Benke Rydman behöver motstånd för att inte bli blasé

Att möta motstånd är inte bara dåligt, menar dansaren och koreografen ”Benke” Rydman. För honom har ordet kamp två sidor. Minst.

En hel del teater har det blivit – i vintras fick han och Sara Jangfeldt lysande recensioner för den egenhändigt skrivna pjäsen Kollision! – men det är åt dansen Fredrik ”Benke” Rydman ägnat mest tid. Han var med om att starta Bounce Streetdance Company 1997 och har uppmärksammats för nytolkningar som bland annat Svansjön – Reloaded och moderna versioner av både Shakespeares Macbeth och Tjajkovskijs Nötknäpparen.

Många framgångar har det blivit – ändå valde du ordet kamp.
– Det finns så många ingångar, både positiva och mer krävande, i det ordet.

Vi börjar med den positiva.
– När man jobbar fram en föreställning måste det till karaktärer som kämpar med något – vad som helst egentligen. Kan du hitta en yttre eller inre strid blir tolkningen engagerande, ja bra! Kamp är en motor som varenda en i publiken kan känna igen sig i. Vi har väl alla något att kämpa med, inte sant?

När tänkte du första gången på livet som en kamp?
– Jag har gått ganska obekymrad, varit mesthappy, men de senaste åren har jag funderat mycket över min identitet som dansare. Kroppen som förr alltid varit en vän har jag nu blivit lite osams med. Vem är jag om jag inte kan röra mig som jag vill, om jag inte kan dansa?

Smärtan flyttar runt i kroppen, lever sitt eget liv.

Benke Rydman har fyllt 46. Ingen ålder på en häst, heter det ju, men för en dansare … För inte så länge sedan var pensionsåldern för anställda dansare 41 år, nu håller regelverket på att ändras. För en frilans, som Benke Rydman, gäller helt andra regler. Där är det kroppen som säger stopp, oavsett ålder.

Hur märks åldern, konkret?
– Jag har inte samma styrka i dag, är inte lika smidig. Jag kan träna mer, men det går ändå utför … och det gör ont.

Var gör det ont?
Han svarar skrattande:
– Överallt. Mest ryggen och nacken, men smärtan flyttar runt i kroppen, lever sitt eget liv. Det är lätt att säga att man ska acceptera en stigande ålder, men svårare att göra. Det gäller nog många, också dem som inte är dansare.

Men nu är det inte smärta vi ska tala om, utan kampen för att hitta glädjen i det nya som väntar. Det är alls ingen deppig person som berättar om sitt åldrande utan mer en nyfiket förundrad. Benke Rydman är född och uppvuxen i Västerås, men flyttade till Stockholm för att söka till Balettakademien. Han har även pluggat i Uppsala, men till slut blev det lusten till dansen som vann.

– Mina föräldrar var väl inte särskilt sugna på att jag skulle bli dansare, men mest av omsorg, tror jag. Det är ett tufft yrke. Och lite motstånd i viktiga lägen kan vara bra för att reda ut för sig själv vad man verkligen vill. Är det värt det? Ska jag våga? Vill jag verkligen det här?

Han tror att vi människor behöver ett visst motstånd för att inte bli blasé. I begränsningarna finns chans till nystart, nytändning, pånyttfödelse.

– Min kamp – kanske blir den extra tydlig i kreativa yrken– har varit att jag måste prestera, ha kontroll. Och som person att jag vill bli omtyckt, älskad, av fan i mig alla. Det finns en djup tillfredsställelse i att uppnå det. Men sedan då? Kanske blir min nästa stora prövning att bara våga släppa?

Våga släppa?
– Ja, att acceptera att kroppen inte är mitt enda uttrycksmedel. Att våga släppa loss i mindre produktioner, leka mer, som i Kollision! Ibland kan man inte styra över omständigheterna, då är det viktigt att inte kämpa emot utan bara gilla läget.