Finns det något mer att säga och skriva om Bellman och Selma Lagerlöf? Jodå, om man letar ordentligt. Det visar sig i två
av höstens tegelstenar. Men en biografi kan också återskapa ett liv som annars varit dömt att glömmas.

Vad gjorde egentligen den tyske nationalskalden Johann Wolfgang von Goethe med sina lördagar i januari 1798? Exempelvis den som inföll den 13? Tja, han skrev bland annat ett brev till sin gode vän och kollega Friedrich Schiller. Men vad mer?

Den som vill veta det kan konsultera Goethes Leben von Tag zu Tag, där hans liv, dag för dag, har sammanställts på över drygt 6 000 sidor, fördelade på åtta behändiga band. Vilka träffade han, vad antecknade han för egen del, vilka brev mottog han och så vidare.

Man skulle kunna tycka att denna knappologiska tour de force, som det tog Goethekännaren Robert Steiger 14 år att färdigställa, skulle kunna vara slutpunkten för böcker om Goethe. Men alls icke. Man kan som Erich Trunz i Ein Tag aus Goethes Leben i stället ägna en hel bok åt en enda dag av skaldens liv (närmare bestämt den 12 april 1813). Bara det senaste året har det i Tyskland utkommit såväl biografier som brevsamlingar och nya utgåvor av äldre studier i ämnet Goethe.

Biografier har som genre hämtat sig sedan 1960- och 1970-talets historiematerialistiska dominans, då man hellre skulle ägna sig åt samhällets strukturer än enskilda individer. Läsarnas längtan efter levt liv är stor och de mest sålda fackböckerna förra året var följaktligen biografier över Hans Rosling och Zlatan Ibrahimović samt memoarer skrivna av Michelle Obama respektive Leif GW Persson.

Att det blir en liknande topplista i år är inte någon djärv gissning. I utgivningen återfinns levnadsteckningar över fascinerande och betydelsefulla personer som Selma Lagerlöf, Alfred Nobel, Gunnar Sträng och Carl Michael Bellman.
Men det är inte första gången deras liv har sammanfattats mellan pärmar – alla har de tidigare ägnats biografier. Redan 1867 konstaterade litteraturvetaren Gustaf Ljunggren: ”Många hafva skrifvit om Bellman”. Fler har det blivit.

Det senaste halvseklet har det i princip utkommit en ny biografi varje decennium. Hur mycket liv kan man vrida ur karln, som lades i graven för 224 år sedan, precis fyllda 55?

– Åtskilligt! I det här fallet hela 750 sidor, konstaterar Carina Burman som författat den Bellmanbiografi som nu föreligger.

Hon fortsätter:

– Bellman är den främsta och märkligaste svenska författaren och värd en modern, välskriven skildring. Alla de tidigare är mer eller mindre föråldrade och ingen berättar hela historien om Bellmans liv. Min bok är ungefär dubbelt så lång som den näst längsta Bellmanbiografin.

Carina Burman har tidigare skrivit biografier över bland andra författaren Fredrika Bremer och skådespelaren Gösta Ekman den äldre. Man kan fråga sig varför en författare som hon vill lägga åratal av sitt eget korta jordeliv på att detaljstudera en död människas dagar?

– Med risk för att låta lättviktig: det är roligt. Jag tycker om forskningens detektivarbete och jag gillar att leta mig fram till en människas liv genom arkiv och tidigare forskning. Det är förstås också ett sätt att ändra felaktig och föråldrad syn på föremålen – som att Bremer var en tråkig tant och Bellman en fattig suput. Bremer reste ensam till fjärran länder, slogs för kvinnans rätt och tvekade inte att säga vad hon tyckte. Bellman föddes i ett hus som var stort som ett palats, var kunglig ämbetsman från 17 års ålder och drack nog inte mer än andra.

Bellman drack nog inte mer än andra.

Någon litteraturvetenskaplig statistik över vem som har ägnats flest böcker finns inte. Internationellt sett är det sannolikt Jesus, men om vi håller oss till dem som bevisligen har existerat är en kvalificerad gissning att George Washington, Winston Churchill, Napoleon Bonaparte och tidigare nämnda Johann Wolfgang von Goethe är störst i sina respektive hemländer.
Julius Caesars liv beskrevs redan av Plutarchos vid vår tideräknings begynnelse och det har på 20 sekel hunnit bli ganska många fler böcker om honom.

Och i Sverige? Carina Burman föreslår Karl XII; det dröjde bara ett drygt decennium innan Voltaire författade sin Histoire de Charles XII och sedan dess har många känt sig manade att följa hans exempel.

Man kan givetvis fråga sig varför det skulle behövas ytterligare biografier över dem som redan tycks porträtterade från varje vinkel. Men ibland kan nytt källmaterial sätta en person i annat ljus. Exempelvis har Ingrid Carlberg fått tillgång till tidigare stängda arkiv i arbetet med sin bok om Alfred Nobel. Och Martin Kylhammar kunde i Ett hemligt livfrån i våras beskriva Verner von Heidenstams långa relation med Kate Bang på ett helt nytt sätt, sedan man påträffat deras tidigare okända korrespondens.

Biografierna är också präglade av sin tid. Exempelvis lyfter Carina Burman fram de starka och intelligenta kvinnor som omgav Bellman. De har av tidigare levnadstecknare, som alla har varit män, hänvisats till marginalerna eller reducerats till mer eller mindre snaskiga spekulationer.

Vem det är som fattar pennan är också av betydelse. 2018 års Rikshushållaren Gunnar Sträng 1906–1992 av Anders L Johansson fick ett fint mottagande, men nog är det kittlande att det är den tidigare finansministern och partikamraten Erik Åsbrink som nu har utkommit med ett porträtt av sin legendariske företrädare?

Men det biografiska skrivandet behöver inte vara reserverat för de allra mest kända. Det kan också användas för att lyfta fram de skuggor som är på väg att för alltid upplösas i det stora mörkret. Låt oss ta ett annat datum.

Vad hände egentligen lördagen 3 april 1976? Tja, ett snöblandat regn föll över Stockholm. På kvällen hölls Eurovisionschlagerfestivalen i nederländska Haag (Storbritanniens Brotherhood of Man vann med sin Save your Kisses for Me). Och den 27-årige brevbäraren Bosse Jansson försvann – vid fyratiden på eftermiddagen lämnade han Svensk-albanska föreningens lokaler och han har inte setts sedan dess.

Många människor rapporteras saknade varje år. De flesta kommer tillbaka. Några hittas döda – för egen hand, genom en olycka eller mördade. Och så är det ytterligare ett fåtal som bara är borta.

Polisen utredde Bosse Janssons försvinnande, men kom inte längre än tidsangivelsen på tunnelbanekortets sista stämpel. Inget i hans tomma lägenhet tydde på något ovanligt – ytterkläder, plånbok och pass låg kvar – bara de hastigt avtagna tofflorna i hallen bröt mönstret. Polisen antog ändå självmord, trots att inget i Bosse Janssons liv pekade ditåt.

I nyligen utkomna Brevbäraren som försvannhar Anders Sundelin försökt lösa gåtan Bosse Jansson. Genom intervjuer och metodiskt letande i arkiven tecknar Sundelin bilden av en inbunden och språkbegåvad man, utan nära släkt eller vänner. Politiskt aktiv på vänsterkanten, med särskilt intresse för Albanien.

Egenartat nog ägnas även Tom Malmquists bok från i våras, All den luft som omger oss, en enstörig brevbärare, Micke kallad, som anmäldes saknad först när han inte kom till jobbet på måndagen. Micke påträffades mördad 1990 i närheten av den då 13-årige nyfikne och rastlöse författarens föräldrahem. Även Malmquist söker upp poliserna som utredde, läser protokoll och intervjuar de som kände Micke.

Varken Sundelin eller Malmquist lyckas att ge något definitivt svar på vad som hände de bägge brevbärarna. Men tar man ett steg tillbaka och betraktar deras böcker blir det tydligt att författarna framför allt gör något annat – de skriver fram två liv som har alla förutsättningar att skingras av glömskan. De bägge männen hade varken barn, fruar eller nära vänner som kan föra deras minne vidare.

När gravrätten löpte ut efter 25 år plockades Mickes gravsten bort och krossades till grus. Bosse Jansson är visserligen juridiskt dödförklarad men eftersom någon kropp aldrig har påträffats så finns det inte ens en gravsten som kan återanvändas till byggmaterial.

Biografin kan också göra någon levande igen.

Hur ska vi egentligen förstå begreppet biografi? Det härleds från grekiskans bios, ’liv’, och graphō, ’skriva’. Och det kan ju räcka med det, att ett liv beskrivs. Men man skulle också kunna se det genom Sundelins och Malmquists böcker, att biografiskrivande är att skriva liv, att det är att göra någon levande igen.

Därmed närmar vi oss litteraturens egen alkemi, det vill säga dess förmåga att få något att framstå som så levande att det kan misstas för livet självt.

Och det sker inte genom en redovisning av ett liv dag för dag, utan genom litterär gestaltning – i en välskriven biografi kan man ju komma en annan människa så nära att man känner verklig sorg när döden förutsägbart och slutligen kliver in i handlingen.