Dagbok för alla sina fans

Aase Berg tycks dyka upp i alla författares dagböcker. Hon är förtalad av Lars Norén, gör Jan Guillou så arg att han måste ta en whisky. Hon omnämns av Ulf Lundell, Marianne Lindberg De Geer och Åsa Linderborg. Nu läser Aase Berg sina författarkollegors dagböcker – och skriver dagbok om den traumatiska upplevelsen.

  • 25 min
  • 26 maj 2022

// Foto: Johan Bergmark / Tomas Oneborg/SvD/TT / Kristina Prage

Dagbok för alla sina fans
Aase Berg

Lyssna på artikeln

Aase Berg tycks dyka upp i alla författares dagböcker. Hon är förtalad av Lars Norén, gör Jan Guillou så arg att han måste ta en whisky. Hon omnämns av Ulf Lundell, Marianne Lindberg De Geer och Åsa Linderborg. Nu läser Aase Berg sina författarkollegors dagböcker – och skriver dagbok om den traumatiska upplevelsen.

Måndag

Sorterade högen med dagböcker. Norén underst. Började med Gun-Britt Sundströms Skrivliv. Hon vet att hålla snacket koncentrerat. Dagboksmännen tar utrymmet för givet, kvinnorna uppbådar allt magstöd de har. Nästan varje mening hos Sundström snärtar igång min hjärna. Att läsa Norén är mer som magnetfiske. Precis som skillnaden mellan att umgås med kvinnor och män IRL.

Men: Jag kan i alla fall läsa! Jag kan se! I morse vaknade jag för sjunde dagen i rad i en glasklar värld! Det är en vecka sen jag opererades för dubbelseendet. Gick ut till Katarinavägen och bara tittade rakt ut över stan. Jag har inte sett en utsikt på åratal. Inte en tydlig kontur heller.

När synen plötsligt ballade ur för sju år sen och jag började skela var det som om kroppen uttryckte en vägran att upprätthålla fokus. Hela jag blev slappare, som om jag sjönk mot en nattsvart havsbotten. Där skulle jag ligga och flämta med lyktor i antennerna, det enda ljuset skulle vara min egen flourescens. Jag höll på att bli en sån där konturlös djuphavsfisk som nästan bara består av geléhinnor, eller om det är ektoplasma. Jag som alltid har varit torsk på klarhet.

Därför gillar jag Sundströms precision. Läste boken i ett svep. Jag läser som svalan flyger. Behöver nästan bara snudda över en sida med blicken för att ha läst den. Men det hade inte funkat så länge till utan operationen. Att skelningen skulle drabba läsförmågan också var enligt läkaren bara en tidsfråga.

Sundström skriver i sitt förord: ”Ämnet för den här boken är växelspelet mellan liv och skriv: hur erfarenheter påverkar vad som skrivs och hur det som ges ut i tryck påverkar livet och relationerna.” Ja, och kroppens inverkan. Det är ju sinnena som skriver. Varseblivningen. En morgon när jag tittade mig i spegeln hade jag fyra ögon. Det kändes minst sagt schizofrent.

Men just det, schizofren får man väl inte säga i det här jävla landet! Då kommer det nämligen brev från Stigma Watch, nåt slags spionorganisation för psykiskt sjuka. Fredrik fick brev från dem i förra veckan, de hade synpunkter på hans användning av ordet sinnessjuk, men hur det kan vara stigmatiserande, får man inte skriva idiot heller, eftersom man då kan förolämpa nån som råkar vara idiot?

Om Stigma Watch började skanna av suspekta ord i litterära dagböcker skulle deras databas implodera. Text blir lågaffektivt jämnbeige om man inte, till exempel, kallar idioter för idioter. Man måste ta risker och vara vidrig, även om det leder till sidoskador. Som Sundström skriver när hon har skickat iväg sitt första, självbiografiska manus till förlag: ”Om dom ger ut min bok, då har jag offrat O på konstens altare”.

Vilka risker tar jag med den här dagboken? Ja, jag förolämpade ju just Stigma Watch, men är inte det lite lamt, plus att sparka neråt? Det brukar i och för sig inte hindra dagboksförfattarna. Nej, det jobbigaste blir nog att läsa Lars Noréns förtal av mig. Även om jag inte bryr mig särskilt mycket om vad andra tycker, så är det kusligt med bakhåll: som att bli hånad av arbetskamrater när man just har lämnat fikarummet. Man kan inte komma ifrån att dagböcker ibland också är rätt fega.

Nu sen kväll. Undulaterna har nåt slags psykbryt i köket, ett ”sanslöst gyllene pladder” för att citera Ulf Lundell, fast han syftar på Gry Forssell. Dragan och Sergej snattrar hysteriskt med olika härmröster, bland annat hör jag fiskmåsar och min snoozesignal. Jag lägger filten över buren, säger ”God natt, fåglarna!”. Som att stänga av en radio: det blir tvärtyst.

Tisdag

Satt halva dagen i soffan och läste Året med tretton månader av Åsa Linderborg, till soundtracket av undulaternas sinnessjuka kvitter. Åsa skriver om åldrandet, dödligheten, använder det ryska uttrycket ”Jag doftar ur”.

Då ringde telefonen: olycka i ridhuset. Hästen gick omkull i galoppombytet och min ridkompis for in i sargen med huvudet före. Fraktur i nacken. Hade kotan gått av kunde hon ha blivit förlamad, nu gäller nackstöd i månader. Och här går jag med abstinens efter hästarna, får inte rida förrän ögat har läkt, ”inga husdjur på huvudkudden” sa läkaren.

Varför fortsätter jag rida? Är alltid rädd på väg till stallet, spelar ingen roll om jag ska rida den coola läromästaren eller det oberäkneliga monstret. Det påminner om scenskräck. Men så djupt meningsfullt när jag väl är där, på hästryggen.

På kvällen gick vi till Lokes tillsammans med just Åsa. Plus Bengt Ohlsson och Ludde. Jag berättade om dagboksprojektet, Åsa sa att jag borde fråga mig varför jag nämns i så många dagböcker. Ingen aning faktiskt, jag frotterar mig inte i litterära miljöer. Jag är lika asocial som Ulf Lundell. Å andra sidan är väl alla i kulturbranschen med i de här böckerna. Särskilt Åsa. Alla ligger på en grumlig havsbotten och lurpassar på varandra och hoppas på whale fall – alltså att det ska ramla ner nåt ätbart kadaver i form av ett stipendium.

Av dagboksförfattarna är jag bara vän med två: Åsa och Marianne Lindberg De Geer. De är också rätt snälla mot mig i böckerna, troligen för snälla. De andra har jag aldrig träffat. Ulf Lundell är neutral, Guillou elak men rolig, vad Lars Norén skriver vet jag inte men han kallar mig typ arrogant, och Stina Oscarson skrev i en recension av dagboken 2015-2019 att hon nästan ville ringa och förvarna mig när hon läste hans diss, eftersom den var så grov.

Hela systemet med att värdera och döma varandra är äckligt. Men vafan. Det enda man kan göra är att surfa på spelreglerna. (Otroligt arrogant skrivet! Som om jag vore nåt slags übermensch, en anark. Men det är ju det jag känner mig som, alltså när jag skriver. Uttrycker mig tvärsäkert som en man. Men utan allt jävla skramligt metallskrot som man får på köpet i magnetfisket).

Onsdag

Besökte psykiatrikern, nåt slags mellansluss till neurospykiatriska mottagningen. Sympatisk läkare som sa att det inte är hans sak att diagnostisera mig formellt, men det är ingen tvekan om att det är högfungerande autism.

Det är ju hjärntröttheten jag vill åt, som jag har lidit av i decennier, en avgrundsmässig dipp ner i meltdown av intryck varje eftermiddag. Fungerar efter kl 15.00 gör jag bara om jag dricker vin. Tyvärr kan jag inte få Ritalin eftersom jag inte har något inslag av ADHD. Men läkaren föreslog nåt annat slags knark, som går på noradrenalin och dopamin. Undrar om jag kan beteckna mig som aspie nu, eller blir jag anfallen av Stigma Watch även om det är mig själv jag driver med?

Fredrik säger att jag inte har nåt inre liv. Han har rätt. Ingen hemma. När jag skriver poesi är det helt omedvetet, som om texten flödar ut ur ett allomfattande, kosmiskt tomrum, passerar genom kroppen, ut ur fingrarna. Jag tror inte jag har nån hjärna över huvud taget. Det är för det mesta alldeles tomt, förutom att jag hela tiden iakttar och sorterar färger.

Idag har jag läst Mariannes dagbok. Så mjukt blårosa silverskiftningar på omslagsfotot, jag blir lugn. Det framgår att vi ses rätt sällan. Det är underbart att träffa henne, men sen måste jag processa i dagar efteråt, så är det med alla kompisar. Men en häftig grej mellan Marianne och mig är att vi inte har blivit osams, och vi kommer inte att bli det heller. Hon är ju annars rätt svår på sånt, i dagboken får hon utbrott på flera av sina polare, till exempel Åsa. Hon har sagt till mig att det verkar som om alla läser hennes bok på olika sätt. Jag läser om vänskap.

Pratade i telefon med Helena Boberg. Vi har känt varandra i tjugofem år, och jag är glad att hennes nya diktsamling har blivit schyst mottagen. Men hur ofta ses vi? En gång i halvåret? Det är mitt fel, vilket Helena också har påpekat. ”Du får skärpa dig”, sa hon för ett år sen. Har jag skärpt mig? Nej, jag umgås helst med fåglar, hästar, möbler och hus. Och bilar. ”Det FINNS kärleksförhållanden mellan folk och bilar”, skriver Lundell. Maskiner lever. Jag kan prata med bilar. Jag kanske borde bli bilpsykolog. Bilviskare.

Torsdag

Jag hade ett hat-kärleksförhållande med min Suzuki Grand Vitara. Hon är död sen länge. Men Yuffen, det är kärlek utan hat. Den turkosa skalbaggen, den nya T-crossen som Fredrik köpte i höstas, jag har ju annars mest haft minst femton år gamla rostiga jeepar som tappar hjulen.

Vi är i Lofta nu. Drog hit i morse, ett par dagar bara för att titta till huset. Det har vi också haft sen i höstas, en sockenstuga från 1700-talet, mitt i byn.

Fredrik håller på att renovera en halvrutten tillbyggnad inifrån, genom årsringar av tapet och pärlspont, ända in på timret. Jag började med att såpskura sovrumsgolvet, ett hårt jobb på två timmar. Ådringen lyfte ur de breda, kilsågade plankorna. Vi ska sova i doften av linolja i natt.

Sen en promenad. På grusvägen mot Utrike: en hare kom skuttande i vägkanten, rakt mot oss, inte särskilt rädd. Vi hörde lövsångaren. I Vardagar 6 skriver Lundell om lövsångare på första sidan. Jag försöker lära mig lätet, men det är irriterande likt bofinkens.

Fåglarna: jag lär mig cirka tre per sommar. Förra året var det gärdsmyg, bofink och fiskgjuse. I år har jag redan lärt mig gröngöling. Och sånglärka! Den låter som en DJ som scratchar vinyl. Den har en speciell sångflykt också, ett flipprigt fladder, hänger i luften över åkrarna.

Kollade i kikaren på hästarna nere på lösdriften, på andra sidan vägen mot Loftahammar. Konturer, detaljer! Försökte också kommunicera med den drygt exhibitionistiska grannkatten. Den satt på taket på grannens bil, ett fartvidunder med svarta navkapslar, och katten ägde lika hårt som den allsmäktiga jättekyrkan som vårt lilla hus hukar i skuggan av. Genom sovrumsfönstret blänger gud rakt in i sängen från sitt kyrktorn, vagt hotfull. Innan jag somnar tittar jag alltid ut över gravarna. Jag tror inte på spöken i normala fall, men i gamla timmerhus med buckligt handblåsta, tvåhundra år gamla fönster, där blir jag ett lätt rov för viskningar och hoanden.

Fredag

Marianne gillade inte min recension av Lundells förra dagböcker. Men jag är svag för hans griniga tugg om väder, bilar, alkohol och krämpor. ”Människan har att befinna sig i två tillstånd, lidande eller leda”, skriver han. Jag fattar inte det där med leda, jag har aldrig tråkigt.

Lidande däremot: Min åldringsångest har ju gällt den laggande synen. När jag vinglade ut från operationsavdelningen, fortfarande narkosflummig, grät jag blod. Ja, små blodtårar rann faktiskt ur ögonvrån. Fredrik torkade bort dem. Så kan kärlek också se ut.

Nu har Lundell blivit kär, på ett sublimt och lite sorgset vis. Han orkar inte läsa min senaste bok, en Uppblåst liten fittas memoarer, det har jag full förståelse för. Men hade han läst den så hade han upptäckt att den ideala kärleken inte bara är som hos varaner och sniglar, hermafroditiskt sig själva nog, även om min huvudperson förvandlas till en djuphavsfisk, det vill säga nästan en snigel.

Lördag

Kollade på Elitstyrkans hemligheter. Älskar Pam! Jag vill ha samma frisyr som hon, jag vill bli hennes slav, jag vill bli hennes stalker, jag vill köra hennes stridsvagn, jag vill att hon ska bli försvarsminister, nej, jag menar attackminister, jag vill att hon ska släppa svenska atombomber på Moskva!

Nej, skojar. Vet inte vad jag ska göra med kriget + livrädd för Nato. Vackra Lviv. När var jag där med Madeleine Grive, jag blandar ihop gångerna, var det 2014 och 2016, minnet är uselt och har alltid varit, vilka var där, Emanuel Holm och Jonas Gren och Anna Axfors minns jag, och Helena B var också med. Jonas och jag hade ett seminarium där vi lyckades reta upp nån trädkramande aurakärring genom att vara så krassa i vår inställning till naturen att hon började skrika och gråta. Jag tolkade Andrej Ljubkas dikter, som handlade rätt mycket om whisky och brudar, inte precis mina intresseområden, men just därför kul. Jobbade med den briljanta översättaren Lev Hrytsyuk. Han var yngre än jag, men han är död nu. Vill inte tänka på detta.

Plockade blåbärsris åt Dragan och Sergej innan vi åkte tillbaka till Stockholm. Ukrainare på flykt sörjer sina husdjur, eller släpar med sig dem, fågeltjattrets livsglädje i källare och tunnelbana. Läste Guillous Den som dödade helvetets änglar i bilen medan Fredrik körde. Kvalar den in som dagbok? Gränsfall. Men den har samma tonfall som till exempel Lundell, i delarna som inte är fiktiva, alltså som nåt slags samtidskommentar, ogestaltad som sociala medier, en enmansblogg. Många så pass gamla författare saggar ju ihop, men inte Guillou, däremot är han mer sårbar än tidigare. Inte så mycket macho och krig som jag trodde, mer coronadepp. Och det hans alter ego Erik Ponti häver ur sig om mig är ganska kul, han är så upprörd att han måste ta ett extra glas whisky. Det är en text om just autofiktion, skvaller och förtal som jag har skrivit i tidskriften Essä. Ponti fantiserar om ”hur författaren upptäckte en jävla liten anteckning i sin kalender om hur hon måste lämna en hel jävla essä om tryckfrihet inom två jävla dagar”. Nej du, Guillou, renrasiga aspies råkar inte hitta nån liten anteckning i kalendern. Planeringen uppstyrd med militärdisciplin. Essän är mycket medvetet genomarbetad, det är bara du som inte gillar mitt tonfall, det är ditt problem.

Söndag

Precis som Marianne shoppar jag gärna i Brunogallerian. Men idag gjorde jag faktiskt en manöver ända till NK, och köpte en hippieklänning. Beställde också asdyra gardinstänger i olackad mässing från en byggnadsvårdsshop och hämtade gardinerna i myggtjäll som jag har låtit sy upp till sovrumsfönstren i Lofta. Herregud, jag är ju lika mycket shopaholic som Marianne + lika borgarbracksnobbig som Norén. Fast jag är åtminstone bara periodare.

Idag vågade jag läsa Noréns påhopp, som jag faktiskt var lite orolig för, mest på grund av Stina O:s varning. ”Mitt i alltihop satt Aase Berg och kedjerökte på sin självrättfärdighet, sin anpassning till den grova marknaden som enfant terrible, som väl förr eller senare kommer att leda till en bok om henne själv som ett smutsigt helgon. Det är hon inte. Hon är ett dåligt skämt på sin egen bekostnad.”

Ja, men på sätt och vis har han ju rätt. Blev inte ett dugg brydd, borde jag ha blivit det? Är jag lika känslomässigt tom som jag är hjärndöd? Nåt slags replikant? Eller tvärtom en introvert narcissist som seglar högt över människosläktets fjuttiga åsiktsryckningar och deprimerande sociologiska tjuvnyp? Men hur ofräscht är inte detta i så fall, att vara en haltande huvudfoting von oben?

Inslaget i Kulturnyheterna som Norén kommenterar var reklam för min diktsamling Hackers, som handlar om parasiter och virus, alltså om att fula ut systemen INIFRÅN. Det funkar inte att stå utanför. Inte för Norén heller, även om han trodde sig vara friare än slöddret på teve. Och även om jag inte själv ser mig som något enfant terrible, så borde han veta bättre än att avfärda kvinnliga outsiders som posörer. Manliga, ja, det är en annan sak, de har en lång tradition av obefogad kredd. Men kvinnliga? De slutar ju alltid som alkisar eller galna. Ingen mörk glamour där inte.

Åsa: ”Har man fler än fyra personer på sin shitlist så är det man själv som är problematisk.” Jag råkar ha exakt fyra pers på min shitlist. Jag borde kanske trakassera dem, men jag orkar inte kriga. Jag vet ändå var ni bor, och ni vet nog vilka ni är. En vacker dag kanske jag får feeling när jag ligger här som en genomskinlig blobb. Skjuter ut en pilvass, giftig tunga, halar in bytet i käften och mal till flis mellan iskalla, vässade tänder.

På kvällen middag med flickorna. Alma kom ut från sin undervattensgrotta i lägenhetens bakre regioner, Sascha kom från Skarpnäck, det var hon som fick laga maten, som vanligt när vi äter tillsammans. Mina döttrar finns, och jag kan känna att de finns! Även om jag inte hann med deras uppväxt. Som i dikten ur Karons tunnelbana av Ida Linde:

Jag önskar att jag kunde stå till svars
inför barnen
Att jag var tillsammans med dem
Men de har redan växt upp
De är försvunna
Jag missade dem
trots att jag varje dag var hos dem
Höll dem

Vi släppte ut Dragan och Sergej i köket och försökte socialisera med de små ufona när de badade i diskhon och satt på sin pinne i fönstret och skrek okvädingsljud åt bussarna som stånkar förbi nere på gatan. Och i morgon ska jag rida för första gången på två veckor. Och skriva vidare på nya diktsamlingen, som handlar om djuphavsfiskar. Den ska förresten heta Aases död.

Fler utvalda artiklar