Chaplin ville absolut träffa Bergman

Stig Dagerman vädjar om mer pengar – snabbt. Charlie Chaplin vill absolut träffa Ingmar Bergman. Hilma af Klint illustrerar Barnen ifrån Frostmofjället och Stieg Larsson dyker upp med Millennium-serien i en plastkasse. Här är tio nedslag i 200-årsjubilerande bokförlaget Norstedts händelserika historia.

Texten är ett utdrag ur boken Norstedts 200 nedslag som ges ut den 17 januari.

Barnen ifrån Frostmofjället

1907 skriver Laura Fitinghoff Sveriges första realistiska roman för barn, om de föräldralösa syskonen från Frostmofjället som vandrar genom ödemarken med geten Gullspira för att hitta en bättre tillvaro än i fattigstugan. Boken utkommer 1907 på Ljus förlag. Hennes tidigare böcker om fjäll och samer har illustrerats av Jenny Nyström och Hilma af Klint.

Frans G. Bengtssons ilska

”Det är inte ofta jag nuförtiden gripes av besinningslöst raseri; men hade jag denne korrektor till hands vid tretiden i eftermiddag, skulle ett beslutsamt mordförsök ägt rum; och möjligen ett som lyckats.”

Den hämndlystne brevskrivaren av brevet är författaren Frans G. Bengtsson, som håller på att explodera av ilska över hur hans manus har behandlats av korrekturläsaren.

Frans G. Bengtsson har under studieåren i Lund lärt känna Karl Ragnar Gierow, Fredrik Böök, Hjalmar Gullberg och Göran Lindberg, som alla kommer att spela centrala roller för Norstedts litterära utgivning. Frans följer så småningom efter dem till förlaget.

Han debuterar som diktare 1923, men försörjer sig länge som översättare på olika förlag. Karl XII:s levnad (1935–36) är hans första egna verk på Norstedts. 1939 gifter han sig med Gerda Fineman som är sekreterare på Norstedts, och därefter är han förlaget trogen.

Hösten 1947 arbetar han med essäsamlingen För nöjes skull, och får tillbaka sitt korrigerade manus som har ”förhärjats” av Göran Salander, mångårig chef för Norstedts litterära redaktion. I ett långt brev till förläggaren Ragnar Svanström skriver Frans att han ”måste få lufta ur mig en smula nu, för att inte spricka av raseri över denne märklige korrekturläsare”, som han anser har tagit sig stora friheter.

Frans och Gerda har ”aldrig sett maken till plumpt kynne och stupid fräckhet i korr:läsning”, ändringarna ”tangerar den direkta förrycktheten” och Frans undrar om Salander är sjuk – ”eller har han hyrt in ett stadsbud för att åstadkomma den sortens ting”. Av samtliga ingrepp kan han godkänna ett enda: en ändrad stavning av namnet Nikeforos.

Som slutkläm avslutar Frans G. Bengtsson: ”Jag är nu försatt i ett sådant tillstånd att jag troligen inte är i stånd att skriva något under de närmaste fjorton dagarna, – det enda skulle möjligen vara en essay om korrekturläsning. […] Förbannelse över klåfingriga litteraturfördärvare. Amen. Hjärtlig hälsning, käre Ragnar! Din tillgivne Frans”

Stig Dagerman

Norrmannen Bjarne Steinvik har i Sverige grundat Steinsviks Förlag, men lägger det efter andra världskriget åt sidan för att sköta familjeföretaget Bull’s Presstjänst. Norstedts får därför möjlighet att värva en 22-årig författare som 1945 har debuterat med Ormen. I Strindbergs hus på Kymmendö arbetar Stig Dagerman om sin roman Kampen om lejonen till De dömdas ö, som utkommer på Norstedts hösten 1946. Sedan följer ett par maniskt aktiva år för Dagerman. Samtidigt som han
bildar familj, är kulturredaktör och dagsversförfattare på tidningen Arbetaren, skriver han dramat Den dödsdömde, novellsamlingen Nattens lekar, reportageserien Tysk höst och romanerna Bränt barnoch Bröllopsbesvär.

Mitt i allt detta har Stig också rest med hustrun Annemarie till Frankrike för att skriva en ny resebok, Fransk vår. Men de enda skriftliga spåren av den resan blir en bunt alltmer desperata telegram från Stig till förläggaren Ragnar Svanström med vädjanden om mer pengar – snabbt.

Skrivkrampen och ångesten förvärras 1950, Stig skiljer sig och gifter om sig med skådespelerskan Anita Björk och får en dotter. Han fortsätter att bygga på sina skulder till Norstedts, vars chefssekreterare Karin Marcus i praktiken sköter hans ekonomi. Många känner att den ovanligt nära relationen mellan den barnlöse Svanström och den i barndomen föräldralöse Dagerman är ett far-son-förhållande, men det finns inget Ragnar kan göra för att hjälpa Stig. Efter djupa depressioner
och sjukhusvistelser lyckas han till slut 1954 med ett av sina självmordsförsök.

Men Dagermans verk lever vidare. På 1980-talet uppmärksammas han stort i Frankrike och Norstedts publicerar hans samlade skrifter och brev i tolv band. På 2010-talet utges nya upplagor med förord av bland annat flera Nobelpristagare. Så den gamla skulden till förlaget är sedan länge betalad med råge.

Graham Greene

Graham Greene värvas till Norstedts 1944 och är förlaget trogen till sin död 1991. Förlagschefen Ragnar Svanström blir nära vän till Greene – han får låna villan på Capri, han får ge ut Den stillsamme amerikanen långt innan den släpps på engelska och han får publicera originalutgåvan av Introductions to Three Novels.

Genom Svanström träffar Greene skådespelerskan Anita Björk, nybliven änka efter Stig Dagerman. Greene är i Sverige eftersom hans trettiotalsroman De skeppsbrutna äntligen utkommit på svenska; den utspelas i Stockholm och en skum affärsman är tydligt modellerad på Ivar Kreuger. Greene och Björk blir ett par – men förhållandet tar slut efter fem år; han tycker Sverige har ett svårt språk och kalla, mörka vintrar och hon vill inte lämna barnen och teaterkarriären.

Graham Greene är i många år en ständigt bortröstad Nobelpriskandidat, men 1978 går ryktet att akademiledamoten Artur Lundkvist har släppt sitt motstånd mot den engelske författaren. Norstedts trycker snabbt upp tio romaner och Greene sitter i Antibes och gruvar sig för att behöva dansa vals med drottning Silvia. Det bekymret slipper han: Nobelpriset går till Isaac Bashevis Singer. Både Greene och Lundkvist avlider 1991.

Charlie Chaplin

Det börjar ryktas att Charlie Chaplin ska skriva sina memoarer, och de svenska rättigheterna säkras flera år i förväg via Ragnar Svanströms goda kontakter med Graham Greenes förlag i London; Greene bor granne med Chaplin i Schweiz och är själv mellanhand i uppgörelsen. Norstedts kan därmed vara med om världspremiären för boken hösten 1964. Redan dagen därpå trycks en ny upplaga.

Den 75-årige filmlegendaren går även med på att besöka Sverige för första gången. Han imponeras av Vasaskeppet och besöker Drottningholmsteatern – men har ett särskilt önskemål: att få träffa Ingmar Bergman. Det ordnar förläggaren Lasse Bergström, som i ett rum på Grand Hôtel får se Chaplin resa sig och spela upp en hel scen ur filmen Smultronstället för den häpne svenske regissören.

Muhammad Ali

Med hjälp av övertalning och feta dollarbuntar lyckas Norstedts våren 1975 förvärva tungviktsboxaren
Muhammad Alis spökskrivna memoarer Den störste. Ali vill inte komma till Stockholm, men på bokmässan i Frankfurt träffar den artige världsmästaren förlagschefen Lasse Bergström, utlandsagenten Agneta Markås och vd Lars Almgren.

Jan Guillou

I augusti 1964 kommer ett brev från en värnpliktig tjugoåring, som är förtörnad över att han har fått sin novellsamling refuserad av Bonniers – och nu meddelar att han kan tänka sig att komma ut på Norstedts i stället. För självklart ska Jan Guillou bli författare.

Han får också debutera på Norstedts 1971 med dokumentärromanen Om kriget kommer, som beskrivs som ”intelligent och proarabisk”.

Som spiondömd fånge på Långholmen efter IB-affären skriver Guillou 1974 Det stora avslöjandet om livet i veckotidningsvärlden. Den delvis självbiografiska romanen Ondskan kommer 1981, men det stora publika genombrottet blir de tio volymerna om agenten Carl Hamilton, alias Coq Rouge – en av Norstedts mest framgångsrika bokserier någonsin. Mitt i serien om tempelriddaren Arn Magnusson lämnar Jan Guillou förlaget 1999 tillsammans med sin partner Ann-Marie Skarp, som har arbetat på Norstedts sedan 1970-talet.

Ingmar Bergman

Samarbetet mellan Ingmar Bergman (1918–2007) och Lasse Bergström på Norstedts inleds 1963, med tre filmmanus i bokform, och utgivningen rullar på till regissörens officiellt sista film, Fanny och Alexander 1982. På Teatergrillen berättar Bergman 1986 att han fått ett USA-bud på en miljon dollar för sina memoarer. Bergström erbjuder sig omedelbart att matcha budet på världsrättigheterna, och förvånas över beröm från Norstedts ägare Esselte. Han lyckas även få Bergman att ändra den tänkta memoartiteln från Skala lök – en anspelning på ett resonemang i Ibsens Peer Gynt – till Laterna magica.

Medan Bergman putsar på manus börjar Lasse Bergström och kollegan Agneta Markås sälja utlandsrättigheterna. De håller telefonkonferenser med de nordiska länderna och auktioner i Hamburg, Milano och Paris. Sedan checkar de in på Ritz-Carlton i New York, i en svit med två telefoner. Sjutton förlag är intresserade, Viking vinner budgivningen med en halv miljon dollar. I London besegrar Hamish Hamilton fjorton konkurrenter. I april 1987 är affären i hamn innan en enda bok sålts i Sverige – där Laterna magica hösten 1987 slår rekord i Månadens Bok.

Under 1990-talet gör Ingmar Bergman även filmboken Bilder och skriver tre romaner som senare filmas av andra: Den goda viljan, Söndagsbarn och Enskilda samtal. 2018, till hundraårsminnet av regissörens födelse, är Norstedts med och ger ut Ingmar Bergmans skrifter i sex band och alla hans 34 originalmanus för film.

Kjell Espmark

Den 11 oktober 1955 skriver 25-årige Kjell Espmark kontrakt med Norstedts och får 500 kronor för första upplagan av diktsamlingen Mordet på Benjamin. Han blir professor i litteraturvetenskap, väljs 1981 in i Svenska Akademien och debuterar 1987 som romanförfattare med Glömskans tid.

När Espmark avlider i september 2022 vid 92 års ålder har han publicerat över femtio böcker på förlaget. Två titlar ligger dessutom klara, bland annat diktsamlingen Hemfärd till glömskan, planerad till januari 2023. Han verkade därmed på Norstedts i 67 år – en tredjedel av förlagets 200 år.

Per Olov Enquist

Det blir ingen rivstart för den unge akademikern och höjdhopparen Per Olov Enquist från Hjoggböle i Västerbotten. I slutet av 1950-talet får han två diktsamlingar refuserade av Bonniers. Även Norstedts tackar nej till hans Rapport om flykt mot öar – men uppmuntrar ändå till nya försök, vilket är början på drygt femtio års samarbete. Även Det övermäktigt starka nobbas, men det blir debut med Kristallögat 1961 sedan lektören, författaren Olle Hedberg, har gjort tummen upp till en omarbetad version. Boken ignoreras av samtliga kultursidor i huvudstaden. Uppföljaren Färdvägen sågas i Expressen av Anders Ehnmark, som han senare skriver flera pjäser och böcker med.

Han slår igenom 1964 med Magnetisörens femte vinter, och Legionärerna – om baltutlämningen – innebär en internationell framgång 1967. Flera av P.O. Enquists stora romaner bygger delvis på fakta om historiska personer – som den Augustbelönade Livläkarens besök, liksom Lewis resa och Blanche och Marie. Västerbottniska miljöer använder han i romaner som Sekonden, Musikanternas uttåg och Kapten Nemos bibliotek.

P.O. Enquist (1934–2020) skriver kritik i Expressen, han gör filmmanus och pjäser som sätts upp på Dramaten och Broadway, han blir ett aktat namn i europeisk litteratur. Oavsett politiska vindar är lärarinnans pojke en envis socialdemokrat med rötter i väckelserörelsen. Hans sista stora verk blir memoarerna Ett annat liv 2008 om bland annat den svåra kampen mot alkoholen.

Millennium

En februaridag 2004 ringer journalisten Robert Aschberg till Svante Weyler och undrar om Norstedts vill titta på två deckarmanus som en kompis har skrivit. Piratförlaget har haft manuset ett tag, men inte nappat, så nu går budet vidare. Stieg Larsson kommer till Riddarholmen med en plastkasse som innehåller två gröna pärmar med manuspapper.

Svante Weyler frågar varför han har två romaner och talar om en tredje – varför inte bara en? ”Jag har en aning om hur det fungerar med kriminallitteratur, och man vill skriva färdigt i fred”, svarar Larsson. Weyler börjar läsa den ena manuspärmen och Eva Gedin den andra. Båda inser snabbt att det är mycket bra, även lektören Lasse Bergström är lyrisk. Då är Stieg Larsson nästan klar med den tredje delen, och Norstedts erbjuder en ovanligt stor summa för tre romaner och tre pocketar. Larsson skriver på kontraktet och konstaterar: ”Det ser ut som att ni tror på det här.”

Stieg Larsson föddes i Västerbotten 1954, har varit engagerad i vänsterrörelser och arbetat som nyhetsgrafiker på TT. Som chef för tidningen Expo bevakar han nazister och högerextremister; han har skrivit ett par fackböcker i det ämnet – men inget skönlitterärt.

Den första delen i ”Millennium”-serien om journalisten Mikael Blomkvist och hackern Lisbeth Salander redigeras färdigt under sommaren, och inför bokmässan i Frankfurt i oktober 2004 får ett tyskt förlag köpa böckerna i förväg.

En månad senare dör Stieg Larsson i en hjärtinfarkt – och får inte uppleva seriens exempellösa framgång. Män som hatar kvinnor utkommer i augusti 2005 och Flickan som lekte med elden 2006. Den tredje delen, Luftslottet som sprängdes, släpps våren 2007 – först enbart som ljudbok: cd-skivorna förhandsbeställs i 40 000 exemplar.

Seriens popularitet ökar också genom tre svenska långfilmer, med Michael Nyqvist och Noomi Rapace i huvudrollerna, och även Hollywood hakar på.

2013 får författaren David Lagercrantz uppdraget att skriva en fortsättning på Millenniumserien, vilket resulterar i ytterligare tre delar.

Bokserien är Sveriges mest framgångsrika någonsin, med över 100 miljoner sålda exemplar. Den är översatt till ett femtiotal språk, däribland mongoliska, georgiska, vietnamesiska och sex indiska språk.