De minsta om det värsta

Svensk polis förhör årligen cirka 80 000 barn som misstänks vara brottsoffer. ”Våld och övergrepp sker i alla samhällsklasser”, säger Anne Sidklev som arbetar på ett ”Barnahus”, en miljö speciellt framtagen för förhören.

Ska jag bo här? Det händer att frågan ställs. Skälet är begripligt. Namnet på stället – Barnahus – får tanken att vandra till barnhem, något som även den som är riktigt liten kan ha sett på film eller hört talas om.

Och visst, det finns en säng här. Liksom kylskåp och leksaker.

Men sängen är en undersökningsbrits, kylskåpet saknar middagsmat och leksakerna får man lägga undan när det är dags att svara på polisens frågor.

Varje år genomför den svenska polisen över en miljon förhör. I drygt 80 000 av dem är det barn som frågas ut. Är man under 15 år sker förhören i särskilt anpassade miljöer. Barnahus finns på ett trettiotal orter i Sverige. Här arbetar polisen sida vid sida med socialtjänst, läkare och barn- och ungdomspsykiatri.

Flickan som blir slagen. Pojken som utsätts för övergrepp. Tonåringen som filmas naken. Barnet som ser pappa ta strypgrepp på mamma.

Det är till Barnahus de kommer för att få berätta vad de varit med om. Ofta, men inte alltid, är förövaren en närstående.

– Våld och övergrepp sker i alla samhällsklasser.

Det säger Anne Sidklev, utredare på Barnahus i Stockholm. I sex år har hon arbetat med att förhöra barn från tre år och uppåt.

Lokalerna ligger på Södermalm, bakom en entré som inte avslöjar något om den polisiära verksamhet som pågår. Här utreddes målet med den så kallade Rinkebypedofilen, det största pedofilärendet hittills i Sverige. Mannen dömdes i fjol till tio års fängelse för grov våldtäkt mot barn, grovt sexuellt övergrepp mot barn, grovt barnpornografibrott, kränkande fotografering samt sexuellt ofredande.

Att förhöra minderåriga är något som berör alla inblandade djupt: Barnet. Polisutredarna. Föräldrarna.

I vissa fall får förhören livsavgörande konsekvenser.

Det är måndag och vår. Om bara några timmar kommer bröderna Christian Karlsson och Robin Dahlén få ett telefonsamtal från inrikesminister Morgan Johansson där han berättar att de får en miljon kronor vardera i ersättning av staten.

De båda bröderna, då sju respektive fem år gamla, pekades ut för att ha dödat fyraårige Kevin i Arvika 1998. Fallet vållade stora rubriker och blev senare granskat av medierna. Förhörsmetoderna kritiserades. De utpekade bröderna friades från misstankar.

Filmerna från när femårige Robin förhörs av en uniformsklädd polis fungerar än i dag som avskräckande exempel på hur utfrågning av barn inte ska gå till.

– Barn är lättstyrda. De känner snabbt av vad de förväntas säga. Det är en konst att inte få dem att berätta mer eller något annat än vad som är sant och vad de själva innerst inne vill, säger Anne Sidklev.

Hon visar vägen genom lokalerna, i samma ordning som barnet får gå. Barnet, som kommer i sällskap med en medföljare och ett juridiskt ombud, tilldelas ett antal rum som den aktuella dagen viks för enbart hans eller hennes fall.

Ett väntrum blir barnets bas. Där finns mjuka möbler, leksaker och gosedjur. Förhörsrummet bredvid är stramare inrett. Två kameror hänger synliga på en vägg. I ett angränsande rum finns ett sammanträdesbord med skärmar. Via kameran på andra sidan följs förhöret av personal från polis och socialtjänst, det juridiska biträdet plus åklagare.

Ibland känner man att barnet inte vill berätta.

Förhöret inleds med ett allmänt samtal, ett slags berättarträning.

– Det är för att barnet ska förstå hur ett förhör fungerar och för att jag ska få en bild av språkutvecklingen. Jag kan säga ”Berätta hur din morgon har varit från att du vaknade tills du kom hit, försök få med så många detaljer som möjligt”, säger Anne Sidklev.

Själva förhöret pågår från tjugo minuter till en timme.

– Jag behöver rätt snabbt komma in på ärendet. Jag får inte säga ”Berätta om när pappa slog dig”, utan kan fråga ”Vilka bor du med?”. Ibland kommer svaren direkt: ”Mamma gör mig illa”. Ibland känner man att barnet inte vill berätta. Jag respekterar det, samtidigt som jag behöver info för att kunna hjälpa till.

Få förhör leder till åtal. Men många förhör leder till insatser från socialtjänsten som finns på plats.

– Det är de som ska vara garanten för barnets skydd. De kan ofta göra så att det blir bra för barnet i slutänden. Genom att barnet varit här har man visat att samhället har förstått att det är något i deras miljö som inte är bra, säger Anne Sidklev.

Inte sällan är det en anmälan till socialtjänsten som gör att barnet kallas till Barnahus. Någon har reagerat på att barnet verkar befinna sig i en utsatt situation, skolpersonal eller andra i barnets närhet.

Föräldrarna är sällan med. Om den misstänkta förövaren är en av vårdnadshavarna vet föräldrarna inte ens om att barnet förhörs, eftersom det innebär risk för påverkan.

Barnet hämtas av ombudet och medföljaren från förskola eller skola.

– Ibland blir det väldigt påtagligt hur barnen tas från vardagens lek in i intervjusituationens allvar. Jag minns flickan som kom direkt från ett halloweenkalas, utklädd till vampyr, säger Anne Sidklev.

Det är skillnad mellan att förhöra stora och små barn. Undersökningar visar att även förskolebarn kan vara tillförlitliga vittnen, men att det ställer höga krav på utredaren. I Norge och Finland krävs specialistutbildning för att förhöra små barn.

Äldre barn förstår konsekvenserna av att berätta och att det de varit med om är fel. Ibland kan de ha haft sinnesnärvaro att samla bevismaterial. Anne Sidklev berättar om en 13-åring som blivit utsatt för grova våldtäkter under vapenhot. Under övergreppen hade hon lyckats spela in både ljud och film, vilket bidrog till en fällande dom.

Mindre barn kan sakna ord för vad som hänt. De kan också tvärtom ha lätt för att berätta men sakna insikt om att det som skett är ett övergrepp, berättar Anne Sidklev.

– Barnet kan säga ”Pappa tog mig på snippan.” Det som är fruktansvärda och brottsliga handlingar kan för barnet uppfattas som en lek man gör med sin förälder. Det finns flickor som säger att det killar skönt.

Äldre barn känner ofta skam. De skuldbelägger sig själva för att de låtit det pågå.

När det gäller våldsbrotten finns många fall av uppfostringsaga. Barn som blir slagna med laddsladdar eller skohorn för att de inte gör sina läxor.

– Det sker mycket våld som orsakas av att barn inte gör som föräldern vill.

När förhöret är över ringer Anne Sidklev hem till vårdnadshavarna. Innan dess har hon förklarat för barnet att föräldrarna kommer kontaktas men att hon inte kommer berätta något av det som sagts under förhöret.

Föräldrarnas reaktioner brukar bli starka. Familjen hamnar ofta i kris och behöver hjälp av socialtjänst.

– De blir först upprörda och chockade. Jag förklarar så noga det går varför vi har behövt förhöra, säger Anne Sidklev.

Någonstans i Mellansverige bor Malin.Fotnot: StängMalin och Laura är fingerade namn. Barnet på bilderna är inte inkallat på förhör utan är en statist som tagits in för att visa hur det går till. Hon vet hur det känns att ha ett barn som blir förhört.

– Det är en mardröm, för det betyder att man inte har kunnat skydda sitt barn.

Malins dotter Laura, i dag åtta år gammal, var bara fyra månader när hennes pappa skakade henne första gången. Han blev snart kontrollerande och aggressiv gentemot Malin. Hon lämnade mannen och Laura började bo varannan helg hos sin pappa.

Första polisförhöret gjordes när Laura var drygt tre år. Fallet gällde fysisk misshandel; den medicinska bevisningen var dokumenterad. När pappan fick veta att förundersökning pågick stämde han Malin på vårdnaden, varpå ärendet lades ner på grund av pågående vårdnadstvist. Dotterns berättelse ansågs inte heller tydlig nog.

Tre år gick. Lauras tillstånd var skört. Skolan hörde av sig och sa att hon ofta hade ont i magen. Malin noterade att Laura hade ont i benen när hon varit hos sin pappa. En kväll berättade hon för sin mamma att pappan förgrep sig på henne.

Jag trodde inte att ett barn kunde rita sådana scener.

Efter att i tre månader ha slussats fram och tillbaka mellan socialtjänst, sjukhus och BUP (barn- och ungdomspsykiatrin) hölls förhör på regionens Barnahus. Malin fick följa med sin dotter men sitta i väntrummet under själva förhöret.

Hon tycker att förfarandet gick för snabbt.

– Barnet blir inslängt i en okänd miljö. De här barnen har svårt att känna tillit. De skulle behöva komma en gång innan förhöret bara för att umgås, lära känna miljön och bygga relation.

Förhöret med Laura pågick i en halvtimme. Dottern gav en detaljerad berättelse om sexuellt våld. I förhöret framkom också att pappan filmat och fotograferat sin dotter.

Av BUP hade Laura fått en bok att rita i. Boken lämnades till polisen.

– Det var tydligt vad teckningarna föreställde. Jag trodde inte att ett barn kunde rita sådana scener.

Efter förhöret stämdes Malin på nytt av dotterns pappa. Även denna gång lades förundersökningen ner med hänvisning till pågående vårdnadstvist, trots att tvisten inleddes månader efter att polisen startat sin förundersökning.

Laura är enligt sin mamma präglad av det som skett. Hon medicinerar och ska påbörja traumabehandling för tredje gången. Malin har i dag ensam vårdnad men är skyldig att en gång i veckan ställa frågan om dottern vill träffa sin pappa. Svaret blir alltid nej.

Malin bär med sig upplevelsen från dotterns förhör. Hon säger att hon känt sig ensam i sökandet efter hjälp i olika instanser.

– I teorin är det mycket positivt som hänt i synen på barns rättigheter. Men i praktiken förbättras inte så mycket. Och det är alldeles för lite som görs för de anhöriga. Ett polisförhör innebär att även föräldern hamnar i kris och behöver hjälp att förstå vad som händer och hur man stöttar sitt barn.

Bara någon kilometer från Barnahus anonyma entré ligger Atsub, föreningen för anhöriga till sexuellt utnyttjade barn. Den bildades för nästan 30 år sedan av Birgitta Holmberg, som fortfarande är föreningens ordförande. De första åren hade hon jourtelefon hemma i källaren. Samtalen blev snart så många att hon gick ner på halvtid på sitt ordinarie jobb.

Till verksamheten hör att arrangera Trasdockans dag, en årlig manifestation som startade i frustration över hur barn som berättat om sexualbrott ibland tvingas till umgänge med den misstänkte förövaren.

Jämställdhetsmyndigheten lade så sent som i år fram en rapport om hur risken för våld mot barn negligeras i mål som rör vårdnad, boende och umgänge. Rapporten är en skarp vidräkning med rättsväsendet.

– Jag möter föräldrar som är väldigt nöjda med hjälpen de fått, det finns både polis- och socialtjänstemän som är jättebra. Men jag möter också otroligt många fall där föräldern eller barnet inte blir trodda, säger Birgitta Holmberg.

Sexualbrottsmål läggs ofta ner. Det gäller även då vuxna är offer. Ofta saknas bevis, ord står mot ord. Den vrede som synliggjorts i samband med metoo, över att förövare går fria, gäller i lika hög grad barn och deras föräldrar.

Birgitta Holmberg är medveten om risken för att barnets vittnesmål påverkas av föräldern, och att rutinerna kring förhörssituationen behöver vara strikta. Men hon är kritisk till följderna.

– Det blir svårt för barnet. Man hämtar på förskolan utan att barnet får veta i förväg. Förhören sker snabbt, ofta blir det bara ett förhör. Vuxna brottsoffer har rätt till information. Varför ger vi inte barn samma förutsättningar?

Ett problem är de vårdnadstvister som uppstår i samband med misstankar och anmälningar om sexualbrott mot barn, menar Birgitta Holmberg. Systemet leder till att barn har svårare att få hjälp, eftersom myndigheternas insatser ofta kräver att båda föräldrarna ger sitt godkännande. Vilket de sällan gör om de är i krig med varandra.

– Det talas mycket om barns rättigheter. Men på många sätt behandlar vi dem som ägodelar.

Birgitta Holmberg är själv mamma till ett barn som utsatts för övergrepp. Det är decennier sedan det hände, barnet är sedan länge vuxet. Men hon kan lätt återkalla den känslomässiga processen.

– Först kan man bara inte tro att det är sant, man håller det ifrån sig. Sedan förstår man att det faktiskt hänt. Då blir man glad att polisen förhör, man litar på rättssystemet och på att barnet kommer bli trott och få hjälp. När förövaren sedan går fri blir besvikelsen enorm.

För hur många förhör räcker en fylld kyl? Anne Sidklev står i pentryt på Barnahus, vid kylskåpet som inte innehåller någon middagsmat. Det betyder inte att det är tomt. Tvärtom är det fullpackat av Festis. Åsynen av alla tetrapaket staplade på varandra är en bild både av omfattningen av barns utsatthet och av den goda viljan som möter dem.

Kylen under rymmer smörgåsar för hungriga magar.

2021 anmäldes 37 428 ärenden om brott mot barn i Sverige. Siffran är i nivå med året innan. Samma år anmäldes 8 233 sexualbrottsärenden, en ökning med 12,7 procent.

12,2 procent av de fall som hanteras av Barnahus i Stockholm gick vidare till åtal.

Utvecklingen när det gäller barns villkor och status är dubbel. Med digitaliseringen har exponeringen och det sexuella utnyttjandet av barn tilltagit. Växande barnfattigdom innebär ökad risk för våld.

Samtidigt stärks barns ställning. För två år sedan blev FN:s barnkonvention svensk lag. Förra året infördes lagen om barnfridsbrott. Den innebär att även ett barn som blir vittne till våld mot närstående betraktas som målsägande.

Barnahus befinner sig i skärningspunkten mellan alla dessa förskjutningar.

Man befinner sig också i skärningspunkten mellan vikten av så sanningsenlig information som möjligt och vikten av att visa hänsyn för barns behov och sårbarhet.

En färsk avhandling från Lunds universitet, som studerat barns upplevelser vid besök på Sveriges Barnahus, visar hur förväntningarna skiftar under processens gång. När barn kallas till förhör och hämtas från förskolan eller skolan är de inte delaktiga och får inte veta som ska hända. När de återvänder till skolkamraterna förstår de att en vit lögn om var de har varit är bästa strategin.

Dessemellan, i förhörsstolen, förväntas de agera självständigt och tala sanning.

Anne Sidklev säger att hon skulle vilja ha mer tid med varje barn innan förhöret sätts i gång för att skapa relation och trygghet.

– Det handlar dels om resurser, dels om att vi inte kan hålla barnet hur länge som helst när ingen vet var barnet är utom skolan och vi.

Hon känner igen beskrivningarna av problem som kan uppstå i samband med vårdnadstvister där det kommer anmälan från en av föräldrarna.

– Det är ett svårt läge. Barnet hamnar i mitten.

Det var 2016 som Anne Sidklev första gången klev in genom dörrarna på Barnahus. Bakom sig hade hon en lång karriär inom polisen. Hon hade kört radiobil, arbetat som närpolis och jagat grovt kriminella gäng.

Att jobba med mord och rån var hennes bild av yrket. Inte att sitta på kontor.

Nog har arbetet som utredare inneburit en del skrivbordsarbete. Men det har också inneburit närkontakt med en brutal verklighet. Barnens berättelser om vad de varit med om, bildmaterial som etsar sig fast på näthinnan …

Anne Sidklev och hennes kollegor går regelbundet i debriefing för att få prata av sig.

Hur har arbetet påverkat din tro på människan?

– Frustrationen ligger i att jag sällan får reda på vad som verkligen hänt. Men jag har inte tappat tron, jag träffar så många fantastiska människor. Både barn, som varit i upplösningstillstånd men som kunnat gå stärkta ut från vårt möte, och medföljare som ofta är djupt engagerade i barnet.

För en tid sedan satt ännu en pojke som skulle förhöras i väntrummet. Med sig hade barnet en vuxen som berättade att han själv som liten varit i förhör på Barnahus. I dag arbetade mannen som fritidspedagog.

– Han stöttade pojken på många sätt och följde honom till träningar. Det gav så mycket att få se.

Att som barn bli utsatt för våld eller övergrepp är en stor riskfaktor. Om vi inte tar hand om flickorna och pojkarna nu kan de bli vuxna som hamnar på fel sida lagen, säger Anne Sidklev.

– Jag landar mer och mer i att det viktigaste inte är vad barnen säger när de är här, utan att de har fått möjlighet att bli sedda och hörda.