Partierna är för stelbenta, universiteten för tråkiga. Tankesmedjor blev lösningen. Nu ska alla ha en. Men vad är det, och vad gör de?

När SD:s Mattias Karlsson nyligen drog igång tankesmedjan Oikos (grekiska för ”hem”) var han både först och sist på bollen. Först, eftersom det inte har funnits någon riktig konservativ tankesmedja i Sverige tidigare. Sist, eftersom socialdemokrater och liberaler redan har tankesmitt i decennier.

En tankesmedja är en sammanslutning intellektuella som vill bygga broar mellan politik, näringsliv och forskning. Det uttalade syftet med verksamheten är att påverka den politiska opinionen. Oikos fyller den sista (?) nischen på en ideologisk marknad som numera bågnar av just tankesmedjor.

Nyligen startades Balansav två tidigare utbrända lärare, i syfte att förhindra att välfärdsarbetare går in i väggen. Man kan tycka att fackföreningar skulle jobba för den saken. Eller att de befintliga borgerliga partierna kunde ha tänkt till om konservatism.

Men någonting har stått i vägen. Frågan är vad. Varför behövs alla dessa tankesmedjor? Och har de något genomslag?
Jodå.

Flashback till 1991. Schlagerkrämare från Skara bildar parti med burdus greve från Östermalm: Ny demokrati. De är ytterst omaka, men ett har de gemensamt: ingen av dem är någon filosof. Alltså lyfter de in ett färdigt tankepaket som partiprogram.

Den nya välfärden är en doldis även i tankesmedjornas värld. Nästan ingen hade hört talas om stiftelsen när Ian Wachtmeister och Bert Karlsson stötte på den. Dess strategi var att kopiera statens utredningsväsende, fast med näringslivets utgångspunkter. Redan under tankesmedjans första år (1988) kom ett komplett förslag på en ny regeringsform författat av borgerliga jurister och statsvetare.

Den nya välfärden existerar än i dag. I sin historik tar man på sig faderskapet för kundvalsmodellen i välfärden, exempelvis skolpengen. Om det stämmer så är Den nya välfärdenSveriges mest framgångsrika tankesmedja någonsin. Kanske inte för att Ian och Bert knyckte deras analyser, utan för att Bildt-regeringen gjorde det.

Detta är poängen med en tankesmedja – att utforska politiska tankar och ge dem en lagom konkret form som politiker kan plocka upp, eftersom de inte hinner tänka själva.

Både Den nya välfärden och dess mer kända storasyster Timbrohar genom decennierna finansierats av näringslivet.

– På 70-talet ansåg näringslivets organisationer att de borgerliga partierna inte stod upp för dem tillräckligt.

Tidsandan var vänstervriden. Lars Leijonborg har berättat att det fanns styrelseledamöter i Folkpartiets ungdomsförbund som röstade på VPK, säger Lars Anders Johansson som har skrivit en historik om Timbros dryga 40 år som rött skynke för vänstern.

Olof Palme kallade näringslivets opinionsbildare (eller propagandister, som han sa) för ”hatets och illviljans kolportörer”. Timbroöverlevde kritiken och är i dag inte bara ett begrepp utan en stor institution med 20 anställda, otaliga forskare i kontaktnätet, stor utgivning av böcker och rapporter, tätt seminarieprogram och kurser för nya generationer av liberala opinionsbildare.

Varken förr eller nu har de politiska partierna orkat jobba så.

– Det finns inte utrymme för långsiktiga intellektuella ideologer i partierna. Partierna är i regel extremt reaktiva. Att befinna sig i skärningspunkten med en god faktagrund och kunna ta ställning normativt, det gör tankesmedjan till en attraktiv plats, säger Timbros vd Karin Svanborg-Sjövall.

Hon tillägger:
– Ett riktmärke är att föreslå något som ligger precis utanför det politiskt möjligas ram.

Vd:n för den gröna, liberala tankesmedjan Fores, Ulrica Schenström, ger ett exempel på långsiktigt reformtänkande. Om tjugo, trettio år kanske världen styrs nästan enbart av kvinnor. Vad ställer det för krav på de politiska systemen, exempelvis föräldraförsäkringen?

– Det tar jag gärna fram en rapport om. Eller diskuterar i en morgonsoffa.

Men det är inte bara slimmade partier, styrda av medlemskongresser, som driver fram tankesmedjorna. Det finns också ett sug från forskare som vill ta ledigt från den akademiska grottekvarnen och vara visionära, med bibehållen gnetighet.

– Hade universiteten varit mer relevanta och haft färre stuprör hade tankesmedjorna inte behövts, säger Johan Eklund, vd för Entreprenörskapsforum som lever i gränslandet mellan ”forskningsinstitut” och ”tankesmedja”.

Det dröjde innan vänstern kontrade näringslivets idéoffensiv. Först år 2000 kom tankesmedjan Arena idé som finansieras av LO, TCO och Saco. Ytterligare sex år senare tillkom Arbetarrörelsens tankesmedja , finansierad av Socialdemokraterna. 2014 slogs den ihop med partiets tidskrift Tiden och blev Tankesmedjan Tiden .

2012 startade Katalys , kallad tankesmedja av alla utom grundaren själv, Daniel Suhonen (S).

– Jag säger idéinstititut. Tankesmedja låter lite korrupt, säger han.

Finansiärer för Katalys är fem LO-förbund, men mandatet är öppet. Målet är att flytta samhällsdebatten åt vänster och att företräda LO-medlemmar, utan att vara deras valda ombud.

– På så vis är vi ganska lika Timbro som de var på 70-talet. Om man känner sig hotad och partierna är kassa på att tillvarata ens intressen, då behövs det tankesmedjor. Vi ska inte ge kurser och sälja grejer. Vi ska vara en liten ettrig, ideologisk verksamhet som själv tar ställning. Vi satsar bara på tunga rapporter och böcker. Det ingår inte i mitt uppdrag eller vår finansieringsmodell att sitta och smörja förbundsgubbar, förklarar Daniel Suhonen och låter som ett eko av Timbros vd som säger:

– Vi kan absolut vända oss emot vår finansiär Svenskt näringsliv. Det var därför vi kunde kritisera Nya Karolinska Solna innan det blev en folksport.

Efter 40 års storm från vänster utsätts Timbro nu också för kritik från liberaler. Där finns ”gnölhögern” som tycker att Timbro har blivit ett centerfäste. Där finns Centerpartiet självt med gliringar som om Timbro hade blivit smutskonservativt.

Och så libertarianerna, de allra mest liberala, som tvärtom skäller för att Timbro har blivit ”sossigt”.

”Timbro är den ultimata projektionsytan för medvetna missförstånd och felaktiga påståenden”, skriver vd:n Karin Svanborg-Sjövall frustrerat.

Hon ska sluta under året, men smider vidare och ska skriva en bok om europeisk populism.