De nomineras till Vi:s litteraturpris 2023

En kamp mellan sanning och fiktion, ett släktdrama där Förintelsens trauma ekar – eller ett kufiskt kollektiv. Blir det Hanna Nordenhök, Anna Brynhildsen eller Annika Norlin som tilldelas Vi:s litteraturpris?

Kandidat 1: Hanna Nordenhök

Hanna Nordenhöks förra roman Caesaria slutade med att en svensk 1800-talskvinna lämnade det lögnaktiga samhället bakom sig och försvann in i skogen. Den senaste, Underlandet, inleds med att en amerikansk samtida kvinna kliver ut ur skogen och iscensätter sig själv som en lögn.

– Det finns en koppling mellan dem. Jag har länge varit upptagen av lögnen som komponent i mänskligt kollektivt beteende och vad den innebär i dag när vi befinner oss i en tid när det på så många plan utspelar sig en kamp om sanningen och fiktionen. Det pågår ständiga propagandakrig omkring oss, och från näringslivet, politiken, kommersiella krafter har vi blivit så vana vid det mediecoachade samhället liksom hur vi konstruerar våra varumärken och persona på sociala medier, så det kändes väldigt akut för mig.

Underlandet består av tre huvudberättelser och ett antal kortare ”fallstudier”. Gemensamt är att de kretsar kring olika typer av bedragare. Förutom kvinnan ovan, som nästlar sig in hos folk genom att utge sig för att vara ett barn, möter vi en stjärnjournalist som byggt sin karriär på påhittade artiklar, samt en överklasskvinna som i sin livslögn förnekar att hennes man är pedofil.

– Jag är intresserad av lögnens maskopi, hur en lögn aldrig är utan sammanhang utan upprätthålls kollektivt. Det finns alltid skäl till varför människor biter sig fast i sina lögner. De tre längre berättelserna fungerade prismatiskt i förhållande till varandra, de gav varandra. Det är så berättelser uppstår för mig, som spegelsalar.

När Underlandet inleds med kvinnan som lämnar skogen hajar den vane Nordenhökläsaren till. Det samhälle kvinnan närmar sig har såväl mobiltelefoner som campingplatser. De tidigare romanerna har däremot varit tydligt placerade i det förflutna.

– Jag har aldrig känt mig hemma i beskrivningen att jag skulle skriva historiska romaner, men jag har samtidigt varit lite rädd för samtiden. Skrivandet handlar så mycket om förtrollning för mig, ett tillstånd av lika delar exotism och identifikation. Jag har behövt en punkt av förfrämligande och kanske har de historiska avstånden erbjudit mig det. Men nu infann sig förfrämligandet ändå. 

Hanna Nordenhök debuterade som poet men har sedan dess etablerat sig som prosaist och kritiker. Kritiken har dock de senaste åren fått stå tillbaka för översättningsarbete. Hennes översättningar från spanska har återkommande lovordats.

– Det har varit väldigt läkande för mig att vara i översättningen, att få befinna mig i böckernas värld. Framför allt kanske den starka känslan av att vara förälskad i svenskan. Vi har rent fantastiska verb, väldigt specifika och sinnliga, som man upptäcker när man via någon annans berättelse får uppsöka platser i svenskan man kanske inte skulle ha uppsökt själv.

Kandidat 2: Anna Brynhildsen

Uppvaknandet är med Tomas Tranströmers ord ett fallskärmshopp från drömmen och vid något sällsynt tillfälle lyckas man att rafsa med sig en hel romanidé i fallet.

– Det brukar inte vara såhär tydligt, men den här gången vaknade jag med en väldigt klar historia, berättar Anna Brynhildsen från ett gråkallt Malmö, staden där det enligt henne är ”november åtta månader om året”.

Förläggaren väntade redan på uppföljaren till den kritikerrosade debutromanen Alla vill ju hem. Men Anna Brynhildsen skyfflade undan manuset hon arbetade på. Under en intensiv sommar skrev hon utifrån den nya idén. Förläggaren fick sitt bokmanus på uttalad tid, men det var alltså något helt annat än vad som var utlovat. Romanen hon dittills hade arbetat med lades i frysboxen på obestämd framtid.

– Den var aldrig riktigt levande, utan låg redan i respirator. Det blir så tydligt när det är rätt. Det är som att gå runt och vara nyförälskad. Det är binärt, antingen eller – man kan ju inte tvinga sig att bli kär.

De tre personer som Anna Brynhildsen vaknade med den där benådade morgonen var Sara, en doktorand i 30-årsåldern, hennes 16-åriga kusin Evi och hennes farbror, tillika Evis far, Mats. Romanens yttre handling är en Berlinresa. Målet är ett museum, där de ska donera kusinernas farmors brev från kriget. 

Parallellt berättas släktens dramatiska historia. Hitlerregimens judeförföljelse tvingade farmoderns föräldrar att skicka sina barn till Sverige. Sara, Evi och Mats hör till var sin generation, som på olika sätt försöker förhålla sig till sitt judiska arv och släktens trauma. (Evi vill exempelvis behålla breven.) I samtiden jäser antisemitismen.

Att skriva farmoderns öde innebar andra utmaningar:

– Det lutar mot min egen familjs berättelser, så jag kunde inte jobba med samma litterära frihet. Det var både lättare och svårare, eftersom jag visste vad som skulle hända men också hade ett större ansvar för att göra den berättelsen rättvisa.

Sara, Evi och Mats har också mer vardagsnära problem att hantera – livsavgörande beslut måste fattas. Romanen får på så sätt fler engagerande bottnar. Trion är också lyhört gestaltad – trots att det bara är Brynhildsens andra bok skriver hon med stor auktoritet.

Den gåtfulla titeln kan förresten vara värd ett avslutande stycke. Vid ett författarframträdande råkade Anna Brynhildsen korskoppla två talesätt
– att vara ute på djupt vatten och att vara ute på hal is.

– Den meningen fastnade i mig. Varför sade jag så? Jag är nöjd med titeln, för den är också lite dålig. Den kan framstå som pretentiös men är egentligen bara en felsägning. 

Kandidat 3: Annika Norlin

Egentligen hade Annika Norlin tänkt skriva en roman om sport. I stället blev det nästan 400 sidor om ett kollektiv av kantstötta existenser, som lever utanför samhället på en gammal gård i Norrlands inland.

– Jag tänker ganska lite innan jag skriver, utan ser vart det tar vägen, säger Annika Norlin som för dagen lämnat hemstaden Umeå för att arbeta med ny musik i en Stockholmsstudio.

Länge har hon haft en framgångsrik karriär som artist. Men att hon är en författare att räkna med visade hon redan i debuten Jag ser allt du gör, en novellsamling som nominerades till Augustpriset.

Och det finns likheter mellan hennes novellkonst och låttexterna.

– Det jag älskar med att skriva noveller och låttexter är att jag inte vet vad de ska bli, att de överraskar mig. Jag tänkte att man inte kan göra så när man ska skriva en roman. Jag trodde att det då krävs dramaturgi och post-it-lappar. Men jag prövade att skriva på, för att se om det skulle lösa sig ändå.

Det gjorde det. Genom romanen får läsaren följa en handfull särpräglade individer under flera decennier av deras liv. Tidvis var de ännu fler, men Annika Norlins intuitiva skrivprocess kräver också omfattande strykningar.

Som romanens titel antyder så var myror en av inspirationskällorna. I ett myrsamhälle har alla tydliga roller. Det har även invånarna i kollektivet.

– Jag tycker att det är så roligt att hitta på karaktärer. Jag skapade en massa olika, på vissa sätt extrema individer, som är olika varandra på ett tydligt sätt.

Ett självförsörjande kufiskt kollektiv i civilisationens utkant för tankarna till Kerstin Ekmans Händelser vid vatten. Annika Norlin hade dock inte tänkt på parallellerna förrän hon var nästan klar med romanen och tv-serien baserad på Ekmans roman hade premiär. Först fick hon panik, men de bägge romanerna är mycket olika. Till skillnad mot Ekmans sektledare Petrus får läsaren lära känna Stackens förgrundsgestalt Sara inifrån. Hon strävar inte efter makt, men hennes naturliga karisma gör henne till den som de andra vänder sig till.

En annan skillnad är att livet i Norlins kollektiv inledningsvis idealiseras. Men just som det börjar kännas kvalmigt slås ett fönster upp.

– Det var också något som överraskade mig. Jag är ju väldigt miljöintresserad och har en längtan till det lilla livet. Men när jag försökte att driva en tes så slutade det med att jag inte höll med mig själv om någonting. Jag hoppas att det framgår att allt är gråskalor. Det finns inga allmänna svar hur man ska leva.

Ur tidningen Vi #2 2024.

Läs mer:

Andrev Walden: ”Jag avskyr den här tiden”

Sara Gordans ”Natten” får Vi:s Litteraturpris 2022