Behövs nolltolerans mot nollvisioner?

Allt ont ska väck. Nollvisionerna ska stoppa dödsfall i trafiken, självmord, våld mot kvinnor och skador orsakade av vildsvin. Vi strävar efter det perfekta samhället, men hur långt kommer vi?

Ett tiotal personer sitter runt ett bord på dåvarande Vägverket i Borlänge. Det är våren 1995 och det behövs en ny strategi för trafiksäkerhet. ”Säker trafik?”. ”Nollösning?”. Här behövs en slagkraftig formulering. ”Nollvision?”.

Knappt två år senare har begreppet klubbats till lag av riksdagen, en häpnadsväckande kort tid i Myndighetssverige. Policyn finns än i dag och är central i TrafikverketsFotnot: StängVägverket lades ned 2010 då verksamheten togs över av Trafikverket. arbete. Nollvisionens utgångspunkt är ”det etiska ställningstagandet att ingen ska dödas eller skadas allvarligt i trafiken”. Eller på enklare svenska: dödsfall är oacceptabla och man kan förhindra dem.

Det kan låta självklart. Det är väl ingen som vill att någon ska dö i trafiken? Ingen som vill se sin vän, bror, syster eller förälder gå bort i förtid?

Samtidigt kan det framstå som verklighetsfrånvänt: Det är väl klart att folk kommer dö på vägarna? Om man på 1990-talet slog ihop de som somnat bakom ratten, druckit, kört för fort och haft otur blev det uppemot 600 dödsoffer per år i trafiken.

– Precis efter att vi hade påbörjat arbetet med nollvisionen hade vi en olycka på Essingeleden i Stockholm med fem ungdomar. De gick med taket före in i ett betongfundament som fanns där för att bära upp några skyltar. Alla dog. Vi frågade oss varför. Den spontana förklaringen var att de körde för fort och fick vattenplaning. Men å andra sidan hade de överlevt om vi inte hade satt upp betongfundamentet just där.

Claes Tingvall berättar detaljerat om de senaste 25 årens trafikpolitik. Från 1995 fram till sin pension 2015 var han trafiksäkerhetsdirektör på Vägverket och Trafikverket och ledde arbetet med nollvisionen.

– Vi hade bestämt att varje olycka med dödlig utgång skulle undersökas systematiskt för att se till att det inte hände igen. Det var ett jätteviktigt steg. Vi menade att anledningen till att folk dör går att söka i vad vi gör. Bygger vi en rondell i stället för en fyrvägskorsning med trafikljus så vet vi att vi kan få ner dödligheten med 90 procent.

Vi pratar över Zoom. Claes Tingvalls telefonnummer går inte att googla fram, han har försökt hålla låg profil de senaste 25 åren. Man får fiender om man sänker hastigheter och spenderar skattepengar på mitträcken.

– Under en lång period rörde jag mig inte bland långtradarchaufförer eller motorcyklister. De tyckte inte om mig. Gudskelov fanns inte nätet då.

När Claes Tingvall började på Vägverket dog ungefär 50 barn om året i trafikolyckor. 2019 dog nio barn. Totalt sett har antalet dödsoffer minskat med runt två tredjedelar. Nollvisionen har varit framgångsrik – och imponerat.

Att begreppet skulle exporteras till andra områden av politiken är i efterhand ingen överraskning. En nollvision visade sig vara ett effektivt sätt att uppmärksamma ett problem.

Kanske hade man hittat en väg till att få politiker att öppna plånboken.

Men det skulle dröja ett decennium innan det syntes i riksdagen igen. 2008 hade regeringen skiftat färg och nu presenterade den kristdemokratiska folkhälsoministern Maria Larsson en folkhälsoproposition med ytterligare en nollvision. Varje år förekom 1 500 självmord – vilket var oacceptabelt. Ingen skulle behöva hamna i en position där man såg självmord som den enda utvägen. Alltså föreslog Maria Larsson en nollvision mot självmord, och även det blev lagstadgat.

Men den här gången gick det inte lika bra. På senare år har det pågått en debatt om nollvisionen i Läkartidningen. En studie har visat att psykiatriker mår dåligt av den. De känner sig misslyckade. Inkapabla att nå upp till det som förväntas av dem. Intervjuade psykiatriker berättar hur traumatiskt det är för någon vars patient har begått självmord och menar att nollvisionen gör det värre.

De vill att självmord ska ses som en somatisk sjukdom, en sjukdom som har ett samband med människans kropp, som cancer eller feber. Ingenting som de kan ordinera bort med lyckopiller, tvångsintagningar eller KBT-samtal. De är rädda att en nollvision om självmord leder till att människor får falska förhoppningar om sjukvårdens möjligheter att hjälpa dem.

Det är ett brett spektrum som ska åtgärdas med det magiska ordet nollvision. Trafiksäkerhet och självmord har fastslagits i lag, men det används i otaliga andra sammanhang.

Socialdemokraten Monica Haider vill ha en nollvision mot barnfattigdom.

Moderaten Helena Bouveng vill ha en nollvision mot unga som inte arbetar eller studerar.

Sverigedemokraten Björn Söder vill ha en nollvision mot asylinvandring.

En nollvision har förvandlats till en slags universallösning som man plockar fram när det råder brist på andra verktyg i verktygslådan.

Men det är skillnad på problem och problem, och därmed vad vi kan göra åt dem. Det har gått nästan 40 år sedan den svenska visionen om ett narkotika­fritt samhälle grundlades i lag. Vid den tiden sågs visionen som ett realistiskt mål, bara den rätta politiken fördes och alla goda krafter samarbetade.

I dag har politiken korrigerats, det blev aldrig noll narkotika.

Claes Tingvall pratar om självkritik, att man som organisation ska granska sig själv. Att Trafikverket kan fråga sig hur de hade kunnat bygga bort varje enskild olycka.

Men han menar att det är svårt att överföra till andra områden, en psykiatriker som gjort fel eller begått ett misstag kan bli av med sin legitimation eller åtalas. Han är av uppfattningen att nollvisionen emellanåt används som ett buzzword. Ett populärt ord med stark genomslagskraft.

– När man kommer med ett nytt förslag presenterar man ofta ett nytt ord, säger Anders Svensson som är språkvetare, chefredaktör på Språktidningen och expert på nyord.

Politiker har stort inflytande över språket och nya ord kommer ofta från samhällsdebatten eller direkt från de folkvalda.

– Om man vill vara lite taskig kan man såklart poängtera att en nollvision inte förpliktigar till något. Du kan prata om en nollvision i evigheter utan att någon synar dina kort. När Stefan Löfven sa att Sverige skulle ha Europas lägsta arbetslöshet hittade han inte på något nytt begrepp utan sa det rakt ut, då går det att syna rätt snabbt.

Vi måste vara vaga när vi pratar, säger Anders Svensson, det är så språket fungerar. Det enklaste sättet att förklara var en restaurang ligger är inte att ange avstånd i millimeter. Han menar att även en politiker har rätt att vara vag – samtidigt som de kan utnyttja den rätten.

– Ibland använder politiker språkets potential för att glida undan.

Ordet nollvision är belagt sedan 1995, det fick sin språkliga inspiration från Zero Tolerance, just då på mångas läppar. Zero Tolerance lanserades i New York för att markera en ny kriminalpolitik, där man skulle ha noll tolerans för all brottslighet – oavsett om det rörde sig om mord eller krossade glasrutor.

Samma år som Vägverket myntade sitt nya motto presenterades det på en internationell ­konferens. Nollvision översattes nu till Zero Vision. Vilket betyder noll syn. Förvirringen blev total bland de utländska tjänstemännen. Claes Tingvall har kvar souvenirer med den misslyckade översättningen (”Det känns lite som att ha ett tre skilling banco.”).

Sedan dess har det gått bättre. I dag används begreppet i New York och Norge, Kazakstan och Kanada (med den nya översättningen Vision Zero). Företag som Volvo och trafiksäkerhetsföretaget Autoliv har kunnat använda den svenska framgångssagan i sina egna affärer. Svensk trafiksäkerhet har fått en kvalitetsstämpel.

– Jag uppfattar det som att Sverige väldigt gärna tar på sig ledartröjan, att vi vill vara ett internationellt föredöme, säger Katarina Barrling.

Hon är statsvetare, skribent och krönikör i Godmorgon världen, där hon ofta reflekterar över Sverige, svenskar och vår politik. Hon menar att vår tradition av social ingenjörskonst har spelat stor roll för vår tro på nollvisioner.

– Vi har en idé om att allt går att ordna och fixa om vi sätter upp mål och har de rätta verktygen och ­metoderna. Ingenjörstänkandet passar väldigt bra med den typen av myndigheter som Trafikverket. Mycket av det man gjort handlar om tekniska ­lösningar.

På många sätt är vi ett land av ingenjörer. Katarina Barrling berättar om sin egen familjehistoria och listar alla ättlingar som varit i skrået. I Sverige har vi sett att ingenjörer kommit med bra lösningar, vilket underbygger vår övertygelse om att de kan fixa det mesta, oavsett om det rört sig om slussar längs Göta kanal eller streaming genom Spotify. Eller självmord?

– Vi lever i en tid som på alla sätt vill motverka risker, vi accepterar inte risker. Om det finns en risk för någonting i Sverige så förväntas ingenjörerna lösa det med sina verktyg.

Ingenjörstänket går att applicera på mycket, men det blir inte alltid lika framgångsrikt. Transportpolitik och sjukvård är skilda världar.

– Man kan förstås hitta saker som gör det tekniskt svårt att begå självmord, men skillnaden är att i trafiken vill en bilist inte ta livet av sig medan en person som är självmordsbenägen vill göra det, åtminstone i stunden. Där får man in den mänskliga psykologin som är svår att parera för ingenjören.

Linjen mellan metafor och regelrätt målsättning är inte alltid solklar. Emellanåt har makthavare låtit självsäkra i sina ambitioner. Volvo skrev i ett pressmeddelande 2008: ”På kort sikt är målet att ingen längre ska dödas eller skadas i en Volvo 2020.”

Det målet tog de tillbaka ett par år senare.

Samma sak hände med narkotikapolitiken: 2002 gick den nytillsatte hälsoministern Morgan Johansson ut och sa att Sverige skulle vara fritt från narkotika inom tio år. Bara dagar senare reviderade han sitt uttalande. Han ville inte sätta någon exakt tid för att nå målet.

Och då är vi tillbaka på ordet vision, en glidande term som inte på något sätt utlovar ett resultat. En vision är just en vision, ett löfte om att man ska arbeta på ett visst sätt mot ett visst mål – men inte att man behöver nå det. Det är som om Karin Boye klivit in i politiken: ”Det är vägen, som gör mödan värd.” Bara vetskapen att det finns ett mål räcker.

Men måste målen vara så höga? Samma år som nollvisionen mot självmord klubbades av riksdagen började WHO arbeta mot nya mål där ambitionen var att antalet självmord internationellt skulle gå ner med 33 procent tills 2030. Det är svårt att säga om det är mer eller mindre ambitiöst än det svenska målet (de tänkte kanske nå sitt mål).

Katarina Barrling berättar hur en finsk skoltjänsteman på ett seminarium i Stockholm förklarat skillnaderna mellan den framgångsrika finska skolan och den mindre framgångsrika svenska: I Sverige ville man ha världens bästa skola, i Finland nöjde man sig med en bra skola.

Nu finns det nollvisioner mot allt, antingen som förslag eller färdig plan. Arbetsplatsolyckor, asylinvandring, bidragsfusk, diabeteskomplikationer, drunkningar, mäns våld mot kvinnor, sexuellt våld, sexuell exploatering, skador av hästar och ryttare, skador orsakade av vildsvin, radon i bostäder …

Tillbaka till trafiken: Kommer vi någonsin nå målet om noll döda? Claes Tingvall är optimistisk. Det finns massvis med lösningar som inte behöver innebära att vi slutar köra bil. Han är säker på att vi kan köra i 300 km/h, bara vi bygger rätt slags vägar och satsar tillräckligt mycket pengar. Det ska gå att planera sig fram till noll och inga döda i trafiken. Det är målet.