Christian Hjortkjaer: ”Omöjliga ideal knäcker de unga”

Varför drabbas så många av dagens unga av psykisk ohälsa? Den danske filosofidoktorn Christian Hjortkjaer menar i en ny bok att vi har gått från regler som är enkla att förstå till ideal som är omöjliga att uppnå. De unga möts av budskapet om att du kan få ett fantastiskt liv, och du ska ta chansen. Misslyckas du är det ditt eget fel.

  • 13 min
  • 9 apr 2024
Christian Hjortkjaer: ”Omöjliga ideal knäcker de unga”
Christian Hjortkjaer

Lyssna på artikeln

Varför drabbas så många av dagens unga av psykisk ohälsa? Den danske filosofidoktorn Christian Hjortkjaer menar i en ny bok att vi har gått från regler som är enkla att förstå till ideal som är omöjliga att uppnå. De unga möts av budskapet om att du kan få ett fantastiskt liv, och du ska ta chansen. Misslyckas du är det ditt eget fel.

”Känner du dig fel även om du alltid försöker göra allting rätt?”Fotnot: Det här är ett utdrag ur boken Otillräcklig – varför den nya moralen gör de unga psykiskt sjuka av Christian Hjortkjaer. Den kommer ut 9 april på Libris förlag. Jag har tänkt mycket på den här meningen, faktiskt under flera års tid. Jag har funderat över varför det är svårt för äldre personer att förstå denna mekanism. Min farmor skulle inte ha förstått den. Detta var inget problem då hon var barn. Jag kom ingen vart i mina tankar ända tills en av mina elever ändrade lite på meningen: ”Det är faktiskt inte så att jag känner mig fel även om jag försöker göra allting rätt. Jag känner mig fel när jag försöker göra allt rätt.”

Nu föll en hel massa saker på plats. Otillräcklighetskänslan kommer inte trots handlingarna utan på grund av dem. Otillräcklighetskänslorna minskar inte även om du gör allt det som förväntas av dig. Det är just precis när jag gör det som förväntas av mig som jag känner mig fel.

Den slovenske filosofen Slavoj Žižek kallar denna mekanism för överjagsparadoxen. Ju mer vi rättar oss efter överjaget desto skyldigare känner vi oss. Det borde vara tvärtom. Det borde vara så att ju mer jag lyder överjagets krav desto bättre mår mitt samvete. Men i praktiken förhåller det sig precis tvärtom. Ju mer vi försöker att leva upp till ett ideal, desto mer nertryckta känner vi oss. Det var Freud som upptäckte denna ondsinta psykologiska mekanism i oss: ”Ju mer jag underkastar mig överjagets krav, desto mer pressar det mig och får mig att känna mig ännu mer skyldig.”

Jag menar att Žižek här lyfter fram en helt grundläggande mekanism som alltid funnits där men som är särskilt framträdande i påbudssamhället just därför att den ständigt kräver av oss att vi gör mer, inte mindre. Här har vi förklaringen till varför det otillräckliga jaget känner sig fångat i en oändlig, nedåtgående spiral. Jaget försöker att inte bara leva upp till, men också fullända, ett ideal som i Lines Fotnot: Line är en dansk, högpresterande gymnasist som medverkar i tv-dokumentären De perfekte piger. fall varken kan sägas vara enbart skapat av samhället eller av henne själv. Det borde vara på helt motsatt sätt. Att Lines samvete belönade henne med en känsla av glädje och stolthet varje gång hon försökte göra något bättre. Och det är just i ”borde” som så många unga är fångade idag. Jag borde vara glad. Jag borde vara lycklig. Men i realiteten har jag det rent åt helvete.

Det är inte kunskaper den här gruppen saknar utan glädje och lust

Skoltrötthet är inget nytt. Nästan alla har gått i en klass med en eller flera som varit skoltrötta. De klarade sig ofta inte så bra i skolan antingen för att de inte orkade eller hade förmågan. Därför hoppade de av skolan innan studenten. Det är dem som folk pratar om i nedlåtande ordalag som ”det blev visst inget av honom …” Detta handlar om skoltrötta elever som hamnade på efterkälken i vårt skolsystem.

Men det finns en annan grupp unga idag som vi ofta bortser ifrån. Det är den grupp som CeFU, Center för ungdomsforskning, kallat för ett ord som säger precis vad det handlar om – de utmattade. Det är en grupp som klarar sig riktigt bra i skolan. Som kämpar och kämpar för att få höga betyg (och när de får det lägger föräldrarna ut resultatet på Facebook). Det är Line. Och det är med stor sannolikhet även du. Det är de som vi fram till nu har kallat för resursstarka. Som kommer från resursstarka hem och som är duktiga på många områden. De är begåvade, faktiskt också mycket socialt kompetenta, och ofta engagerade i frivilligt arbete. Men den här gruppen inte bara presterar, den överpresterar. Och därför far de ut ur skolsystemet med fart och går sönder, drabbas av psykiskt lidande och får diagnoser som ångest, stress och depression.

En trött högstadieelev. // Foto: Jessica Gow, TT

Det är långt ifrån alla skolungdomar som blir utmattade, men det är ett ökande antal. Och det är en grupp som vi förbisett för vi har inte tänkt på dem som psykiskt sårbara. Men det är precis denna grupp som är som mest drabbad av överjagsparadoxen. Det är inte kunskaper den här gruppen saknar utan glädje och lust. De som blir utmattade har satt ribban för sitt skolarbete oerhört högt, de vill vara passionerat motiverade. Och de har svårt att leva upp till detta. Och det är just precis när den utmattade eleven upplever att den saknar tillräcklig motivation som självförebråelsen slår till. Och kanske även självbestraffningen.

”Du kan det du vill.” Detta är vad vi lär våra barn idag. Ofta med tillägget ”bara du vill det tillräckligt mycket.” Detta är ett underligt yttrande. Som självfallet är sagt med de bästa avsikter. Som en uppmuntran. I den form det står är det inte ett påbud. Det är ett statement. Grammatiskt sett är det indikativ, en faktisk information. Det är helt enkelt så det är här i livet. Du kan det du vill.

Men det är ju fel. Ja, faktiskt ren lögn. Du kan inte allt som du vill. Något kan du förstås men ingen kan faktiskt allt den vill. Och ännu viktigare – det hänger inte på min vilja vad jag kan eller inte. Att lägga detta krav på en person ger en psykisk överbelastning. Att bara man vill så kan man. Det är inte så konstigt att om man har den bilden av vad en människa förmår så känner man sig alltid otillräcklig. Då känner man att det är något fel på en – för man klarar ju inte allt. Det är nog något fel på ens egen vilja.

Här hjälper det inte att vara pliktuppfyllande och samvetsgrann. Det var det som Freud insåg. Han skrev att samvetet uppträder desto strängare och mer misstänksamt ju mer perfektionistisk en människa är. Därför är det i slutänden de som befinner sig närmast samhällsidealen som tycker att de är de största förlorarna. Trots ansträngningen, skriver Freud, missar de den belöning som var utlovad. Det är ju då jag försöker att göra allt rätt som jag känner mig så fel.

Detta är en oerhört skarpsynt iakttagelse. Det är just detta som de utmattade eleverna är med om. Ju närmare du kommer målet desto mer självkritisk blir du när du inte klarar sista biten. Det kan vara en stor tillfredsställelse att sätta upp ett mål och se att man med hjälp av viljestyrka och uthållighet klarat exempelvis 90 procent av det man föresatt sig. Men om målet är ett ideal blir det som om de sista procentenheterna växer sig större och större ju närmare man kommer målet. Och man börjar tänka: ska det vara så svårt att täppa igen det där hålet. Kom igen! Just do it!

Vi lever med ett synsätt att alla kan om de bara vill, skriver Christian Hjortkjaer. // Foto: Magnus Hallgren, TT

Det tragiska i detta är att all strävan och allt arbete är till för att man inte ska drabbas av dåligt samvete. Och att man utgår från premissen att det är möjligt att vara felfri – du kan vad du vill bara du vill det tillräckligt mycket. Det är i det ögonblicket överjagsparadoxen sätter tänderna i dig och skriker: ”Du kan inte! Du är oduglig! Du kommer aldrig att bli tillräckligt bra!” Och därmed går du miste om belöningen trots alla dina ansträngningar. Det är så det är att vara ung idag.

Det anmärkningsvärda är att samvetet gör det hela värre. Vi är vana att tänka att det är överjaget som är problemet. Att om vi bara kunde få bort denna moraliserande samhällsröst så kunde vi så småningom leva utan dåligt samvete och bara vara som vi är. Men Žižek vänder upp och ner på detta argument: det är inte överjaget som ger oss dåligt samvete. Det är det dåliga samvetet som ger dig ett överjag. Samvetet ger näring åt överjaget. Ju större samvete du har, desto mer har överjaget att växa sig stort av. Det är därför som vi aldrig blir av med vår skuld till överjaget: ju mer vi betalar av desto mer blir vi skyldiga. Att ha ett överjag är det pris vi betalar för att ha ett samvete.

Anklagelsen från den äldre generationen låter ofta så här: Nu har vi kämpat för att ni ska få den frihet vi aldrig hade. Varför är det då så mycket problem med er? Underförstått: Vi har kämpat för att göra oss fria från förbudssamhället, så nu är det bara för er att använda friheten. Men då är det ju inte längre frihet vi erbjuder utan påtvingad frihet. Och ett krav att de unga ska uppfatta frihet på ett visst sätt. Break-the-rules-frihet.

Varför ville de då bli musiker allihop och bo i kollektiv? Vilka otacksamma ungar!

Som ung är det nästan omöjligt att förklara för sina föräldrar – utan att verka otacksam – att det som de presenterar som ett erbjudande om att kunna följa sina drömmar också kan kännas som en outhärdlig press. Denna typ av konflikt har funnits även mellan de tidigare generationerna. Deras föräldrar hade högst sannolikt slitit hela livet för att deras barn skulle få möjlighet till mer utbildning än de själva fick. Varför ville de då bli musiker allihop och bo i kollektiv? Vilka otacksamma ungar!

Sociologiskt kan vi förklara detta med att det alltid är befriande att bryta normer som man vuxit upp med. Men när man uppnått en viss frihet känns den inte nödvändigtvis så ”fri” längre. Frihet är med andra ord en rörelse eller händelse. Frihet är själva rörelsen då man sliter sig loss eller frigör sig. Frihet är inte ett tillstånd man kan överlåta. Och om man ändå försöker göra det så känns överlåtelsen som ett nytt antal underförstådda kravfyllda normer.

Žižek beskriver det som en övergång från ett liberalt, tolerant samhälle där man sa ”du får när du nu kan” till ett samhälle där man säger ”du ska därför att du kan”, alltså ett påbudssamhälle. Žižek ser exempel på sin teori i allt från viagra-piller till självförverkligande-kulturen. När vi nu har uppfunnit ett piller som rent biologiskt tar bort alla psykiska hämningar så finns det ingen ursäkt: du ska ha sex därför att du kan. Och på samma sätt är det med självförverkligande-kulturen som i all hemlighet övertagit det perversa överjagets krav: Du ska (göra din plikt i form av maximalt självförverkligande och utveckling) därför att du kan.


Läs mer:

Bokslut över Benny Fredrikssons liv

Mitt barn gjorde slut med mig

Fler utvalda artiklar