”Då blev Zelenskyj rasande”

Få västjournalister har kommit Volodymyr Zelenskyj närmare än Simon Shuster. Han var med den ukrainske presidenten i hans bunker när kriget bröt ut. För Vi berättar Shuster om Zelenskyjs fatala missbedömning – och varför kriget plötsligt kan vända.

Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj har återkommande liknats vid Storbritanniens Winston Churchill. Det är en jämförelse han själv ogillar. Han anser sig ha mer gemensamt med Charlie Chaplin.

När han valdes till president 2019 såg många honom, inte minst i utlandet, också som en clown. En tv-underhållare, en populist, utan någon som helst politisk erfarenhet. Det var också en naiv lättviktare som kort därefter klev in i ringen mot tungviktare som Rysslands Vladimir Putin och USA:s Donald Trump.

Rysslands storskaliga invasion den 24 februari 2022 blev vändpunkten. I sin synnerligen läsvärda biografi över Zelenskyj – Spelaren: Volodymyr Zelenskyj och kriget i Ukraina – tecknar Time Magazine-journalisten Simon Shuster den förändring som presidenten har genomgått. Dels hur Zelenskyj, i stället för att vara en pajas, har kommit att förkroppsliga Ukrainas hårdnackade motstånd mot den ryska aggressionen, dels hur han har förändrats både som person och rent fysiskt: Från att vara en rastlös, sprallig skämtare, till att röra sig med samma tunga pondus som en slagskämpe, med vreden brinnande i den mörka blicken. De förgyllda interiörerna som han tidigare förhöll sig ironisk till, är nu en självklar fond.

Men ett grundläggande drag är detsamma – Zelenskyjs orubbliga tro på sin egen förmåga.

– När han som tonåring tillsammans med sina vänner var med i en humortävling, där de ställdes mot de främsta i hela forna Sovjetunionen, och kom på delad förstaplats blev han rasande. Han måste ensam vara nummer ett. Han har haft en enorm tro på sig själv, säger Simon Shuster via telefon från New York.

Den 41-årige Shuster är född i Moskva, men uppvuxen i USA. Sedan Ryssland annekterade Krim 2014 har han rapporterat från Ukraina och med tiden fått en unik tillgång till Zelenskyjs inre krets. Efter Rysslands stora anfall var han dagligen i presidentens bunker och han har följt Zelenskyj på flera resor. I boken kan han därför redogöra i detalj för invasionen 2022 – till och med vad Zelenskyj sa i sovrummet till sin fru Olena när han snabbt klädde på sig sedan de ryska bomberna hade börjat att falla.

Zelenskyj hade in i det sista avfärdat oräkneliga varningar om att ett massivt militärt anfall väntade. För att inte skrämma bort utländska investerare, eller sprida panik i befolkningen, hade hans budskap varit att de hundratusentals ryska soldaterna vid gränsen bara var Putins bluff – som han ämnade syna. På sin höjd föreställde han sig en upptrappning av striderna i östra Ukraina, som hade pågått sedan 2014. När han lämnade Olena för att hasta till presidentpalatset hade paret följaktligen inte diskuterat vad hon och barnen skulle göra om det blev krig – hon hade inte ens packat en väska.

– En allvarlig felbedömning. Den gjorde honom inledningsvis ödmjuk. Han överlämnade de militära besluten till generalerna, medan han själv fokuserade på vad han var bäst på, säger Shuster.

Och det Zelenskyj kunde bäst var att skapa en övertygande story, hur kriget skulle förstås både i Ukraina och omvärlden. Nu var det inte fråga om någon eskapistisk romcom, utan hans motståndare var Rysslands mäktiga propagandamaskin.

I sin biografi tecknar Shuster bilden av en arbetsnarkoman, som byggde sin skådespelarkarriär på det slags politisk satir som håller sig på rätt sida gränsen för vad makten kan acceptera. I Ryssland och Ukraina var underhållaren Zelenskyj lika känd som han var okänd i Västeuropa. Att han inte tog politisk ställning var en förutsättning för satiren.

Det ändrades 2014 när Ryssland annekterade Krim. Zelenskyj upplevde att Ryssland stulit ukrainskt land (en yta lika stor som Belgien). Han avvecklade strax därpå den ryska delen av sitt framgångsrika produktionsbolag. Det handlade om stora pengar – 80-85 procent av intäkterna kom från Ryssland. Han tackade även nej till ett senare mångmiljonerbjudande för att göra ett enda enskilt framträdande i Moskva.

Den osannolika vägen till presidentposten gick sedan via tv-serien Folkets tjänare. Där spelade Zelenskyj en lärare som får ett raserianfall i klassrummet och skäller ut hela den politiska eliten. En elev filmar utbrottet, klippet blir viralt och läraren väljs på grund av det till president. Absurt nog blev serien ett slags valkampanj för Zelenskyj själv.

Få hade därför några förväntningar på den president som anlände till kontoret i februarigryningen medan explosioner dånade i fjärran.

– Han berättade för mig hur han höll ett slags peptalk med sig själv. Han tänkte: ”Jag är en symbol. Jag måste agera som en statschef förväntas agera i en sådan här situation.” En av hans främsta talanger som komiker var att improvisera. Så det var vad han gjorde.

Zelenskyj och hans familj var givetvis högprioriterade måltavlor för de ryska styrkorna. Det var därför många som häpnade när Zelenskyj några timmar senare lade ut en mobilfilm där han manade till motstånd. Han höll själv i kameran och stod på gatan utanför presidentpalatset, utan hänsyn till eventuella krypskyttar eller missilangrepp. Denna typ av kallblodiga uppvisningar har sedan dess återkommit när han exempelvis har besökt soldater på frontavsnitt som stått inom räckhåll för rysk beskjutning. Med tanke på att han ser sig själv som en samlande symbol för Ukrainas enade motstånd verkar det mer än dumdristigt att ta sådana risker.

– Han tycks anse det viktigt att visa folket att han också utsätter sig för fara, när de förväntas sätta livet på spel. Genom att ta de här vansinniga riskerna, att besöka fronten utan hjälm eller skottsäker väst, visar han att han inte gömmer sig i en bunker utan han är där, med dem. Jag har bevittnat åtskilliga konflikter mellan honom och hans livvakter, när de säger: ”Vi kan inte vara kvar här Chefen, vi måste härifrån!” och han svarar ”Jag hör vad du säger, tack för din åsikt, men håll käften”.

För Zelenskyj som har levt sitt vuxna liv i tv-världen gäller det att förpacka kriget medialt. Samtidigt som han ondgör sig över USA:s och Europas brist på tålamod – ”kriget är ingen actionrulle, det är ett maratonlopp” – så påverkas hans politiska beslutsfattande av en medial dramaturgi. Ett exempel är det beslut som starkt bidragit till friktionen mellan Zelenskyj och militärledningen. När Ukraina förberedde en motoffensiv i söder svarade Ryssland med att stärka sitt försvar där, på bekostnad av de ockuperade områdena i nordöst. De ukrainska generalerna ville inte utnyttja denna svaghet, eftersom det ändå skulle bli svårt att försvara de områden som då eventuellt återtogs. Zelenskyj såg däremot en möjlighet till en spektakulär framgång, som skulle göra sig bra i världens nyhetssändningar, och gick emot militärledningen. Resultatet blev därför ett överraskningsanfall åt nordöst i september 2022, som tvingade ryssarna till en neslig, okontrollerad flykt medan Ukraina återtog landets näst största stad, Charkiv.

– Det var i en mening ett smart drag av Zelenskyj. Det visade att Ukraina kan slå ryssarna och det innebar att vapenstödet från väst sedan ökade. Om det var rätt beslut får historien utvisa.

Zelenskyjs agerande underblåste också konflikten mellan honom och hans försvarschef, Valerij Zaluzjnyj. Zelenskyj hade själv utnämnt försvarschefen – en oväntad befordran, där en rad högre rankade militärer förbigicks. Zaluzjnyj representerar en ny typ av ukrainsk militär, som inte är skolad i sovjetisk strikt hierarkisk militärkultur utan i stället inspireras av hur demokratiska länder pragmatiskt överlåter beslutsfattande till befäl på lägre nivå. Zaluzjnyj blev också, efter de militära framgångarna 2022, omåttligt populär både bland soldater och allmänhet.

Det var något Zelenskyj hade svårt att finna sig i.

När Zaluzjnyj sedan gav intervjuer där han delvis motsade Zelenskyjs omsorgsfullt regisserade bild av kriget uppstod en spricka männen emellan som, enligt Shuster, är omöjlig att reparera.

När jag läser Shusters bok så framträder en lite oroande tendens hos Zelenskyj. Viljan att vara nummer ett gör honom också känslig för kritik. Medan fokus har varit riktat mot kriget har han passat på att utmanövrera politiska motståndare, emellanåt med tvivelaktiga metoder. Fristående tv-kanaler har också inordnats bakom Telemarathon, en särskild kanal som samlar nyhetsrapporteringen om kriget – och som sällan tillåter någon kritik mot landets ledning.

– En kollega sa till mig i samband med arbetet med boken: ”Var inte för generös mot Zelenskyj. Du vet inte vem han kommer att bli.” Vilken väg Zelenskyj kommer att följa är för mig en öppen fråga. Han har visat att han är beredd att bryta mot demokratiska normer och principer om han anser att det är nödvändigt för att i det här läget bevara Ukraina och den politiska stabiliteten. Jag lutar åt att han kommer att återvända till europeisk demokrati när han väl har uppnått sina mål, det vill säga att vinna kriget och bryta det ryska inflytandet över landet. Jag har inte uppfattat några tendenser att han skulle ha svårt att släppa ifrån sig makten när det är dags. Men vi måste samtidigt ha i åtanke att det finns många historiska exempel på hur svårt det kan vara.

Biografin redogör för Zelenskyjs bakgrund, men huvuddelen ägnas det första året efter den fullskaliga ryska invasionen. Läsningen för en tillbaka till den optimism som följde på de ukrainska framgångarna under 2022. Känslan av ett demokratiskt, innovativt och modernt samhälle, som stod mot en gammal imperialistisk monolit ur takt med tiden. Shuster kallar i boken de ryska förbanden för tidsresenärer från det förflutna, när de följer 40 år gamla sovjetiska kartor där allt som har byggts sedan 1991 saknas – såväl motorvägar som hela bostadsområden.

– Väst överskattade den ryska militära förmågan. Men sedan började vi underskatta Ryssland, inte minst Putins kapacitet att mobilisera nya trupper och hur det militärindustriella komplexet förmådde ersätta förstört materiel. För försvarschef Zaluzjnyj, som ser hur många ryska soldater som stupar, är det förbluffande hur det hela tiden kan komma nya. För Zelenskyj är effektiviteten hos Putins propagandaapparat det mest skrämmande, hur den behåller kontrollen över det ryska folket.

Optimismen 2022 har ersatts av ett tilltagande tungsinne. I Zelenskyjs garderob hänger hans signaturplagg, några militärgröna tröjor, men den välpressade kostymen han ska ha på fredsdagen förblir orörd. Fronten tycks ha stelnat i ett utnötningskrig, där tiden gynnar Ryssland. Men Shuster menar att vi måste lyfta blicken.

– Som människor har vi en tendens att utgå från att vad som har hänt den senaste tiden kommer att fortsätta på samma sätt. Om vi i stället ser till de här tre åren så har Ukraina gång på gång förmått att överraska. Vi ska inte avfärda möjligheten att något avgörande ändras. Och krigets natur har inte ändrats, det handlar fortfarande om en suverän demokratisk stat som försvarar sig mot ett anfall från en imperialistisk diktatur som begår folkmord.

Biografins engelska titel är The Showman. Det är svårt att hitta ett motsvarande svenskt ord och här heter den följaktligen Spelaren. Det ger andra associationer. Originaltiteln antyder en entertainer, som kan leverera en glittrande show även om teatern runt honom står i ljusan låga. En spelare frammanar bilden av en risktagare vid roulettebordet. Och just när Shuster ska svara på min fråga hur man ska förstå Zelenskyjs tal om att göra ett krigsstrategiskt omtag så plingar det till i hans telefon:

– Lustigt att du frågar det just nu – Zelenskyj har nämligen just sparkat försvarschefen Zaluzjnyj.

Han tar in det dramatiska beskedet ett ögonblick och fortsätter sedan:

– Enligt konstitutionen är det presidenten som är överbefälhavare. Zelenskyj har därför rätt att utse en militärledning som han är bekväm med. Samtidigt är han och hans rådgivare helt på det klara med hur riskfyllt det är att plocka bort någon som är så populär som Zaluzjnyj. Många militärer kommer att bli mycket upprörda. Men en ledare måste också vara beredd att ta risker.

Med andra ord kanske den svenska titeln är rätt välfunnen.

Läs mer:

Romanen som tar sig in i huvudet på Putin

Därför är Joe Biden så missförstådd