Britta Marakatt-Labba målar med samiska stygn

Som liten inspirerades hon av snigelspår på kåtans duk. Britta Marakatt-Labba skapar rimfrost med silkestråd och ser världen i panorama. I dag slår hennes broderier konstvärlden med häpnad.

Göteborg, mitten av 1970-talet. En ung kvinna från Lainiovuoma sameby rör sig i stadens brus. Går på hantverks- och design-skolan HDK. Seglar om sommaren med klass-kompisarna i den vattengnistrande skärgården. Provar sig fram för att kunna förmedla bilderna och berättelserna hon bär på. Scenerna som etsat sig fast när hon växt upp. Hittar inte rätt.

– Jag sökte verkligen mediet som jag kunde uttrycka mig med och testade allt. Grafik, måleri, akvarell,
vävning, men det gav aldrig tyngden som jag ville ha och inte tillräcklig kraft i det jag ville berätta. Men när jag färgade kamgarn på en av kurserna, då klack det till i mig: det här materialet ska jag arbeta med! Jag ska vara som en målare men mitt tyg ska bli duken och garnet färgen.

– Plötsligt hade jag funnit det. Det var obeskrivligt. Och allt hände i sista sekunden för det var sista året på min utbildning. Jag lägger stygnen på ett helt annat sätt i dag, man blir hantverksmässigt mer säker med tiden. Men det var så det gick till.

Nu: Köket i den lilla byn Övre Soppero, sådär 13 bil-mil nordväst om Kiruna. Ljuset starkt därute i det hisnande vidöppna landskapet. Britta Marakatt-Labba bjuder på renskav, hemlagat potatismos och djupröda, rårörda lingon. Häller upp kaffet.

I dag är hon en av våra mest uppmärksammade konstnärer. Efter hennes utställning av den tjugofyra meter långa broderade bildberättelsen om samernas historia på prestigefyllda konstmässan Documenta i tyska Kassel 2017, är det som att alla sliter i henne och textilkonsten hon skapar.

– Jag får fortfarande mejl och brev där besökare från Documenta berättar att det var det verket som fastnade. Det hade en enorm genomslagskraft.

Men hur bär hon sig åt? För det som Britta Marakatt-Labba sysslar med och som gör att hon kan räknas till de mest uttrycksfulla skandinaviska konstnärerna är ett slags magisk expressionism: konstformen där känslor och stämningar fångas på ett kanske grovhugget men samtidigt explosivt, emotionellt sätt.

I hennes fall med garn och tyg som grund och material.

Ta till exempel Fiske, från 1979, där ett fiskafänge i en älv har broderats fram. I verket syns en kvinna, en ganska liten figur, men hennes ansikte är alldeles overkligt uttrycksfullt i sina frambroderade drag, vänt mot betraktaren, naket, som till ett allseende öga eller en kamera: Se på mig, livet jag levt!

Hur når du dit?
– Det ska jag berätta för dig. När jag var barn studerade jag hela tiden folks ansikten, dragen de hade och mimiken, ögonen, kroppshållningen. Jag memorerade allt och kan fortfarande minnas hur ansiktena visade deras känslor.

Hon gör en paus, fortsätter:

– I min familj var vi tio flickor och två pojkar. Sedan är det ju det att mamma blev ensam med oss barn, för pappa gick bort på julafton, när jag var fem år. Och jag tror att det kan vara den händelsen som gjorde att jag verkligen började studera folk, hur de betedde sig, hela den här sorgeprocessen.

I Britta Marakatt-Labbas båda verk Du for och Du borde stannat gestaltas traumat. I den broderade bilden ser man en mörk gestalt ge sig av med skidor, översållad med stygn av snö över ryggen. I den andra: hur gestalten sedan ligger utsträckt livlös med stavarna rätt ut i det vita.

– Ja, det är min fars bortgång som jag skildrar. Bilder som jag bar på ända fram till dess, från 1956 till 1991. Han var på väg till sin renhjord och när han skulle passera vägen för andra gången blev han påkörd av den enda bil som råkade passera. Det var nog en utlösande faktor som gjorde att jag började tänka; vad händer efter livet? Det var ingen som direkt pratade om det
efteråt i familjen. Mamma började prata om det först något år innan hon själv gick bort, om sina känslor, hur hon kom i en chock och bäddades in som i en rund glasbubbla.

– Jag tecknade mycket som barn, vi ritade på tårtkartonger, vi hade inget material, var tvungna att ta det vi fick och de där kartongbitarna fick vi från de stora begravningarna här i trakten.

Vad betyder det här landskapet för dig, som vi har omkring oss nu?
– Jag jobbar mycket i panoramabilder, jag ser allting så här, säger hon och drar en lång horisontell linje med handflatan genom luften.

– I stället för på höjden. Så det är klart att det är frihet med de här vidderna, och speciellt när jag kommer högre upp och fjällvärlden tar över, då känns det som: Oh, nu andas jag! Det handlar om detta att vara en liten människa, i det stora.

Vi pratar en stund om det allmänna intresset för det samiska kulturavet just nu. Jojk i Melodifestivalen, den hyllade filmen Sameblod, det så kallade etnomodet i modevärlden … Är det ett genuint intresse eller det man kallar exotism, alltså en fascination som samtidigt som den dyrkar något säger: Detta är spännande, och åh så vackert, men det är udda och inte ”som vi”?

– Jag tror inte att det handlar om exotism utan att det är så här: plötsligt har människor fått upp ögonen för att det finns en folkgrupp med en stark och intressant kultur som man hittills bortsett från, här innanför landets gränser. Och jag har varit med om att jobba konstnärligt och politiskt för det här genombrottet sedan slutet av 1970-talet.

Just det, det politiska. En dimension som finns i många av Britta Marakatt-Labbas broderade bilder. Bland verken på Moderna museets stora samtidsutställning 2018 fanns en installation med stora upphängda stycken av säcktyg. När jag gick närmare såg jag att de var försedda med den moderna västerländska historiens mest laddade symbol: hakkorset.
Men någon hade broderat fram en rad motiv i tyget; ett brant bergslandskap, träd, rännilar av rött som genast förde tankarna till blod.

Dessutom hade den nazistiska örnsymbolens stiliserade vingar täckts med nya stygn. Det visade sig att säckarna innehållit tyskt vetemjöl under andra världskriget och att de fortfarande på grund av sin slitstyrka kunde sitta på en och annan boning i norra Sverige och Norge. Och att motiven som stygnen bildade handlade om massakern vid Utøya. Konstnären: Britta Marakatt-Labba.

Ett annat exempel är hennes klassiker Kråkorna, på samiska Garjat, från 1981. Där sker en ruggig transformation: frambroderade kolsvarta kråkor som stegvis förvandlas, vingar som blir till armar och fågelfötter som blir till människoben, fågelskallar och näbbar som blir till människoansikten och näsor tills förvandlingen är klar, och den långa raden kråkor blivit till mörkt uniformerade poliser komplett med svarta stövlar, som närmar sig tre tält och en grupp sittande människor på det kala fjället.

– Det handlar om det som hände 1981, då vi var många som protesterade mot den stora utbyggnaden av Altaälven. Då skickade norska staten på oss flera hundra poliser, som skulle rensa upp hela den här stilla gruppen av demonstranter och när de kom över fjället i sina svarta uniformer såg jag dem som ett gäng kråkor.

– Och min mamma sa ofta: Överheten är som kråkor, för kråkan är ju en fågel som rensar allt som kommer i dess väg, slänger du ut lite mat nu så garanterat efter fem minuter är det rent.

Alta byggdes ut ändå. Demonstranterna förlorade och fick betala en massa böter.

– Sjutusen kronor, det var mycket för en fattig konstnär på den tiden. Men det var ändå inte förgäves. Den samiska kulturen fick en plats i det norska samhället och Norska sametinget bildades. Dessutom vann jag bilden och en bild är väldigt bra för den kan både förarga och glädja betraktaren, sätta igång en massa processer.

– Andra bilder jag broderat kan tolkas som gestaltningar av hur exploatörer invaderar vår samiska boning, alltså Sápmi, och roffar åt sig allt. Skogsbolag, utländska mineralexploatörer. Ska vi gå in i ateljén kanske? säger Britta Marakatt-Labba.

Vi kommer in i ett mycket ljust rum där det står en gigantisk kamin och där alla hennes verktyg väntar. Arbetsgången är denna: Hon börjar med en process för att ”grunda” tygstycket där stygnen ska fästas, alltså precis som när en målare preparerar sin duk. Textilfärger beställda från Danmark mixas med bikarbonat så att färgen ”drar ihop sig”, en blandning som hon ångar tygerna med i en saftmaja ”så att färgerna fastnar”.

– Den som ligger här på arbetsbordet har jag just börjat på.

På tygstycket en vit ren som drar en släde, en ackja, genom ett fjällandskap.

– Ibland bildas det rimfrost på träden, så därför har jag broderat fram träden med stygn av silke som skimrar. Jag börjar med ett motiv, och sedan går jag runt här och tänker: Vad behöver jag lägga till, hur ska jag bygga på det här motivet, lägga stygnen för att få till det rätta stuket?

– Varför i fridens dar får jag inte till en skiss där det bara är att fylla i, tänkte jag länge, det skulle ju bli så mycket enklare, för det här framväxande sättet tar ju längre tid. Men det har nog också att göra med att jag låter materialet bestämma vägen.

Vad betyder det?
– Det handlar om mitt samiska arv. När vi jobbar med traditionella kläder, syr koltar och skor eller handskar, så ser vi först noggrant på materialet som vi ska jobba med och det visar oss hur vi ska klippa ut delarna.

– Tänk på en vril, den stora träknölen som en slöjdare har att sätta igång med. Då ser slöjdaren utifrån formen, vad kan jag göra för att få ut maximalt av den här biten. Det är samma sak för mig, att om det är en vikning i tyget eller att det syns en linje, då triggas jag igång. Då kan jag börja se små figurer som dansar på tyget.

– Och när jag väl satt dit de här första figurerna eller motiven, då är jag på gång. Börjar brodera dit skuggor, vatten. Då är det bara att fortsätta tills jag känner: Nu är det nog.

Vi ser oss omkring i ateljén, kollar in andra påbörjade arbeten.

– Jag har arbetat med klimatförändringarna som motiv i över tio års tid, översvämmande vatten, kalhyggen. Hugger man ner skogen bromsar inget vinden och det finns inga rötter som binder jorden. Det är vi själva som tokar till det för våran värld.

Vi låter inte naturen visa vägen?
– Nej, vi håller på att förstöra den.

Och så är det garnet. Britta Marakatt-Labba tar fram en lysande blå bunt: kamgarn, färgat med indigo. Hon färgar in allt själv, berättar hon.

– Jag kör igång ett bad, och så färgar jag i omgångar med samma sats. Till sist så har jag alltifrån en djupblå till en väldigt ljusblå nyans att arbeta med.

Men vad betyder de här garnfärgerna, du har väldigt mycket blått och väldigt mycket rött i dina broderade berättelser?

– Det är mina färger! De finns här, det blå är vattnet, himlen och snön. Och jag är en vintermänniska som gillar när det börjar bli mörkt, jobbar bäst med bilder från oktober till april, övriga tiden tvingar jag mig själv. För då längtar jag hela tiden ut.

Och det röda?
– Rodnaden på himlen som går från orange till rött! Och de röda fiskarna som dyker upp, det är förstås rödingar. Men fiskarna kommer också från när jag var barn och vi var i Nordnorge, då kunde jag ligga på en klipphäll och se dem när de simmade, vattnet var så pass klart, vi såg öringen och rödingen och de blänkte och lyste så vackert.

– Vi var där och bodde i kåtor under kalvmärkningen. Konstmässigt har det betytt väldigt mycket, det gav mig bilder jag bär med mig. Landskapet var så frodigt, det fanns fåglar och fjärilar i de mest skiftande färger. Skalbaggar som vi studerade. Och sniglar, som vi samlade och satte på kåtans duk för att se vems snigel som kom fortast fram till rökhålet. Det bildades väldigt mycket mönster efter dem.

Du fascinerades av de där mönstren?
– Ja, de där snigelspåren fastnade hos mig, det var ju egentligen en oavbruten teckningslinje eller broderilinje som de drog upp. Men vad vi inte visste då, jag och mina syskon, var att vi iscensatte riktig performancekonst!

Hon ler, jag skrattar. Humor är för övrigt en viktig ingrediens i hennes broderade berättelser. Till exempel i Stallos VM, från 1989, där de underjordiska samiska mytologiska väsen som kallas Stallo, inte vill vara sämre än de idrottsbesatta tvåbeningarna ovan jord, och därför kör sitt eget mästerskap. Genom att tävlingsrida på rejäla gnagare.

– Vi tävlar med hästar och renar. Stallona har råttrajd!

– När man jobbade med renar, det är väldigt hårt, och då hade humorn en funktion, ungefär som i andra kulturer där man sjöng när man jobbade. I den samiska sfären jojkade man kanske i stället och då smög sig också det humoristiska berättandet in på ett naturligt sätt.

En fläckfri Tuborg-ölburk från 60-talet med den kända serietecknade ”Hver gang”-sloganen vilar på kaminen. Upphittad vid en renovering. Här finns också andra spännande objekt, som en stola, alltså en del i en prästdräkt som hon håller på att arbeta fram: Britta Marakatt-Labba är inte främmande för klädformgivning, har bland annat varit kostymör och designat dräkter för flera teateruppsättningar.

Vi talar om musiken, att hon tills bara nyligen haft helt tyst när hon jobbat men nu ”upptäckt Spotify”.

Att klassisk musik funkar fint. Hon visar sina nya stenskulpturer, nyss utställda i Granö i Västerbotten. Det är snart dags för mig att lämna ateljén i Övre Soppero och köra tillbaka med hyrbilen till Kiruna tågstation så att hon äntligen får arbeta och brodera ifred, men vi höll på att glömma den gigantiska frisen.

Alltså det 24 meter långa verket som blivit hennes internationella genombrott, som till vardags hänger på Tromsø universitet i Norge.

Här tecknas samernas hela historia ”från två håll” och här finns bland annat en broderad skildring av det våldsamma Kautokeino-upproret som skedde 1852, där en grupp samer protesterade mot den på den tiden svensk-norska överheten.

– I verkligheten tuttade man på handelsboden i Kautokeino, men jag valde att tutta på kyrkan i min bild.

En markering mot det kristna förtrycket som samerna utsatts för?
– Ja, för att påminna om alla förbud vi levde under, att man inte fick använda vissa kläder och att det inte skulle vara för ”pråligt” utan minimalistiskt och spartanskt. Men de som reste sig mot överheten blev halshuggna.

– Läser man frisen från andra hållet möter man stjärnhimlen och den samiska jaktgudinnan, fruktbarhetens gudinna och dörrgudinnan, hon som vaktar så att inget ont kommer in i boningen. I samisk mytologi har vi dessutom solen som är himmelens drottning.

En kvinnlig mytologi alltså?
– Ja, det är kvinnan som har haft den centrala rollen i samisk kultur. Jag gick jättelänge och tänkte att jag
lever ju i ett matriarkat! Men så upptäckte jag att det var i vår familj som kvinnan hade en så stark roll, att det såg annorlunda ut i andra familjer.

Och kärleken, i dina broderade berättelser. Jag tänker på den vackra Vi möttes under vattnet, där två avklädda människor närmar sig varandra simmande i ett klart, men antagligen iskallt vatten?

– Ja, jag har försökt få med allt i mina broderier. När jag gick min utbildning i Göteborg hade vi världens finaste bibliotek med de mest fantastiska böcker men jag bestämde mig väldigt tidigt för att inte gå in där, för jag tänkte: Jag vågar inte titta i de här böckerna som står uppradade för då söndrar jag min egen konstbok. Den som jag har inombords.

– Men i dag, efter fyrtio år, kan jag ta till mig andras verk på ett annat sätt. Jag har säkrat bildvärlden jag bär på.