Därför är Andy Warhol missförstådd

Andy Warhol, aktuell i en utställning i Stockholm, är missförstådd och underskattad menar konsthistorikern och kritikern Blake Gopnik. ”Han förändrade allt för alla som kommer efter honom”.

Sent på eftermiddagen en junidag 1968 skjuts en 39-årig man med en pistol av märket Beretta i sin ateljé på Union Square i New York. Skytten som flytt från platsen är en hyperintelligent militant feminist som sägs vara paranoid och har som motiv att mannen hon satt en kula i stulit hennes pjäsmanus och kontrollerat hennes liv.

På Columbus Hospital konstaterar läkarna att puls saknas, att vitala delar av mannens inre organ trasats sönder och att inte mycket hopp om räddning finns. Att de gräver med händerna i en av konstvärldens mest omsusade stjärnor, ja att de har själva popkonstkungens blod på sina händer ska de snart bli varse. Efteråt kommer en av konstnärens kompisar att säga att mordförsöket kanske är hans viktigaste verk. Det låter ju helt knäppt och dådet är förstås inget konstnären satt igång som någon sorts happening. Men vore så fallet skulle det knappast vara oväntat i den ultrakontroversielle Andy Warhols fall.

Denna dramatiska händelse inleder den bokstavligen tegelstenstunga biografin Warhol: Livet som konst, skriven av konsthistorikern och kritikern Blake Gopnik. Att ta del av den innebär att efteråt inte förvånas av något när det gäller mannen som föddes som Andrew Warhola av invandrade slovakiska föräldrar, och som började sin karriär som reklamillustratör med teckningar av skor som specialitet.

Warhol är trots allt mannen som vid tiden för skotten 1968 ett flertal gånger hunnit vända upp och ner på vad som kan anses vara konst. Som fyllt en vägg med målningar föreställande vanliga soppburkar. Som skapat skulpturer i form av tvättmedelsförpackningar. Som sänt ut en ”dubbelgångare” istället för sig själv i form av en skådespelare, komplett med konstnärens signum: kolsvarta solglasögon, silverhår, på universitetsturné. Som i sin förra ateljé producerat banbrytande och ofta för publiken chockerande filmer. Ett mytomspunnet ställe döpt till Silverfabriken där utlevande undergroundvarelser med sagoaktiga namn som UltraViolet figurerar, där kändisar dyker upp när det är fest och där en viss del av kretsen är tungt beroende av droger.

Det enda fullständigt oväntade är att han överlever de där skotten. En hjärtspecialist som råkar jobba på sjukhusets akut gör ett heroiskt rörmokarliknande inälvsarbete. Till sist reser sig därmed Andy Warhol likt en konstsvängens Lazarus från sin bädd. Ärrad och fysiskt funktionsnedsatt. Men med samma ohejdbara vilja att välta konstscenen över ända och duka bordet rent igen.

Och nu är det åter dags. För drygt 37 år efter konstnärens ”andra” och definitiva död, kommer hans ande att sväva över den svenska utställningshösten. Saken är den att biografins författare också är curator för den utställning som öppnar den 18 oktober på Spritmuseum i Stockholm. Där en särskilt förbluffande gren av Andy Warhols konst står i fokus.

– Enligt min mening är Warhol det sena 1900-talets viktigaste konstnär. Han förändrade allt för alla som kommer efter honom. Samtidigt är han en av konsthistoriens mest sofistikerade konstnärer, vilket ju inte är hans vanliga rykte, säger Blake Gopnik vid sitt skrivbord i New York när jag ringt upp honom via videolänk.

Vad är då den största missuppfattningen när det gäller den så omtalade konstnären Andy Warhol? Mannen som är källan till affischtavlor där det i fet stil översatt står ”Jag vill vara en maskin, det vill väl du också?” Skaparen av överallt spridda färgknalliga kändisporträtt.

– Det största missförståndet är att hans konst skulle vara lättviktig! ”Pop” på sättet som populärkultur är pop. Att det han skapat är som en flaska Coca Cola, som du sveper i dig och den är kall och bubblig och du njuter av den, och sedan är du färdig med den. Jag anser att det är en totalt felaktig tolkning av hans konst, och av personen Warhol också.

– Han hade en superb konstutbildning i ryggen och fick på olika sätt uppleva verk av den tidens avantgarder. Detta gav honom verktygen han behövde för att bli en väldigt seriös konstnär. Folk fattar inte det, säger Blake Gopnik.

Stärkt av detta kastar jag fram en fråga om sviten Death and disaster (1962-67), bestående av en lång rad screentryckta målningar, där nyhetsbilder av bilolyckor och andra katastrofer använts som förlagor och ofta upprepats gång på gång. Som jag tolkar det: kritiska inlägg mot det moderna samhällets dödliga framfart och vårt frosseri i katastrofbilder. Visst, men riktigt så enkelt är det inte, menar Blake Gopnik.

– En av de viktigaste sakerna är att förstå och det gäller egentligen det mesta av Andy Warhols konst, är att de här verken är djupt allvarliga och lättviktiga på samma gång.

Han förklarar:

– De är representationer av fasorna i vårt nutida samhälle, ja. Men de kan lika gärna ses som att han har roligt, och driver med fenomenet bilkrascher och elektriska stolar. Det är faktiskt en möjlig läsning! Den spänningen mellan betydelserna är helt otrolig. Dessutom: sättet som Warhol återupprepar motiven gör dem trots innehållet till trivialt dekorativa bilder. Istället för att uttrycka: det här är väldigt viktigt, någon dog!

Och missförståndet om Warhol som person?

– På tvärs mot den vanliga uppfattningen ser jag honom som en djupt konfliktfylld människa, som lider av mycket smärta livet igenom, nästan på en daglig basis, psykologisk och fysiskt.

– Smärtan i att växa upp som homosexuell i Pittsburgh, tror jag är en del av det som finns under ytan i hans konst. Och på ett sätt är det som att han inbjuder till att missförstås. Hans konst lockar till att tas för ytlig, när den i själva verket är djupsinnig och bekymrad.

När man läser Blake Gopniks biografi framstår Warhol ändå som en konstnär vars största drivkraft är att han hatar att vara uttråkad.

– Han hatade tråkig konst! Han hatade tam konst, och vid olika tillfällen när det tycktes som att konsten var död, listade han ut olika sätt att hålla den vid liv. Och jag tror att detta är väldigt viktigt när det handlar om hans affärskonst.

Därmed är vi framme vid temat för höstens utställning i Stockholm, där just Warhols ”business art” är i fokus. Alltså: När det hunnit bli tidigt 1970-tal, berättar Blake Gopnik, tyckte Warhol att det vi kallar avantgardisk konst börjat stagnera. Och voilà:

– Han insåg då att det kunde vara en sant radikal praktik att omfamna de mest horribla aspekterna av amerikansk affärskultur. Och deklarera business som ett konstmaterial.

Vad betyder det?

– Att kommersiella aktiviteter för det som kom att kallas business art, är vad färgen är för målarkonsten. Ett material som låter konstnären gestalta kommersialismen.

När affärskonsten var som mest radikal, var den riktig business

Det fanns andra som sysslade med denna sorts idébaserade konst. Men till skillnad från dem, menar Gopnik, tog Warhol på ett sätt greppet på största allvar. 

– Han liksom säger: jag ska försöka tjäna pengar på affärer, och ni måste själva lista ut om jag i och med detta gör konst eller om jag bara ”skapar” pengar.

– Jag har studerat detta fenomen mer än någon annan på den här planeten, och kan ändå inte avgöra bestämt när Warhol bara är girig och vill tjäna en massa pengar, och när den handlingen av girighet är konst. Det är detta som gör det så övertygande och oroande.

Vilken ”affärskonst” gav han sig då på att skapa?

– När den var som mest radikal, var den riktig business. Som hans långt gångna planer för en restaurangkedja, Andy-Mat. Där skulle bara serveras uppvärmd djupfryst mat och den ursprungliga idén var att den skulle utformas särskilt för ensamma människor, med en tv-apparat vid varje bord.

Kedjan blev inte av. Annat förverkligade han, som att medverka i reklamfilmer. På utställningen i Stockholm, som fått titeln Money On The Wall, visas utöver dokumentation av de ”rena affärsverken” också reklamteckningar och popkonstverk av Warhol i samma businessanda. Och förstås den under 30 år försvunna Warhol-målning av en Absolut vodka-flaska som nu får publik premiär.

Även verk av samtida konstnärer visas. Blake Gopnik lyfter fram konstnärskollektivet MSCHF:s projekt Museum of Forgeries (Museet för förfalskningar, på svenska). Kollektivet köpte helt enkelt in en originalteckning av Warhol, och lät sedan en robotarm göra 999 exakta kopior.

– Därefter blandade de dem så att inte ens de själva visste vilken som var originalet. Så om du köpte en, visste du inte om du skaffat dig ett väldigt värdefullt Warhol-original, eller en mycket mindre värdefull kopia. Greppet drog dessutom in många gånger mer pengar än vad originalteckningen ensam kunde göra.

Vad skulle Andy tyckt om det verket, tror du?

– Jag tror att han skulle ha älskat det. Och velat ha en viss procent på vinsten.

Läs mer:

Lars Vilks, Anna Odell och Maurizio Cattelan – konst som chockar

Vandalism av Warhol, Rothko och Monet – syre kan återställa konsten