”Där låg ett långt, vitt, djupfryst mansfinger”

Lina Wolff läser ur sin bok för publiken på ett bibliotek i Göteborg. Efter kommer en kvinna fram och vill visa sin döde makes finger.

Den här novellen publicerades första gången i Vi 2013.

Tänk er detta: en person skriver på en roman om ett antal personer. Det är skånsk vinter, och under flera månader är det som att bo på botten av en sjö. På natten glittrar vägbanorna kallt i gatljuset, på dagarna finns det något frostbitet och alldeles stillastående i luften. Personen är mycket trött, men håller fast vid skrivandet. Varje dag lyckas hon ta sig ut ur vintern och in i boken. Hon tänker: lyckas jag bara hålla fast vid detta, kommer allt att gå bra.

I april åker hon till Barcelona. Boken är nu klar och hon ska vila upp sig. Det är ljust och varmt. Inga vägbanor glittrar längre i gatljus under frostiga vinternätter. Det enda glitter som finns är havsglittret, och den enda luften är den ljumma, från havet.

Så av en händelse går hon in på en fotoutställning. Hon strosar, slötittar, letar bland bilderna efter något att fästa uppmärksamheten på. Så plötsligt ser hon dem. De två som hon skrivit om hela vintern. Huvudpersonerna i hennes roman hänger där på väggen, och ser rakt på henne. De ler, som om de sa: ”Ja, här är vi alltså.” Hon står som förstenad och stirrar på fotografiet. Utanför fräser havet mot sanden och stenarna, men inne på utställningen är det för några minuter alldeles tyst.

Det var såhär jag hittade vad som skulle bli omslagsbilden på romanen Bret Easton Ellis och de andra hundarna. När jag förhörde mig om bilden fick jag veta att mannen var en katalansk konstnär vid namn Ismael Smith. Kvinnan vid hans sida visste man inget om. En anonym glädjeflicka, sa en museivakt. Bilden var tagen 1912 – alltså hundra år innan min bok skulle komma ut. Jag visste genast att den här bilden måste sitta på min bok. Exakt hundra år efter att den tagits skulle den anonyma glädjeflickan ge ansikte åt Alba Cambó, huvudpersonen i min roman. Det var en fantastisk, om än mycket märklig, känsla.

Ändå finns det inget särskilt märkligt i detta om man jämför med vad som hände ungefär ett år senare, i Göteborg. Det var på en uppläsning på ett bibliotek, och jag hade läst ett utdrag ur min roman som nu pryddes av Ismael Smith och hans modell. Efter uppläsningen kom en kvinna fram till mig och sa att det var en märklig text jag läst. Jag förstod inte vad hon menade. Jag hade läst ett utdrag som jag läst många gånger tidigare, och aldrig hade någon kommit fram till mig och sagt att det var märkligt. (Fast å andra sidan – man hör sällan vad folk säger om en bakom ryggen, vilket man, när man tänker på det, inte kan vara annat än tacksam för.)

– Jo, sa kvinnan i alla fall. Jag tycker det lät väldigt märkligt alltsamman.

Vad svarar man? Kvinnan såg förresten själv mycket märklig ut då hon hade alltför stora glasögon som inte smickrade hennes lilla ansikte. Hennes hår låg platt tillbakakammat längs skallen.

– Jaja, sa jag. Gillar du det inte så finns det ju många andra böcker som du kan läsa.

Jag gjorde en svepande gest mot hyllorna runt oss. Men hon såg inte på hyllorna. I stället såg hon rakt på mig och hennes ögon smalnade som om hon koncentrerade sig till det yttersta för att förstå något. Jag fick känslan av att hon fått vittring på något i texten jag just läst. Ett slags sårighet i mig själv som jag inte varit medveten om medan jag skrev boken.

– Den har i alla fall ett vackert omslag, sa hon då.

– Ja, sa jag.

– Jag tror faktiskt att jag ska köpa den, sa hon. Ja, det ska jag. Jag ska gå och köpa den med en gång.

Hon tog resolut tag om remmen på sin väska. Under några ögonblick stod hon sen alldeles stilla, som om hon övervägde något. Sen böjde hon sig mot mig och viskade:

– Han har ett mycket underligt finger.

– Vem? sa jag.

– Mannen, på din bok. Hans finger. Det är ett mycket långt, underligt finger.

Jag tog upp boken ur väskan och såg på Ismael Smiths finger. Och kvinnan hade rätt. Det fanns något onaturligt, faktiskt nästan skräckinjagande, över det.

– Lustigt, sa jag. Jag har aldrig tänkt på det tidigare.

Kvinnan log nöjt mot mig och nickade.

– Fingret var det första jag såg i hela bilden, sa hon. Min man hade nämligen ett exakt likadant.

– Va? sa jag.

– Du kan få se det, viskade hon.

– Vilket? sa jag.

– Fingret. Min mans finger. Jag har kvar det.

Jag skakade på huvudet.

– Jag måste ta morgontåget till Skåne i morgon, sa jag. Och nu måste jag tillbaka till hotellet. Adjö.

Jag gick tillbaka till hotellet, satt på sängen och åt en burk Pringles medan jag såg på ett program om folk som la ut kadaver i naturen för att se hur de ruttnade. Knäppskallar, tänkte jag, finns överallt. Nästa morgon gick jag upp, duschade och drack en kopp kaffe nere i lobbyn. Sen satt jag en stund och tittade på Ismael Smith och hans finger. Jag tyckte plötsligt att hans ena öga såg mörkt ut på ett sätt som jag inte uppfattat tidigare. Och i tyget på väggen bakom honom tyckte jag nu att jag såg ett ansikte. Jag ringde till en väninna som sa att allt nog var helt i sin ordning. Folk med viss föreställningsförmåga kan se allt möjligt i bilder, sa hon. Ansikten, skuggor, figurer. Ta det lugnt och se till att du kommer med tåget hem bara.

När jag kom fram till stationen var det fortfarande tjugo minuter till att tåget skulle gå. Jag satte mig i en av barerna i stationshuset och drack en kopp kaffe medan jag ögnade igenom en morgontidning. Plötsligt hörde jag rösten alldeles bredvid:

– Men där är du ju.

Jag såg upp och där stod hon, kvinnan från i går.

– Jag var rädd att jag inte skulle hitta dig, sa hon. Det finns ju trots allt flera morgontåg mot Skåne.

Jag satte ner kaffekoppen och försökte le mot henne.

– Jag har köpt den, sa hon och höll upp min bok.

– Tack, sa jag. Det var vänligt av dig.

– Också har jag tagit med fingret, sa hon hemlighetsfullt.

Hon höll upp en mintgrön, lite bullig väska. Det tog några sekunder innan insikten landade i mig, och jag förstod att det var en frysväska. Jag reste mig upp för att gå därifrån, men kvinnan tryckte resolut ner mig på stolen igen.

– Titta, sa hon och lutade sig mot mig.

Vi satt nu med våra huvuden tätt ihop. Hon tog upp ett papper ur väskan och vecklade upp det. Och där låg det. Ett långt, vitt, djupfryst mansfinger.

Jag reste mig upp, tog min väska och började gå mot tågen. Kvinnan reste sig hon också, och snart gick hon bredvid mig med fingret och min bok tryckta mot bröstet.

– Vänta, sa hon. Jag tror du missuppfattar mig. Jag har inte styckat honom om du tror det. Vi kom överens om det medan han ännu var i livet, att jag skulle behålla något av honom när han dog. Och det fick bli fingret.

Jag stannade och såg på henne. Hon hade ett skyggt leende på läpparna.

– När det stod klart att han skulle lämna mig tyckte både han och jag att något skulle jag ha kvar av honom, fortsatte hon. Fingret var så att säga det mest … lätthanterliga.

Jag kunde inte låta bli att stirra på henne. Hur hade de två diskuterat kring detta? Hade de suttit vid köksbordet och druckit kaffe? Hällt upp lite mer, tagit en brödskiva ur rosten medan de övervägde de olika alternativen sinsemellan? Och vilka hade alternativen varit?

– Mitt tåg, sa jag och började gå igen.

– Vänta, sa hon. Du kanske tycker att allt det här känns märkligt.

– Onekligen, svarade jag.

– Men det bara är så att när man hittar de här trådarna mellan olika händelser, då måste man följa upp dem. Om man inte gör det så missar man något. Det borde du som skriver veta.

– Hur sa? sa jag.

– Och sen när man börjat se dem, då går det inte att sluta. Plötsligt finns de överallt.

Vi var framme på perrongen och mitt tåg stod där, med öppna dörrar och en stins som väntade med en visselpipa i munnen. Jag gick in i en av vagnarna och blev stående på trappsteget.

– Jag vet vad du pratar om, sa jag. Jag har också sett de där trådarna ibland. Men man måste också värja sig. Annars blir man …

– Vad? sa hon.

När jag inte kom på något svar log hon mot mig.

– Min man brukade säga att det bara finns två saker i den här världen som inte går att fingera.

– Jaså? sa jag.

– Ja. Den ena är den manliga orgasmen.

Här fnissade hon till och höjde ena handen mot munnen. Sen blev hon allvarlig igen.

– Den andra är den här typen av märklighet. Som du och jag …

Dörrarna stängdes och jag kunde inte höra slutet på meningen. Stinsen blåste i sin pipa, och kvinnan tog ett steg bakåt på perrongen. Hon stod där, i sina stora glasögon och det platta håret, min bok och hennes mans finger fortfarande tryckta mot bröstet. Antagligen såg hon sig själv reflekteras i glaset, för hon rättade till sina glasögon och for med handen över munnen som om hon sett ett drag som störde henne. Sen vinkade hon mot mig. Tåget började röra sig. Jag lutade mig mot fönstret och vinkade sakta mot gestalten som blev allt mindre på perrongen. Sen åkte vi in i en tunnel och jag ryckte till när jag såg att jag nu vinkade mot min egen spegelbild.