Förtal, drogreferenser och uppvigling är en sak. Men ibland är det helt andra och långt mer besynnerliga skäl som gör att radiostationer bannlyser låtar. Till exempel trummor som leder tankarna till Kuwait eller texter som ”förmodligen” är oanständiga. Här kommer tio exempel.

10. Emerald city – The Seekers (1967)

”Dödskallemärkning” är ett begrepp som säkert är bekant för många. Enligt myten var det ett verktyg för intern censur som användes på Sveriges radio från 1959 till mitten av 70-talet. Låtar som av någon anledning ansågs misshagliga försågs med en röd dödskallestämpel på grammofonarkivets registerkort och fick inte spelas i radio.

Detta är bara delvis sant. För det första var det aldrig frågan om förbud; det handlade om rekommendationer till de producenter som la musiken till SR:s program. Typ: tänk dig för innan du spelar den här låten i Morgonandakten.

Vad gäller den fysiska dödskallestämpeln så existerade den, men den användes aldrig på till exempel Cornelis Vreeswijks plattor, mannen som enligt tidigare nämnda myt var den mest dödskallemärkta artisten av alla. (På hans registerkort kunde det dock exempelvis stå ”OBS! Texten!”.) Nej, den röda dödskallen användes enbart på skivor där artister försökt ”poppa upp” klassisk musik! Det ansågs tydligen vara höjden av smaklöshet och något som radiolyssnarna inte skulle behöva genomlida.

Och då kommer vi till The Seekers, en minutiöst välkammad australisk kvartett i folkrock-facket som hade stora framgångar på 60-talet. Något mer oförargligt får man leta efter – ändå dödskallemärkt. Deras låt Emerald city hade nämligen ”lånat” melodin från Beethoven, närmare bestämt den berömda fjärde satsen i nionde symfonin, den som kallas Ode till glädjen och som sedan 1972 är EU:s ”nationalsång”.

Vafalls! En poporkester som leker Beethoven! Där gick ändå gränsen för Sveriges radios smakdomare. Pang! så satt den röda dödskallen där.

9. Lola – The Kinks (1970)

Den brittiska popgruppen The Kinks hade sommaren 1970 stora förhoppningar på sin nya singel Lola. Låten var redan inspelad, och i väntan på pressning och distribution åkte gruppen till USA på turné.

Väl framme i Amerika fick man veta att public service-giganten BBC inte tänkte spela Lola i sina program. Det var synnerligen dåliga nyheter, eftersom radiospelningar på denna tid var helt avgörande för en låts kommersiella framgång.

Lola handlar om en ung och grön man som ger sig ut på stan för en helkväll. På en bar träffar han ”Lola” och tycke uppstår. Paret går hem till Lolas lägenhet, och under de aktiviteter som följer framkommer det att Lola i själva verket är en man. Detta bekymrar dock inte låtens berättarjag, han gillar Lola lika mycket för det.

Detta humanistiska budskap gör Lola till den första stora pophiten med ett uttalat HBTQI-tema.

Det var dock inte trans-temat som bekymrade cheferna på BBC och fick dem att stoppa låten. Problemet var att ordet ”Coca-Cola” en gång nämns i texten, och det stred mot bolagets reklamregler.

Nu var goda råd dyra, eftersom skivan nödvändigtvis skulle ut på utlovat datum. Det problematiska ordet måste bytas ut, men masterbandet med inspelningen fanns i London och gruppens sångare Ray Davies var i USA. Lösningen blev att Davies under ett par lediga dagar i turnén flög hem till England för att i en studio sjunga om en versrad och byta ut Coca-Cola mot det godkända cherry cola.

Otroligt nog fick han inte till det, den nya raden kändes ”inklistrad”, och innan jobbet var klart var Davies tvungen att åka tillbaka till USA för en show i Chicago. Två dagar senare flög han till London igen, och denna gång lät cherry cola som det skulle.

Lola blev en stor framgång för The Kinks, men till priset av två tur och retur-tripper över Atlanten. Flygskam, någon?

8. Bunta ihop dom – Lars Ekborg (1969)

I grammofonskivans barndom var det inte ovanligt med talade inslag. Religiösa predikningar, vetenskapliga föredrag och komiska sketcher spelades in och såldes till en hugad publik. Ett känt exempel är komikern Fridolf Rhudins monolog Den ensamma hunden från 1931 som blev en kolossal försäljningsframgång.

Och det var just en komisk monolog som satte myror i huvudet på radiocheferna i slutet av 60-talet.

Hösten 1968 spelades Beppe Wolgers revy Klotter på Maximteatern i Stockholm, och i ett av numren, Bunta ihop dom, hade den vanligtvis så milde Wolgers tagit i så att manuset glödde. Här spelar Lars Ekborg en vrång norrlänning som vill bunta ihop och slå ihjäl ”Stockholmsjävlar, kärringar över 40, raggare, folk som ligger på lasarett” … och en massa annat som vi helst inte skriver ut här.

Det makabra numret blev revyns stora succé och gavs ut som singelskiva. Men i radion spelades den populära plattan mycket sparsamt och aldrig utan en inledande varning till känsliga lyssnare. En tid efter Ekborgs förtidiga död 1969 spelades den inte alls.

Att Bunta ihop dom var en närmast övertydlig drift med schablonbilden av råbarkad, inskränkt, rasistisk, misogyn norrlänning var naturligtvis helt uppenbart för alla på Sveriges radio. Uppenbarligen trodde man inte att lyssnarna kunde dra samma slutsats utan att få det skrivet på näsan.

7. Louie Louie – The Kingsmen (1963)

I början av 1960-talet hade den nyss så explosiva rockmusiken hamnat i ett bakvatten. Några av portalfigurerna var ute ur bilden: Elvis gjorde lumpen, Little Richard hade blivit religiös och Jerry Lee Lewis var persona non grata efter att ha gift sig med sin 13-åriga kusin.

I stället dominerades topplistorna av mesiga svärmorsdrömmar i stil med Fabian, Pat Boone och Paul Anka. Och så skulle det förbli tills Beatles slog igenom.

Men i USA:s garage och källare frodades under samma tid en yvig subkultur, där tusentals band odlade och förstärkte rockens ursprungliga rebellanda och stökighet.

Ett av dessa garageband var The Kingsmen från Portland, Oregon. 1963 spelade de in en version av Louie Louie, en låt som den svarte rhythm ’n’ blues-artisten Richard Berry skrivit redan 1957.

The Kingsmens version blev en oväntad framgång och spelades flitigt på radio, vilket fick myndigheten FCC (Federal Communications Commission), ansvarig för etermedier, att intressera sig för låten. Och nu tycks resonemanget ha gått så här: med tanke på hur bandets medlemmar ser ut (långhåriga, ovårdad klädsel) och hur musiken låter (skramligt, oborstat), så måste ju texten vara obscen och låten förbjudas. Problemet var bara att det sistnämnda kunde man inte veta; bandet spelar så vildsint och den sluddriga sången är så lågt mixad att texten inte hörs på inspelningen.

FCC lät sig dock inte nedslås av detta utan gav FBI (!) i uppdrag att utreda om sången var oanständig eller inte. FBI:s arbete resulterade i ett 119 sidor långt dokument (finns att läsa på nätet) som landar i slutsatsen att det inte går att avgöra huruvida Louie Louie strider mot bestämmelserna om ”transport av obscent material över delstatsgräns” eller inte.

Ingen tycks ha kommit på tanken att fråga bandets sångare Jack Ely vad det var han hade sjungit, men många år senare berättade trummisen Lynn Easton att ordet ”Fuck!” faktiskt hörs på skivan. Men det hade inget med sångtexten att göra, utan var Eastons frustrerade utrop när han tappade ena trumpinnen under inspelningen.

Louie Louie räknas idag som en klassiker och är enligt Encyclopædia Britannica den näst mest inspelade popsången genom tiderna, bara slagen av The Beatles Yesterday.

6. Kära mor – Göingeflickorna (1961)

Göingeflickorna var en vän vokalgrupp som bestod av tre systrar från Boalt i Skåne. Trion bildades 1955, sjöng vacker stämsång och uppträdde oftast i folkdräkt.

1961 fick de sin största framgång med Kära mor, ett känsligt emigrantstycke som inleddes med raderna:
*”Kära mor”, så började mitt brev/enda brev jag till mitt hemland skrev.
Många år nu svunnit sen jag for/ifrån hemmet där mitt hjärta bor.*

Det här tyckte Sveriges radio var problematiskt. 1961 levde fortfarande många människor som hade egna minnen av den stora utvandringsvågen till USA – både emigranter och släktingar som blivit kvar i Sverige – och SR befarade att det utpräglat sentimentala stråket i Kära mor kunde röra upp oönskade känslor av saknad, hemlängtan och skuld. Texten antyder dessutom att berättarjagets utvandring var ett stort misstag. Alltså beslutades att Kära mor inte skulle spelas.

Vid denna tid hade Sveriges radios monopol redan börjat ifrågasättas, och piratstationer som Radio Mercur och Radio Nord utmanade SR genom att flitigt spela populärmusik som framför allt ungdomar efterfrågade.

Kära mor gick alltså varm på piratradions skivtallrikar och blev mycket omtyckt. Till sist fick Sveriges radio krypa till korset och börja spela melodin, som sedermera förärades med utmärkelsen Årets låt.

5. Spasticus autisticus – Ian Dury & The Blockheads (1981)

Den brittiske sångaren och låtskrivaren Ian Dury hade en ojämförligt stark karisma och ett mycket fritt förhållande till melodiers tonhöjd. Under senare delen av 70-talet hade han flera stora hits, som Sex and drugs and rock’n’roll och Hit me with your rhythm stick.

Som sjuåring hade Dury drabbats av polio vilket i hög grad påverkade resten av hans liv; sjukdomen gjorde att hans vänstra arm, skuldra och ben förblev förtvinade och partiellt förlamade.

Så när FN utlyste det Internationella handikappåret 1981 visste Dury en del om vad saken gällde. Men han tyckte att idén bakom temaåret var både naiv och arrogant, en produkt uttänkt av ett gäng överbetalda välgörenhetsbyråkrater. Som protest skrev han låten Spasticus autisticus, där han anropar alla ”in Normal Land” från sin position. Med oöversättbara ordlekar som I wibble when I piddle, cause my middle is a riddle och I’m knobbled on the cobbles ’cause I hobble when I wobble berättar han om hur hans vardag begränsas av funktionshindret.

Refrängens ”I’m Spasticus autisticus” anspelar på en episod i mastodontfilmen Spartacus från 1960 där huvudpersonen, spelad av Kirk Douglas, leder ett slavuppror.

BBC vägrade spela låten med motiveringen att texten gjorde narr av handikappade. Att Dury själv hade ett funktionshinder spelade ingen roll i bedömningen. Även Durys skivbolag fick kalla fötter och gjorde knappt någon PR för plattan.
2012 – tolv år efter Ian Durys död – fick Spasticus autisticus sin stora revansch när låten spelades på invigningen av Paralympics i London.

4. Flottarkärlek – Gösta ”Snoddas” Nordgren (1952)

När bandyspelaren Gösta ”Snoddas” Nordgren gästade Lennart Hylands radioprogram Karusellen den 26 januari 1952, och i direktsändning sjöng sin Flottarkärlek, blev det ett historiskt genombrott. På några minuter gick Nordgren från att ha varit en okänd hälsing som gillade att fiska till att bli en angelägenhet för hela Sverige. ”Snoddasfeber” utbröt. Medieforskare menar att det bara finns två andra tillfällen under hela 1900-talet som kan mäta sig med Snoddas bedrift: Carola Häggkvists seger i Melodifestivalen 1983 och prins Daniels tal till kronprinsessan Victoria vid parets bröllop 2010.

När Snoddas sjöng sin Flottarkärlek den där januarikvällen 1952 var låten en smula stympad – det sedermera så berömda omkvädet ”haderian hadera” fanns inte med. Hur kom det sig? Och varför fanns det plötsligt med när sången spelades in på skiva strax efter framträdandet i Karusellen?

Här ska vi erkänna att vi är ute på hal is när det gäller att belägga det vi säger – Lennart Hyland, död 1993, har varken bekräftat eller dementerat det följande – men en vanlig förklaring är att Hyland ansåg att ”haderian hadera” var opassande och därför bad Snoddas att inte sjunga det.

Men hur kan en nonsensstrof som ”haderian hadera” vara opassande? Möjligtvis för att det icke utsagda ibland nästan kan vara värre än det utsagda. Hyland kan ha tänkt så här: Flottarkärlek är en skrävlarlåt där berättarjaget utmålar sig som en kvinnokarl: ”Alla jäntor var som vax uti min famn”. Han har en käresta ”i alla torp, i alla byar” och när han närmar sig gränsen för vad som kan sjungas när det gäller samvaron kvinna-man drar han till med ”haderian hadera”, och så får folk räkna ut resten själva. Det ville Hyland inte bjuda på.

En annan förklaring som nämnts, mycket tråkigare, är att sången visade sig vara för kort när den skulle spelas in på skiva, varför ”haderian hadera” lades till, som ren utfyllnad.

3. God only knows – The Beach Boys (1965)

Beatles-legendaren Paul McCartney har i ett otal intervjuer berättat att han tycker att God only knows är den bästa poplåt som någonsin gjorts. Musiken skrevs av geniet Brian Wilson, texten av Tony Asher, och låten finns med på den ikoniska skivan Pet sounds.

Och nog är det en gudomlig skapelse – valthornets smeksamma introslinga, Wilsonbrodern Carls änglalika sång, det intrikata körarrangemanget, den grubblande texten … allt som allt blir detta till en fulländad komposition.

Men i det amerikanska bibelbältet stötte låten på patrull, och det var ordet ”God” som var problemet. Att Gud eller kristendomen inte på något sätt framställs negativt i texten spelade ingen roll, inte heller att God only knows är ett vanligt idiom på engelska, ungefär som vårt Det vete gudarna. Om en poplåt innehåller ordet ”gud” är det med automatik hädelse, menade man, och låten ska bannlysas. Så skedde också på många håll.

Brian Wilson har i efterhand berättat att man tog en kalkylerad risk när man lät ”God” vara kvar i texten och titeln. Ett tag funderade man – möjligtvis något skämtsamt – på att kalla låten Fred only knows, men Wilson hade inget emot att ställa till lite kontrovers, eftersom han vill komma bort från den helylle-image som The Beach Boys drogs med vid denna tid.

God only knows anses i dag vara ett av 60-talspopens mest briljanta verk, och ingen radiostation vågar vägra spela den.

2. Ding-dong! The witch is dead – The Munchkins (1939 & 2013)

Brittiska BBC (som ni märker är det mycket BBC på den här listan, de verkar ha varit ovanligt kitsliga) upplevde för tio år sedan en incident som var lika otippad som penibel. Det som ställde till det var en melodi från 1930-talet.

Den 8 april 2013 kom nyheten om att förre premiärministern och toryledaren Margaret Thatcher hade avlidit. Thatcher var en polariserande politiker – hon var förbehållslöst beundrad eller intensivt avskydd, beroende på vem man frågade – och kallades ”Järnladyn”, ett epitet hon inte hade något emot.

Redan 2007 hade en Thatcherfientlig privatperson startat ett Facebook-konto som innehöll en uppmaning: Den dag Margaret Thatcher dör, då ska så många som möjligt köpa eller strömma låten Ding-dong! The witch is dead (Ding-dong! Häxan är död). Om tillräckligt många följer uppmaningen kommer låten upp på BBC:s topplista som en gång i veckan presenteras i ett populärt program, och då måste BBC spela den.

Här är det förstås ordet häxa som är avgörande. Ding-dong! The witch is dead har inget med politik att göra, det är en melodi som förekommer i Hollywoodsuccén Trollkarlen från Oz från 1939, med Judy Garland i huvudrollen.

Så dog då Thatcher, och Facebook-kontots idé lyfte som en raket. Folk strömmade Ding-dong! The witch is dead som galningar och den gamla slagdängan tog sig ända upp på topplistans andra plats – före en rad heta pop-, rock och rapartister.

Hur skulle nu BBC hantera detta? Att Ding-dong! The witch is dead låg på andra plats var egentligen i sin ordning, helt enligt reglerna. Å andra sidan var det otänkbart att spela låten i ett populärt, rikstäckande program kort efter Thatchers död.

Det blev så här: När programledaren kom till andraplatsen på veckans lista lämnade hon över ordet till en reporter som i ett slags nyhetsinslag berättade om låten och Facebook-kampanjen. Sedan spelades tio sekunder av melodin.

Om BBC klarade detta med äran i behåll? Sak samma som med Margaret Thatcher – det beror på vem man frågar.

1. In the air tonight – Phil Collins (1981)

Den i dag svårt sjuke Phil Collins – trumslagare, sångare och låtskrivare – var med om att grunda den brittiska supergruppen Genesis på 60-talet, och har efter den konstellationens uppbrott kunnat njuta av en framgångsrik solokarriär.

En av Collins största hits är In the air tonight, en dyster och syntbelamrad ballad som släpptes 1981. Texten är vag och öppen för tolkningar; enligt Collins själv skrevs den efter att hans fru – trött på makens ständiga turnerande – tagit barnen med sig och lämnat honom.

En av väldigt många, väldigt vanliga skilsmässolåtar, alltså. Ändå har den censurerats vid två olika tillfällen.

En av förklaringarna finns 3.16 in i låten. Då brakar ett berömt trumparti in i det dittills så sömniga stycket. Det låter ju som bomber och granater, och det var just det som var problemet, åtminstone 1991. Storbritannien var då inblandat i Kuwaitkriget, och en militärledd kommitté bestämde att 67 sånger som kunde få lyssnarna att tänka på krig – däribland Collins och hans bombastiska trummor – inte skulle spelas i engelsk radio. (Abbas Waterloo rönte samma öde.)

Den andra gången In the air tonight försvann från etern var efter 11 september-attackerna i USA 2001. Den gången var det refrängen som ansågs opassande: *I can feel it coming in the air tonight, oh lord. And I’ve been waiting for this moment, for all my life, oh lord.*

Den bannlysningen går faktiskt att förstå…