Butikschefen som vände kameran mot sig själv

Filmskaparen Ami-Ro Sköld riktar i sin nya film kameran mot sin egen bakgrund som butikschef på en lågpriskedja. Det är en film om usla arbetsvillkor, stor utsatthet – men också hopp.

Butikschefen Eleni har kallat till möte i en av den fiktiva lågpriskedjan Smarts butiker. Från och med nu, förklarar hon, måste de timanställda ta sig till butiken inom en halvtimme från att de fått sms:et som erbjuder dem några timmars jobb. En av de anställda protesterar och säger att hon bor för långt bort för att hinna dit på så kort tid, och Eleni rycker på axlarna. Snart börjar de anställda tillbringa sin lediga tid i butikens personalrum, för att redan vara på plats när sms:et eventuellt kommer.

Scenen är hämtad från långfilmen Butiken – men också från verkligheten. Butiken är på sina ställen både symbolisk och tillskruvad, men regissören Ami-Ro Sköld betonar att inga av de arbetsvillkor som återges i filmen har överdrivits för att skapa en filmisk effekt.

– Vi visade filmen för några från fackförbundet Handels, och de sa: ”Det är precis så här det är”. De tyckte att det var otroligt skönt att någon gjort en film som visar hur det faktiskt ser ut.

I Butiken skildras konflikterna som uppstår i och kring en lågprisbutik där pressen på de anställda ökar i takt med sparkraven, och det görs med samma obevekliga konsekvens som i en klassisk grekisk tragedi. Medarbetarna ställs mot butikschefen, mot varandra, och mot en grupp hemlösa personer som dumpstrar (alltså tar till vara på slängd mat, vår anm.) ur butikens avfallscontainer.

– Det kapitalistiska systemet sätter en regel, att man inte får dumpstra, som går ut över de mest utsatta i samhället – och de som får uppgiften att verkställa regeln är också själva utsatta, säger Ami-Ro Sköld.

Hen har använt sig av sina egna – och skådespelarnas – erfarenheter av utsatthet i arbetet med filmen. Ami-Ro har precis som filmens Jackie varit rädd att berätta för sin arbetsgivare om sin graviditet, och har precis som filmens Eleni pumpat bröstmjölk under korta raster. Och hen har själv varit hemlös i ett halvår, efter att ha rymt hemifrån som 16-åring. Men Ami-Ro framhåller särskilt erfarenheterna av att som butikschef på en lågprisbutikskedja ha utsatt sina anställda för psykiskt våld.

– Jag tänker att det viktigaste vi kan göra är att prata om vår egen roll i det förtryckande systemet. Vad gör vi själva? Vilken del har vi? Man vill inte se sig själv så, men för att kunna skapa förändring är det jätteviktigt att göra det.

Det har tagit Ami-Ro många år att fullt nå dit själv. Hen befordrades till chefsposition redan som 24-åring, efter att ha jobbat otroligt hårt som vanlig anställd – och arbetsgivaren brydde sig inte om att drivet kom från skräcken för att återigen hamna i det utanförskap som tiden som hemlös innebar. Eller om att förmågan att slita hårt fysiskt kom ur att som barn ha tvingats dra ett tungt lass i familjens självhushållning.

Som chef hamnade Ami-Ro ständigt i konflikter med sina medarbetare, som hen försökte driva på till att arbeta lika hårt som hen själv.

– Jag förstod inte varför de andra inte kunde jobba snabbare. Jag tänkte bara ”Vad är det för fel på folk som tar pauser? Jag tar ju aldrig några pauser.”

Ami-Ro återger berättelsen med stor inlevelse och stora gester. Hela överkroppen dras med när hen slår ut med armarna för att illustrera sin oförståelse inför paustagarna.

Till slut blev konflikterna för stora. Ami-Ro flyttades till en annan butik och testade där en ny chefsmetod; att peppa sina anställda istället för att skälla på dem, med budskap som ”Vi ska visa dem!” och ”Vi ska bli den bästa butiken i hela landet!”

– Det var en mycket ”bättre” metod för att få folk att jobba hårt, säger hen och gör citattecken i luften.

Tillsammans med de anställda lyckades Ami-Ro förbättra butikens dåliga siffror, och en dag skulle distriktschefen komma på besök. Kanske skulle det kunna bli kronan på verket, att han såg hur fint och bra de hade fått till det? Alla ville visa butiken från sin bästa sida, och de anställda erbjöd sig självmant att utan ersättning stanna kvar efter stängning för att städa och fixa.

– Butiken hade aldrig varit så fin som den kvällen. Jag såg till och med en tjej gå med en tandborste och skrubba nederkanten på en hylla. Då sa jag ”Nu räcker det, nu går vi hem.”

Tidigt nästa morgon kom distriktschefen. Han tog en runda i butiken, tittade på allting, men sa inte ett ord om hur det såg ut. Istället kom han in på kontoret med ett paket leverpastej och sa ”Den här har gått ut. Ni får bli bättre på att kolla datum.”

– Det var det enda han sa, och jag kände hur det bara rämnade i mig. Jag sa bara ”Vet du vad? Jag säger upp mig! Jag vill inte vara med mer, det är slut.”

Kort därefter sökte Ami-Ro till en filmutbildning, och visste redan då att hen någon gång skulle vilja skapa en film baserad på sina upplevelser.

– Jag kände att jag någon gång måste berätta om det här, det var för knäppt.

Nu, mer än 20 år och fem filmer senare, har det äntligen blivit av. Butiken är här. Och Ami-Ro funderar på vad som skulle hända om den tidigare distriktschefen för lågprisbutiken såg den.

– Jag skulle jättegärna visa filmen för människor i den typen av positioner, och få höra vad de ser. Jag undrar vad de skulle säga, för jag tror att många av dem har blivit indoktrinerade till att faktiskt tro på det de själva säger. Som, till exempel, ”Vi är viktiga för att vi erbjuder ungdomar en väg in på arbetsmarknaden.” Det är ju sant att de gör det – men det är inte hela sanningen.

Samtidigt som Ami-Ro alltså vill visa upp en annan del av sanningen om arbetsvillkoren för de som jobbar inom serviceyrken så är ambitionen också att Butiken ska inge tittaren framtidshopp. För det hoppfulla står barnen, naturen, med dess processer av nedbrytning och förnyelse – och gruppen av hemlösa. Hur går det ihop med Ami-Ros egen beskrivning av att ha ”kämpat som en galning” för att inte bli hemlös igen?

– Min hemlöshet såg inte ut som den gör i filmen. Jag var väldigt ensam när jag var hemlös, på noll i mänsklig kontakt. Jag kände ingen annan som var hemlös.

Tittarens vilja att vara solidarisk.

Ami-Ro växte upp med en våldsam pappa, vilket inspirerade till förra långfilmen, den Guldbaggenominerade Granny’s Dancing on the Table från 2016. Vid 16 års ålder rymde hen hemifrån och levde som hemlös i ett halvår. ”Vanligt folk” blev rädda när hen försökte närma sig dem, och då började därför sökandet efter andra som levde i samhällets utkant. Där blev Ami-Ro utnyttjad sexuellt och ekonomiskt, men träffade också människor som ville hjälpa.

– Jag rymde hemifrån i november, och en natt när jag skulle sova ute snöade det och var väldigt kallt. Jag tänkte att jag skulle frysa ihjäl, så jag gick och ringde på folks dörrar. Först öppnade ingen, men till slut var det ett par som gjorde det.

Paret behandlade Ami-Ro väl, vilket hen tror hade att göra med att de själva levde utanför samhällets normer.

– De hade en polisradio som de satt och lyssnade på. De hade förmodligen erfarenhet av att vara i konflikt med systemet.

Den här tendensen hos människor i utanförskap att hjälpa varandra är vad Ami-Ro har tagit fasta på i skildringen av de hemlösa i Butiken.

– De står för något utopiskt, inte i hur de lever utan i solidariteten mellan människor. Jag ville skapa ett spänningsfält mellan å ena sidan den enorma icke-solidariteten som skapas mellan de som jobbar i butiken, och å andra sidan den potential vi har som människor att samarbeta.

Den potentialen vill Ami-Ro Sköld uppmuntra.

– Jag hoppas att filmen ska spela på tittarens behov av och vilja till att vara solidarisk. Jag vill locka dem att göra vad de kan i det sammanhang där de själva är.