Bigert och Bergström vill göra undergången lustfylld

De har byggt en skulptur för att stoppa en tornado. Skapat hål i ett moln med hjälp av kolsyreis. Klätt in Kebnekaises sydtopp med skuggväv. Satir är ett av verktygen som konstnärsduon Bigert & Bergström använder för att visa människans fåfänga försök att bromsa klimatkatastrofen.

Låt oss leka en lek som heter ”konst eller vetenskap”. Ta till exempel en 500 kvadratmeter reflekterande skuggväv på toppen av Kebnekaise, placerad där för att stoppa avsmältningen. Är det konst eller vetenskap? Ett växthus i Abisko som visar vad en sjugradig uppvärmning gör med naturen. Konst? En två meter hög tornadoformad maskin som genererar elektriska fält stora nog att avleda en tornado. Nog måste det väl ändå vara vetenskap?

Enligt konstnärsduon Bigert & Bergström beror det på hur materialet presenteras. Och på hur stor frihet man vågar ta sig i förhållande till fakta.

– Om en vetenskapsman hyr ett flygplan och släpper ut kolsyreis för att skapa regn är det definitivt vetenskap. Om vi gör det och samtidigt fotograferar och filmar, då blir det konstnärlig representation. Allt handlar om kontext, säger Mats Bigert.

Ändå kan det tyckas som att det Bigert & Bergström sysslar med lika gärna hade kunnat vara vetenskap. Till exempel placera människor på roterande vipparmar för att visa hur nära klimatets brytpunkter vi befinner oss, eller ägna sig åt geoengineering * Fotnot: StängStorskalig och avsiktlig manipulering av jordens klimat. Begreppet används för att beskriva olika tänkbara tekniska ingrepp för att motverka den pågående globala uppvärmningen (klimatförändringen). Källa: SMHI för att uppmärksamma människans önskan att kontrollera klimatet. Men skillnaden ligger även i rörelsefriheten, menar Mats Bigert.

– Vi behöver inte förhålla oss till vad som är fakta utan kan skapa poesi av siffror. Forskarna har sina tabeller och det är deras resultat vi utgår ifrån, men vi har styrkan att visualisera det.

Bigert & Bergström har trots allt aldrig publicerat en vetenskaplig rapport och kan därför troligen inte räknas som forskare. Men när jag frågar om det är okej att jag i stället benämner dem som klimatkonstnärer skruvar de på sig.

– Skriv det om du vill, men då måste du även skriva att det inte endast handlar om dagens klimatsituation. Annars kan det låta som att vi är opportunister. Vi ser oss inte som klimatkonstnärer, vi bara hamnade här. Från början var det inte så att vi arbetade med oron över jordens framtid, säger Lars Bergström.

Början är i det här fallet 1986. Året då Lars Bergström och Mats Bigert träffas på Konsthögskolan i Stockholm och börjar göra performance ihop. Inledningsvis handlar det mest om uppträdanden på fester, men ju mer de hänger ihop, desto mer upptäcker de att de går igång på samma saker. Till exempel dioraman, en fryst tredimensionell bild i naturlig storlek, ofta föreställande en naturupplevelse.

Efter examen åker de därför till USA för att inspireras av de dioraman som finns på Naturhistoriska museet i New York. De besöker även den konstgjorda biosfären Biosphere 2 i Arizona, ett experiment där forskare bygger upp ett ekosystem för att vara självförsörjande under flera år. Resan leder till deras första stora verk, Biosphere III, där besökaren får följa konstnärerna i en uppblåsbar kupol medan de visar upp olika dystopiska dioraman. Fast då handlade det inte om att uppmärksamma klimatkrisen utan om att förmedla en upplevelse.

– Vi hade hållit på med performances och börjat fundera på hur besökaren kunde bli en mer integrerad del av utställningen. En utställning är en undersökning av besökarna och en möjlighet att spela på deras sinnen. Vi kom på att vi kunde plocka in klimatet för att ge en upplevelse som tränger djupare, säger Mats Bigert.

Att skapa ett hål genom att släppa ut koncentrerad koldioxid i atmosfären är som att släcka en brand med bensin

Resultatet blev Climate Chambers I, en storskalig installation med fem klimatkammare som utsatte besökarna för kyla, hetta, storm, luftfuktighet och ljus. Syftet var bland annat att undersöka hur ett verk uppfattas beroende på omgivningen. Ett annat syfte var att uppmärksamma förhållandena människa-djur-maskin. Och det var vid den här tiden, under mitten av 90-talet, som det ena började leda till det andra som i sin tur ledde till det tredje. Lars Bergström beskriver det som att ”någon knackade på dörren” och frågade om de ville bidra till världsutställningen i Lissabon 1998. Det blev en uppdaterad version av klimatkamrarna – som nu hade blivit äggformade.

– Klimatet är som ett ägg. Det är en vagga till en kulturell utveckling, säger Lars Bergström.

Därefter knackade någon annan på dörren och äggen hamnade på Disney World i USA medan Bigert & Bergström fick lust att undersöka människans förhållande till väder, framför allt framtidens väder. I filmen If You Don’t Like The Weather, Change It från 2007 är deras mål att skapa ett hål i ett moln med hjälp av kolsyreis för att visa på människans naiva försök att spela gud. Deras försök verkade förvisso fungera, men till vilken nytta?

– Att skapa ett hål, definitionen av ingenting, genom att släppa ut koncentrerad koldioxid i atmosfären är som att släcka en brand med bensin, säger Mats Bigert och fortsätter:

– Det finns humor i mänsklighetens misslyckanden och försöken att kontrollera våra livsförutsättningar. Och när vi gör konst om denna besatthet infinner sig ofta absurd komik.

If You Don’t Like The Weather, Change It lade grunden för en av konstnärsduons största succéer och det verk som kanske främst definierar Bigert & Bergström som de klimatkonstnärer de helst inte vill benämnas som. 2012 släppte de dokumentären The Weather War som ännu en gång handlar om människans försök att kontrollera vädret. I filmen reser de till USA för att, inspirerade av den ryske forskaren Vladimir Pudovs skisser, bygga en tornadoavledare som skulle ändra riktningen på tornados.

– Ofta har det funnits något storslaget och omöjligt i våra verk. En udd av satir, vilket är det svåraste man kan syssla med vad gäller konst. Vi har gjort väldigt mycket och vissa saker har träffat rätt, till exempel The Weather War som fortfarande visas på utställningar, säger Mats Bigert.

Bigert & Bergström har också fördjupat sig i andra frågor än klimatet. Till exempel har de kört terapitaxi som en reaktion på psykiatrireformen (1996), gjort en film om dödsdömda fångars sista måltider (2005) och byggt brasor föreställande Oskarshamns kärnkraftverk för att väcka liv i diskussionen om kärnkraft och atombomber (2020). Men egentligen hänger allt ihop, menar de. Det är intresset för samhället som förenar och i det intresset ryms allt från psykisk ohälsa och kärnkraftsdiskussioner till klimatkrisen. Snarare än klimatkonstnärer är de samhällskonstnärer. Åtminstone enligt dem själva.

Fördelen med att intervjua en duo är att den ena ofta kompletterar vad den andra säger. Nackdelen är att det är svårt att samla dem på samma ställe då någon av dem alltid är på resande fot. Är det inte möten så är det ett konstverk som ska monteras eller invigas. Det går månader mellan våra intervjuer och under tiden hinner de byta ateljé – från ett gammalt gårdshus till ett nedlagt bibliotek. Samtidigt har de farit fram och tillbaka mellan Stockholm och Göteborg för att montera sitt senaste offentliga konstverk Purpursnäckan – en enorm lilametallic snäcka som står på en av Hisingens få kvarvarande stränder. Det går inte många dagar efter invigningen innan de första klagomålen trillar in. ”Estetik på pornografisk nivå”, ”kulturell gangbang” och ”gräsligt ful”, skriver boende på Hisingen i en Facebookgrupp. Man skulle kunna tro att Bigert & Bergström är vana vid kritik efter en så lång karriär, men Lars Bergström erkänner att kommentarer som dessa svider – och överraskar. De gånger han har övervakat monteringen av snäckan har förbipasserade tvärtom uttryckt sitt gillande.

– Om man ska vara ärlig så är jag inte så van. Det är så lätt att slänga ur sig vad som helst i kommentarsfälten. Ordet är fritt, men det är lite för lätt på något sätt. Folk som tycker för mycket om sina egna formuleringar. Flera av kommentarerna verkar komma från människor som inte har varit där utan bara sett det på bild.

Uppenbarligen har inget av våra konstverk gjort att människor släpper ut mindre koldioxid eftersom halten fortsätter att öka

Valet att placera en purpursnäcka på en strand på Hisingen beror inte bara på att den har en vacker form. Bigert & Bergström menar att offentliga konstverk, förutom att vara visuella och bjuda på en stark upplevelse, måste ha en undertext. I havet fungerar purpursnäckan som ett reningsverk som hjälper till att reglera mängden föroreningar. Både det visuella och snäckans biologiska funktion ska vara något att förundras över.

– Vid offentlig konst måste man alltid ta hänsyn till platsen och människorna som bor i närheten. På ett galleri kan man verkligen vara en konstnärlig forskare och presentera sina olika idéer, men med offentliga verk får inte egot spela huvudrollen. Då måste uttrycket vara mer subtilt, säger Lars Bergström.

Subtilt är däremot inte ett ord som kan användas för installationen Rescue blanket for Kebnekaise. År 2015 tog sig duon återigen an ämnet geoengineering genom att placera en 500 kvadratmeter stor reflekterande duk på Kebnekaises sydtopp för att hindra glaciären från att smälta ytterligare. De inspirerades av försöken att stoppa den schweiziska Rhôneglaciärens avsmältning genom att varje sommar klä in den i isolerande filtar.

– Man undrade varför vi gjorde det, men det handlade återigen om att belysa människans förhoppning att det finns en quick fix för att återställa klimatet. Det är både absurt och naivt att tro att det går att rädda världens glaciärer på det här sättet, säger Mats Birgert.

På bilder syns konstnärsduon balansera på toppen med ett enormt guldfärgat tygstycke som de försöker sträcka ut över den skarpa bergsryggen. Det är extrema bilder på ett extremt försök och guldduken blev sedan en del av en utställning. Där dök även tornadoavledaren och andra klimatrelaterade verk upp igen. I slutändan handlar det om att försöka göra en allvarlig fråga intressant. Att göra undergången lustfylld.

– Uppenbarligen har inget av våra konstverk gjort att människor släpper ut mindre koldioxid eftersom halten fortsätter att öka, säger Bigert.

Lars Bergström måste gå, han ska planera duons kommande utställning i Lunds botaniska trädgård. Mats Bigert sitter kvar. Han vill prata mer om klimatet, för tillfället har han fördjupat sig i vetenskapliga projekt som går ut på att minska issmältningen i Arktis.

– Det finns så många tokiga idéer. En idé går till exempel ut på att skicka in drönare under isen som ska borra upp ett hål först och sedan spruta upp vatten som ska bygga upp isen. Det kan ju lika gärna vara ett konstverk, eller hur?

Roligast just nu tycker han att försök som involverar materialet pykrete är, som består av sågspån som har frusits in i is. Pykrete är mycket hårdare än vanlig is och tar längre tid att smälta. Forskare har därför tittat på om det är möjligt att skapa artificiella glaciärer av materialet.

– Men istället för sågspån tar man strimlade forskningsrapporter och is. Vi använder oss alltså av dålig forskning för att skapa ett hållbart klimat. Jag tänker att man flyger i en luftballong och sprider detta pseudo pykrete över isen, säger Mats Bigert.

Han gör en paus och fortsätter sedan:

– Jag kommer ihåg en curator som i början av 2000-talet sa ’ni måste sluta att hålla på med klimatet, ingen är intresserad’. Vi har haft fingret i luften i över 30 år och just nu är klimatet världshistoriens största fråga. Men med det sagt kanske vi gör något annat om tre år. Då kanske vi målar blommor.

Läs mer:

Lars Vilks, Anna Odell och Maurizio Cattelan – konst som chockar

Vandalism av Warhol, Rothko och Monet – syre kan återställa konsten