tyckte att det var ett sådant otroligt bra namn. Jag började fundera och kom att tänka på ett berg i Kolmården, där det finns en grotta. Då fick jag en idé om att någon skulle försvinna in i berget. Jag gillar ju arkaiska – mitt favoritord! – teman.

Någon koppling till Thomas Manns klassiska tegelsten Bergtagen finns inte. Men Therese Bohman föreställde sig att även hon skulle skriva en riktigt tjock roman.

– Den har ju ”berg” i titeln, vilket kändes massivt.

Nu blev det inte så, utan en roman i Therese Bohmans vanliga format – en väl avvägd, elegant formulerad berättelse om Hanna, vars storebror Erik är den som försvinner. En förlust som familjen aldrig hämtar sig från. Men det skulle inte vara en bohmansk roman om den inte också diskuterade sådant som konstens och skönhetens transcendentala kraft. 

Romanens fond är Hannas uppväxtår i den östgötska småstaden, i övergången mellan 80- och 90-tal. Bohman doppar penseln i tidsfärgens mest subtila nyanser.

– Hanna får väl sägas vara löst baserad på mig, hon är uppvuxen på samma plats och född samma år. Det var så njutbart att skriva om gammal teknik, till exempel det taktila, nästan sensuella, motståndet i knapparna på en kassettbandspelare. Jag insåg också att jag har så otroligt starka minnen från mina barndomskvarter, trots att jag inte har varit där på 20 år.

Med fem firade romaner, utgivna i en rad länder, är Therese Bohman en etablerad författare. Hur förhåller sig Sanningsberget till de tidigare titlarna?

– Det kan kännas som om jag skriver samma bok om och om igen. Alla är något slags utvecklingsromaner som handlar om att hitta sin plats i tillvaron samt om konst och litteratur. Men Flaubert sa att så gör alla stora författare – och det känns ju bra.

Kandidat 3: David Norlin

Till en början kan David Norlins roman Vikarien framstå som ett hopplöst projekt. Över 900 sidor av den drygt 30-åriga Annas vardag. Ensamstående, på väg tillbaka efter utbrändhet, börjar hon som lärarvikarie i en vanlig, rörig högstadieskola. Men hon framstår i sin ensamhet också som något av en vikarie i sitt eget liv.

Vissa kritiker avvisade också romanen som grå och tråkig. Men för andra läsare är den en oerhört välskriven och i det närmaste hypnotisk berättelse. Man längtar efter att få tillbringa tid med Anna, där knappt en rörelse passerar utan att noteras.

Den är också slående annorlunda från David Norlins debutbok, Dagar utan ljus, nätter utan mörker, som var ett slags dystopi förlagd till en atomubåt.

– Vikarien var en av flera berättelser som jag har jobbat på parallellt. Men jag fastnade helt enkelt för den här personen. Jag hade svårt att hitta rätt form, rätt ton och gestaltning och var nära att ge upp. Jag tror att det var på femte försöket som jag hittade rätt. Då insåg jag också att den skulle bli jättelång, om jag fortsatte på det viset.

Det var just vanligheten som David Norlin var ute efter. I sitt arbete som psykolog fascineras han av att alla människor bär på ett slags mörker, på saker de inte berättar ens för sig själva. Sådant som sällan syns utanpå.

– Barnen och jag brukar roa oss med när vi fikar eller sitter på Ikearestaurangen att spekulera i vilken av de andra gästerna som bär på den mörkaste hemligheten och vad den är för något.

En roman på 900 sidor motsvarar tre vanliga romaner. Men originalversionen som David Norlin skickade in till förlaget var på 1 200 sidor. Med andra ord försvann motsvarande en hel roman i den redaktionella processen.

– Jag har en väldigt bra redaktör i Tove Larsmo. Jag köpte nästan alla hennes idéer och synpunkter. Vissa spår i Annas liv ströks, vissa personer som tecknades onödigt tydligt och en del hela scener.

Grovt räknat kan författare delas upp i två kategorier. Å ena sidan de som planerar sitt verk i detalj innan de börjar skriva, å andra sidan de som bara följer sin intuition utan att veta vart den leder dem. David Norlin beskriver sig som en syntes av de två.

– Först har jag en intuitiv och organisk fas, där jag spånar om personer, skriver dialoger mellan dem ur ingenting. Jag kan skriva ett av deras barndomsminnen eller en mardröm, sådant som aldrig hamnar i den färdiga texten. Sedan tänker jag mer som ett filmmanus, där jag snickrar ihop en stomme, gallrar och kanske slår ihop scener. Sedan följer en ny fri och associativ fas, då jag läser vad jag tidigare har skrivit om en scen eller skeende, och så gör jag text av den. Då känner jag hur det luktar, hur det låter och så vidare. För mig skulle det vara väldigt svårt att skriva så här långt utan att ha en plan.

Juryn: Peter Fröberg Idling (författare, skribent samt juryns ordförande), Lennart Hagerfors (författare), Björn Kohlström (gymnasielärare och litteraturkritiker), Jenny Lindh (bibliotekarie och skribent), Kholod Saghir (översättare och konstnärlig ledare för Uppsala internationella litteraturfestival).

Ur Tidningen Vi #2 2025.

Läs mer:

Annika Norlins ”Stacken” får Vi:s litteraturpris 2024

Sofi Oksanen:”Jag har haft rätt hela tiden”