Cirkus Bornemark – hemma hos en filosof

Administration, sex, populism, nycirkus – inget ämne är främmande i professor Jonna Bornemarks filosofiska rum. Men hon är oroad över den uppmärksamhet hon får: ”När filosofin blir nödvändig, då är det något grundläggande i samhället som har rubbats.”

Också en filosof äter frukost. Fyra rostade morotsbrödbitar med messmör. I ett radhus på en förortsgata i Huddinge, i ett kök med smulor på bordet och hundhår i hörnen.

Här är alldeles tyst nu, men spår av liv finns överallt. En bungy jump-teckning som 7-åringen var tvungen att rita klart innan han gick till skolan, trasiga tapeter där katter vässat sina klor, en uppbruten toalettdörr efter en incident med ett baklås, för några år sedan.

– Det är bara pappa och råttorna hemma, de är där uppe, säger Jonna Bornemark och pekar mot taket.

Jonna Bornemark är professor i filosofi vid Södertörns högskola och författare till bland annat bästsäljaren Det omätbaras renässans och nyligen utkomna Horisonten finns alltid kvar. Hon har gjort sig ett namn som kritiker av new public management, med dess förpappring och floskelfest inom välfärdssektorn.

Hennes radhus är ett tregenerationsboende för henne själv, hennes pappa och en vuxen son i källaren. Förutom de två mindre barnen och två hundar och råttorna, då. Katter har de inte längre.

Jag börjar lite trevande.

Jaha, vad gör du just nu?
– Jag har bland annat påbörjat en bok om miljöfrågan och nycirkus. Och så har jag inlett ett samarbete med Cirkus Cirkör.

Hon häller upp te. Jag försöker omgruppera mina tankar. Cirkus?

– Jag kommer från en cirkussläkt, så det vore väldigt kul att få göra en föreställning, säger Jonna Bornemark och berättar om sin bakgrund.

– Min farmor hette Traude Schneider, hon kom från en rysk överklassfamilj som från början hade ett gods i Sibirien. De flydde under revolutionen och när farmor föddes hade hennes pappa en cirkus som de reste runt med, framför allt i Österrike-Ungern.

Farmor var en karismatisk och extravagant person, hon försörjde sig senare som astrolog.

Det finns många anekdoter och fragment från den förra generationen, Jonna Bornemark kan inte svära på sanningshalten i detaljerna, men hennes farfar, Kjell-Olof Bornemark, var sjöman och smugglade nylonstrumpor under andra världskriget. I Berlin träffade han farmor som var mycket vacker, de blev kära och han tog med henne hem.

Farfar var kommunist, tidigt föräldralös och självbildad. Så småningom blev han deckarförfattare, innan det svenska deckarundret existerade.

Farmor Traude inspirerades av den tyska romantikens fria tankeriktningar. Kanske inte new age, utan snarare old age, en syn på universum som ickemekaniskt.

Jag tycker mycket om att stå på scen och att vara i centrum.

Här fördjupar sig Jonna i en diskussion om hur hennes farfars materialism, alltså en filosofisk riktning som tror att världen består av ting som existerar oberoende av oss, krockade med farmoderns idealism, som tvärtom menar att världen existerar först när vi blir medvetna om den.

De hade olika filosofiska grundspår, och enligt den här berättelsen var konflikten mellan världsbilder så stor att de skilde sig.

Den vackra astrologen Traude träffade en 30 år yngre man och levde med honom tills hon blev dement och flyttade in på äldreboende, och fick Jonna Bornemark som god man. Att det blev just barnbarnet berodde på att Jonna har en stabilitet från sin mors sida, en svensk släkt med lärare, ingenjörer och bönder.

– När farmor hade dött och vi började minnas allt hon var, upptäckte jag hur mycket jag ärvt från henne. Till exempel att jag tycker väldigt mycket om att stå på scen och att vara i centrum. Men också hur jag alltid känt mig så hemma bland vissa tyska filosofer, och har en annan utgångspunkt än den traditionellt svenska analytiska filosofin.

Nu har det gått knappt åtta minuter av samtalet. Det är uppenbart att filosofin funnits med i generationer. Ett grenigt släktträd breder ut sig på bordet mellan oss. Rostmackorna ligger kvar.

Vid nästa besök ska Jonna Bornemark klättra upp på loftgångens räcke iklädd vad hon kallar sin cirkusdräkt, som hon älskade för 20 år sedan och som nästan inte går igen längre. Och det funkar på lite avstånd.

Som sagt, Jonna Bornemark är professor i filosofi. Hon har, tillsammans med Martin Hägglund, blivit filosofen på allas läppar. De står mitt i vår tid och kommenterar den, och de blir lästa.

I sin nyutkomna bok skriver Jonna Bornemark om ”den förskräckande upptäckten” av populariteten.

”När filosofin blir nödvändig, då är det något grundläggande i samhället som har rubbats. Men det är också den positiva sidan av saken, att vi liksom upptäcker att något vi tagit för givet inte längre är självklart. Det är då vi måste lyfta blicken och börja relatera till horisonterna, men utan att tappa markkontakt.”

Den förra boken, Det omätbaras renässans, har hittills sålt i 30 000 exemplar. Det är att jämföra med en bra sommardeckare. Den recenserades inte på kultursidorna när den kom, men omnämndes i ett par ledarspalter. En akademisk bok där en ganska okänd filosof från 1400-talet (Cusanus) får sina teorier applicerade på administration inom vården. Det låter kanske inte så rafflande.

Men Jonna Bornemark hade redan en trogen skara fans, hon hade hållit ett uppskattat sommarprat i P1, deltagit i Filosofiska rummet och framför allt föreläst runt om i landet för vård- och omsorgspersonal. Vid releasefesten lär det ha varit 200 meters kö till Gamla stans lilla bokhandel.

Det visade sig att den välformulerade kritiken mot ett system som sätter administration i stället för kärnverksamhet i fokus, träffade mitt i prick. Hur detta arbetssätt förminskar oss som människor. Läsare fick hjälp att sätta ord på sin frustration. Inte bara de som arbetar med välfärdens verksamhet, det stod klart att många fler yrkesgrupper lider av mät- och utvärderingssjuka.

Boken drevs framåt av ett slags gräsrotsrörelse, som efter ett halvår fick även kultursidorna att recensera den och som därefter lett till ständiga referenser och diskussioner.

Höstens boksläpp var ett slags uppföljare, en påminnelse om att vi har ett omdöme och att vi borde odla det i stället för att kväva det. Omdöme är, enligt Bornemark, en sammansatt förmåga som använder sig av bland annat sinnesintryck, känslor, erfarenheter och teoretisk kunskap. Det goda omdömet gör oss också medvetna om att vi aldrig vet allt, men att vi ändå måste handla.

I boken finns ett antal förslag på motståndshandlingar, hämtade från verkligheten. I det lilla: gå in och skrik på toaletten! I det stora: kommuner som låter hemtjänstgruppen själva bedöma hur de använder tiden bäst, och frångår det tidigare fastlagda ”dusch 10 min, torsdag kl 8.37”.

I min forskning ingår ämnen som autism, människa och djur, AI och miljöfrågan.

Jonna Bornemark har fortsatt att undervisa och föreläsa för de som faktiskt arbetar inom vården. Hennes teorier bygger till stor del på deras erfarenheter, inte heller det helt vanligt inom filosofin.

Det är både trösterikt och nedslående att läsa Jonna Bornemark. Men framför allt känns det som att få syn på en riktigt fet elefant i rummet, något man bara anat en skugga av tidigare. Hon hänvisar till Kierkegaard, som menar att den andra sidan av ångest är frihet, och att en akut känsla av att något är fel kan leda till insikt om att förändring är möjlig.

– Egentligen är jag inte så intresserad av att prata mer om det där, jag har ju redan skrivit allt i boken.
Det finns så mycket annat jag tänker på nu! Jag håller på med en bok om graviditet, och moderns och fostrets relation i magen.

Men du skriver om klimatet och nycirkus, sa du ju?

– Jag har flera projekt på gång. Jag jobbar också med en sexbok, om vad sexualiteten säger om livet. I min forskning ingår ämnen som autism, människa och djur, AI och miljöfrågan. Just nu skriver jag på en text om högerpopulism, om hur många reagerar på dagsläget genom att vilja ha kvinnan tillbaka i köket, bögen i garderoben och köttet på tallriken.

För fem år sedan blev Jonna Bornemark sjukskriven för utmattning. Det gick bra på jobbet, hon hade tre barn, hund och häst, precis som hon drömt om. Allt var på plats. Då tog orken slut.

– Att ha varit utmattad är som att vara nykter alkoholist, det är kroniskt. Hon som tog över efter mig på jobbet ägnade två år åt att avveckla allt som jag hade dragit igång. Jag startar för mycket.

Som filosof, var det också etisk stress du led av? För saker du ser i världen som inte är bra?

– Nej, faktiskt inte. Det var nog helt vanlig vardagsstress som drabbade mig. Att få ihop alla delar av livet.

Vad har du lärt dig av det?

– Det vete fan om jag ändrade så mycket … Jag sålde min häst, men jag har köpt en ny. En liten. Jag kunde inte låta bli.

Hon jobbar på att strukturera sin tid och sitt fokus. Med större publik ökar förfrågningarna om föreläsningar och politiska artiklar, och sedan är det media som kommer på köpet med kändisskap. Kanske är det ett bra sätt att få filosofin mer spridd och folklig?

– Nja, jag tror att det offentliga ändå är något jag behöver dra ned på. Det jag inser är att jag i första hand är forskare. Det är min livsnerv, utan den finns inte det andra, utan den blir jag en ideologi-­producent. Jag behöver ett rum med filosofer att bottna i, läsa saker grundligt och verkligen gå in i andras tankar. Som man gör inom akademien. Men jag kan inte stanna i det rummet hela tiden. Det blir för instängt.

Vi går uppför trappan för att hälsa på råttorna. Hon ber mig kisa när jag tittar ut på trädgården, inget är välskött men kisar man blir det bättre, säger hon.

I hennes prioritering ligger varken påta i jorden, städning eller livsstilsrenovering, det är hon tydlig med. Däremot har hon och de mindre barnen byggt upp jordens hela utveckling som en bård i sovrummet. Big bang, jura, stenålder och ända fram till nuet. För det mesta sover alla tre tillsammans i sängen, och en av hundarna.

– Det går bra, så länge det inte blir för mycket grus.

Trico och Trasan, råttorna, har en stor bur i dotterns rum. De gillar att tugga på gardinen och får ofta vara ute och springa. Då har de en runda som går in i Jonnas sovrum, upp i sängen – ”de är jättesociala” – in på toaletten, under badkaret, ut igen och in i sin bur.

– Jag har blivit kompis med en romsk kvinna som tigger vid affären, och hon tycker inte alls om ­råttorna. För henne står de för något lortigt och dåligt. Hon är här ibland, vi hjälper varandra. Jag har skjusat henne när hon behövt det, och hon har varit min samtalspartner vid utmattning och putsat fönster någon gång, säger Jonna Bornemark.

I övrigt har de en ganska tydlig arbetsfördelning i hushållet.

– Pappa planerar och lagar ofta middagen. Min vuxna son fixar det mesta som går sönder. Jag är den som sköter städningen, säger hon.

Jonna Bornemarks föräldrar är skilda sedan länge.

– Mamma hjälper också till, hon hämtar på skolan och tar med barnen till badhuset eller hittar på något annat.

Det är mycket familj, hur funkar det?

– Bra! Jag tycker om det. Det känns som om det finns en ömsesidighet i våra relationer. För mig var det dyrt att skilja mig, pappa betalar hyra. Han tycker om att laga mat, jag sköter disken. Det är win-win. Och för mamma handlar det om att ha en nära relation till sina barnbarn.

Hon talar om att ha en ”porös familj”, och att hon gillar det. Att det är rörligt och att det inte läggs för mycket vikt vid kärnfamiljen. Att alla får vara på sitt sätt och bidra med något de är bra på. I familjen ingår också djuren.

– Min hund räcker till så många fler. Min systerdotter älskar honom, min mamma också, och min son och grannflickorna. Jag tänker på det som en delningsekonomi, och att den kan gälla även i relationer.

Jonna Bornemarks yngste son August har autism, vilket också är en del av familjesituationen. Ett tag var han intresserad av vad som hände när saker faller, och i ett smalt trevåningshus finns det många trappor att experimentera med.

– Att få ett barn som August har blivit en stor tillgång i mitt liv och jag har alltid uppskattat att umgås med människor på autismspektrat. De står ganska fria och jag inspireras av det. Ungarna är så bekymmerslöst normbrytande, det är som att världen ligger helt öppen.

Hon berättar om hur August en gång plockade sönder ett helt getingbo utan att hon märkte något och utan att han fick ett enda stick. Hur han drack flytande stearin.

– Det är jobbigt ibland att försöka pressa in honom i vårt system, och det är klart att det finns en sorg i det. Men jag ser också en glädje och sinnlighet i neurodiversitet. Och att det är nyttigt för neurotypikerFotnot: Stäng*) En person som inte har någon neuropsykiatrisk funktionsvariation, även kallad ”normis”. att möta människor som kommer i olika former. För det gör vi, precis som råttorna.

Att skriva om graviditet och sex är svårare, och därmed mer spännande.

Det mesta som tar plats i Jonna Bornemarks liv, har spillt över på det filosofiska arbetet. Utifrån hennes perspektiv är det livet som formulerar de viktigaste frågorna, och kanske är det därför hon har mött en så stor publik. Det hon undersöker är inte abstrakta tankefigurer utan utgår från det mest vardagliga. Hon säger att det banala och självklara kan vara allra mest intressant.

– Äta, skita, föda barn och knulla är det mest filosofiska man kan göra.

Är det därför du ska skriva en bok om sex?

– Ja, absolut. Jag har själv en sexpositiv ådra. Det är svårt att prata om, det blir lätt sliskigt och slemmigt och franskt och gubbigt. Det handlar ju mycket om en stämning och hur kommer man åt den utan att hamna i porrmodus?

På vilket sätt hör sexualitet och filosofi ihop då?

– Jag är intresserad av vad liv är, och för att förstå det behöver jag gå nära praktiker. Graviditet, sex och samvaron med djur är några av de starkaste kroppsliga relationer vi har till andra levande varelser. Jag vill undersöka vad kroppar, materia och begär är, bortom en låst dualism mellan kropp och själ. Mina senaste böcker har handlat om new public management, och det är inte ett dugg modigt. Väldigt många håller med mig om den kritiken. Men att skriva om graviditet och sex är mycket känsligare och på så sätt svårare, mer utmanande och därmed mer spännande.

Vi pratar om sexdebatterna som pågått under hösten, om ”kanskemän” som vill ha tillfälligt sex men som inte stannar kvar. Om barnmorskor som larmar om unga våldsamma män och flickor som tvingats till saker de egentligen inte är med på.

– Jag har varit så nära att ge mig in i sexdebatten, jag tycker att den är nykonservativ! Är alla kvinnor ute efter fasta förhållanden? Och jag tror inte att våld, smärta och analsex är problem i sig, det handlar ju om vilka begär som finns. Det är coolt att få sin partner att ha det bra om det finns ömsesidighet, oavsett vad man tänder på. Jag skrev ett sexpositivt manifest som jag avslutade med att jag tyckte att vi ska ge sexleksaker till alla tjejer så att de hittar sin egen njutning.

Hon ser bestämd ut. Hon vet att många har avvikande åsikter om de här frågorna.

– Men jag har inte gått vidare med det. Som sagt, omdömet först, det är ju det min senaste bok handlar om. Jag vet inte om jag orkar ta sexdiskussionen nu. Det blir en bok så småningom, än så länge ägnar jag mig mest åt empiriska studier, säger hon och ler.

Nu säger du det till en journalist i stället.

– Mmm, ibland tror jag att jag tar fel på journalister och terapeuter. Jag har så få spärrar och är väldigt dålig på att ljuga. Det är inte alltid så bra …

Hon skrattar. De drastiska citaten är fulla av humor, hon verkar testa vad omvärlden tål. Själv ligger hon ofta flera steg före i analysen, och vad annat kan man vänta sig av en filosof? Höll hon sig inom boxen skulle det inte bli mycket att göra på jobbet.

På övervåningen är pappans dörr fortfarande stängd. Det var på många sätt med honom det började, långa diskussioner om livet och varat, och därmed intresset för filosofi. Farfar var också med, och hon blev insläppt som en jämbördig i samtalet redan tidigt.

– När jag var 15 år valde jag mellan att vara smart eller snygg, jag minns den känslan. Jag valde smart. Jag var nog en ganska outhärdlig tonåring, omogen emotionellt men brådmogen intellektuellt. Det var verkligen inte min tid i livet.

Hon var en av alla tjejer som tillbringade tonåren i stallet. Inte röka, dricka sprit och vara tuff, utan prata existens och rida. Genom ridningen kom också en av de insikter som bär hennes filosofiska övertygelse än i dag, om hur nära vi står djuren. Hur hon upplevde känslan av att dela kropp med hästen. I sitt sommarprat formulerade hon det som att hon blir hungrig när hon ser vårens första gröna gräs.

Du verkar hela tiden välja din egen väg, kan du vara en besvärlig människa att ha och göra med?

Hon tvekar lite, det är ovanligt.

– Helt rimlig fråga. Jag säger vad jag tycker. Men på Centrum för praktisk kunskap på Södertörn är jag i gott sällskap. Och jag lägger band på mig. Jag kan bli lite äcklad av mig själv när jag hör att jag upprepar samma kritik, alltså mot över-administration. Just nu är det ju också helt förväntat att jag ska säga sånt.

Det finns en vilja till ett bättre samhälle i det Jonna Bornemark skriver, ett slags gott humör. Trots att kritiken mot förpappring och floskelstyre är vass, har hon en mjukhet i analysen som inte kräver revolt eller förkastar allt som varit.

– Jag är en rätt positiv person, med mycket livsglädje. Jag inspireras av dem som förändrar utan att skuldbelägga. Som

Omställningsnätverket när det kommer till klimatförändringar, de är mina idoler! De agerar och det är lustfyllt, de sprider inte skam.

Och vad gör du för att bidra till en bättre värld?
– Jag är nog som alla andra. Jag äter kött för att jag lever med män som lagar mat till mig. Och jag blir glad när någon vill göra det.

Köksbordet är tomt nu, huset fortfarande i väntan på sin porösa familj.

– Fast min grej är att skaka loss tankar hos mig själv och andra. Jag vill göra cirkuskonster med tanken, se oväntade mönster. Genom att tänka annorlunda kan vi handla annorlunda, och genom att handla annorlunda kan vi öppna tanken åt nya håll.