Broder Jakob, sover du?

Vad hände egentligen med Nils Holgersson när han fyllde 50? Och Kitty, Lilla My eller Nasse i Nalle Puh? Vi bad sju skribenter fundera över hur livet blev för några fiktiva figurer efter att de lämnat rampljuset. Ia Genberg träffar Broder Jakob. Sover han fortfarande?

För ett par år sedan, när jag arbetade deltid som sjuksköterska inom psykiatrin, träffade jag honom rätt ofta. Det var på en avdelning för människor med psykos, tillfälligt satta ur spel av droger eller gener eller omständigheter, de flesta på tvångsvård, och vi hamnade ibland vid det fastnitade schackbrädet med skumgummipjäser i korridoren. Han följde mina drag med sin centralstimulerade, vibrerande uppmärksamhet och ett överseende leende. Matchen var oftast över på en kvart.

Sen var han borta, eller om det var jag som försvann, men så igår får jag åter syn på honom. Han ligger på en bänk vid Mosebacke torg, på rygg med öppen mun och täckjacka i sommarvärmen, i stans vackraste kvarter där ingen får bo utan förmögenhet eller osannolik tur. Det är så i den här stan, vissa ställen är ointagliga, omöjliga. Ändå bor där någon bakom varenda fönster. Jag böjer mig ner och rör vid hans arm.

”Sover du, Jakob?”

Avdelningens nattpersonal brukade rapportera att han höll sig uppe om nätterna. Drogens själ lämnar ingen bara för att substansen försvinner ur blodet. När han väl slocknade i någon fåtölj i vargtimmen var sömnen grund och fladdrig. Han ryckte till och kom upp för minsta ljud, som om livet hängde på hans vakna beredskap, men när någon sa åt honom att gå och lägga sig skakade han bara på huvudet. Det var så här han ville ha det. Ingen visste varför, men kanske hade han försovit sig ofta som liten och ägnade nu sitt vuxna liv åt att kompensera. Kanske hade hans sömn varit så djup att han inte hörde väckarklockan, eller om det var hans mor som glömt att väcka honom, kanske kom han inrusande i klassrummet tjugo minuter för sent, eller trettio, i den värsta skräcken av alla: att ha missat något viktigt. Det var inte så lätt att vara yngst i skaran av bröder, mjölken var slut när han väl kom upp till frukost, bussen hade åkt, alla hade gått. Jag tror att det fanns en ramsa om honom redan i hans förskoleklass, ”broder Jakob, sover du?” eller något i den stilen. Han blev Eftersläntraren, Sölkorven, den lilla yrvakna Klantskallen med koncentrationsstörning som aldrig fick till det, som började knarka för att stå ut med världen. Självmedicinering, vi älskade det ordet på avdelningen, vi var bra på förnuftiga förklaringsmodeller där allt kändes symmetriskt och föll ner i ett pussel som vi kunde lägga. När han började skjuta drogen blev det för mycket ibland och det var då han hamnade hos oss. Amfetamin kan göra vem som helst psykotisk, det handlar bara om dos och frekvens. Det vakna hotar ständigt att slå över i det galna. Men med Jakob var det annorlunda, det märkte jag där vid schackbrädet. Det var något med hans blick, hans koncentrerade rörelser, hans distinkta väsande när han lutade sig fram mot mina gäspningar.

”Fo. Ku. Se. Ra.”

”Jag vet”, sa jag. ”Jag vet, jag vet.”

Jag jobbade på avdelningen under en period då jag sov för mycket, scrollade för mycket, väntade på att en massa saker skulle hända. Jag höll på med en bok som det tog flera år att aldrig bli klar med och som jag till slut tog i nackskinnet och släppte i den digitala papperskorgen i skärmens hörn. Jag var mästarinnan av korta och långa tupplurar, utan att en enda av dem gjorde mig mer vaken. Det var väl därför jag drogs till Jakob och schackbrädet, trots att jag knappt kunde reglerna. Jag var rädd för hans skarpa, galna vakenhet men ville samtidigt bli smittad av den. Bara lite. Jag gjorde ett drag, flyttade en häst. Han skakade på huvudet.

”Du är en person som sover på lunchen, eller?”

”Varför tror du det?”

”Du har nån dimma framför dig. Här.”

Han viftade med handen i luften mellan oss. Jag tänkte på mina 44 minuter slummer i jourrummets soffa och på tusentals andra soffor. Flygplansstolar. Tåg, baksäten, landsortsbussar. Föreläsningssalar, föräldramöten, teaterföreställningar. Och att jag inte sov för att bli piggare, utan sov för att, ja, sova. Jag trodde att jag ansamlade mig inför något. Jag trodde att en annan dag skulle vara min vakna dag.

”Det är sånt där som folk ångrar på dödsbädden”, sa han. ”Att de inte var vakna mer. Att de inte var uppmärksamma nog. Att de gav efter för sin slöhet.”

”Tro det eller ej”, sa jag, ”men människan behöver även sömn och vila”.

”Så fan heller.”

Jacob tittade på mig och log överlägset. Jag var schackmatt igen. Som sjuksköterska inom psykiatrin har jag haft tusentals samtal i alla väderstreck, men det här minns jag bäst. Jag sa:

”Okej, men ge mig ett råd då.”

”Javisst”, sa han självsäkert. ”Gå med damen bakom löparna istället för tvärtom.”

”Jag menar på riktigt. Ett livsråd.”

”Nä, nä, försök inte. Du vet själv vad du behöver.” Han pickade med pekfingret mot pannan. ”Det är ett inside job.”

Frågan har sysselsatt mig sen dess, ett envetet gnagande, på promenaderna, i relationerna, i jobbet. Slummern har vädrats ut och något annat har kommit i dess ställe, en uppmärksamhet, en sorts hängivenhet kanske. Flera har frågat om jag är kär, någon om jag blivit religiös.

Så igår, på en promenad, ligger han där på bänken vid Mosebacke torg och ser fridfull ut. Det är en varm sömn i täckjacka och sol, och hans andetag är lugna och djupa. Jag låter honom vara och går en sväng i kvarteren, och när jag kommer tillbaka sitter han upp på bänken. Han håller handen mot solljuset och betraktar mig medan jag går mot honom. Vi känner igen varandra.

”Har du sovit?” frågar jag.

”Har du vaknat?” frågar Jakob.