Barn berättar: Så är det att vara ung i våldets Malmö

Att vakna mitt i natten av en explosion, eller att leka i kvarteren där någon nyss blev skjuten … När Malmö drabbas av gängkriminalitet, skottlossningar och bomber påverkas även barnen. Men hur? Vi har talat med fyra unga malmöiter.

Rufus, 12 år, Nobeltorget

”Det var en kille som blev skjuten på pizzerian bakom vårt hus för tre år sedan. Det är bara hundra meter härifrån. Den första tiden efter att det hade hänt brukade jag springa fram och tillbaka till skolan. Det kändes läskigt att vara ute, det var så nära vår lägenhet och skolan. Polisen körde ofta förbi i kvarteren. Men egentligen tror jag inte att man behöver vara rädd. Det är en på miljonen att det skulle hända en själv.

För inte så länge sedan var det en tjej som är lika gammal som jag som fick glassplitter på sig när hon låg hemma och sov, vid Nobeltorget. Vi pratade om att det kunde ha varit någon jag kände, jag har en klasskompis som bor där. Det är alltid läskigt när det händer något sånt, även om man vänjer sig lite.

Det är en på miljonen att det skulle hända en själv.

Jag gillar Malmö. Mina favoritplatser är Ribban eller omkring Folkets park. Jag går dit själv, sedan ringer mamma eller pappa när jag ska hem.

Det finns folk här som är med i gäng och sånt. Men det är människor som inte vet bättre. Skulle man se något är det bara att gå därifrån och inte vara delaktig.

Fast det känns obehagligt när det händer saker på dagen, när det är mycket barn ute. Det har ju varit en del skjutningar.
Oftast får jag reda på att det har hänt något våldsdåd när jag kollar på nyheterna eller på internet, eller när mamma berättar något. Lärarna tar aldrig upp om något händer. Och jag tycker det är onödigt att göra barn räddare än de är.

Jag och mina kompisar brukar spela fotboll på planen bakom skolan. Eller så spelar vi Minecraft hemma. Det finns nog inget ställe jag undviker i Malmö. I några stadsdelar händer det väl mer, men det är nog mest saker man hör talas om. Min tryggaste plats är här hemma. Helst i vardagsrummet där det är ljust och det alltid är andra i närheten, det känns tryggt med alla ljud.”

Salma, 12 år Rosengård

”Jag och mina syskon går aldrig ut själva, mamma är alltid med oss, utom när vi leker utanför huset där hon kan se oss. När jag går på tjejkväll på fritidsgården skjutsar hon mig och sedan kommer hon och hämtar. Samma när jag ska till läxhjälpen eller fotbollen. Mamma skyddar oss mot allt, hon vill inte att det ska hända oss något.

Det är mamma jag pratar med om jag är orolig för något, eller pappa, eller min storasyster. Jag och hon sover jämte varandra i samma rum och på kvällarna ligger vi och pratar om personliga grejer.

Min storasyster är två år äldre än jag. Hon kollar på nyheter på nätet varje morgon och eftermiddag, hon vill veta om någonting har hänt här. Hon är orolig och rädd ibland. Men jag tycker inte om att läsa nyheter, jag vill helst inte veta. Jag tycker det är obehagligt med skjutningar och sånt så jag undviker att läsa om det.

Det var en explosion på vår gata i somras, mammas kompis bor i det huset. Varför, i ett trapphus? Många kunde ha blivit skadade. Det var en explosion vid pizzerian i Rosengårds centrum också. Jag skulle aldrig gå ut och titta om jag hörde en smäll. Tänk om det börjar brinna.

Jag tycker inte att man ska berätta för mycket för barn om våldsamma saker som händer, det kan vara obehagligt för dem att höra om folk som blir skjutna. Kanske börjar de tänka på hur det skulle vara att leva utan förälder. Det gör jag ibland och då blir jag ledsen. Tänk att förlora sin mamma …

Min favoritplats är hemma, i min säng. Men hela Rosengård känns som en trygg plats för mig, jag känner inte till andra delar av Malmö så bra. Vi flyttade hit från Lindängen 2011. Det är trevligt här, det är alltid folk ute, särskilt i Rosengårds centrum. Jag tycker det är bättre att ha folk omkring sig än att vara själv, för då känner man sig trygg. Hemma är jag aldrig ensam, jag är omringad av mina syskon. De är överallt.”

Elvin 12 år, Sankt Knuts torg

”Jag tycker det är konstigt att man skjuter andra människor, att man dödar – i vissa fall till och med någon annan än den man har varit arg på. Allra konstigast är när man skjuter helt okända människor, när det bara är hat som driver. Som Lasermannen eller Peter Mangs. Eller han som utförde terrordådet i Stockholm.

Jag pratar inte jättemycket med mina kompisar om såna här saker. Om jag är upprörd och det är något jag vill ta upp pratar jag med mamma och pappa, men det är inte heller så ofta. Ibland kan vi diskutera saker man sett på nyheterna eller om någon har hört något. Mamma berättade en gång om någon som skjutit in i någons fönster. Skjutningar tycker jag är läskigt. Det där att man bara kan trycka på avtryckaren. Det går inte att ta tillbaka. Explosioner är också läskiga. Ibland smäller det på nätterna i Malmö.

När jag kommer till skolan morgonen efter kan klasskompisarna fråga om jag hörde smällen. Men det har jag aldrig gjort. Även om det har hänt bara några hus bort så har jag sovit vidare.

Nyligen var det en explosion i ett trapphus. Det såg jag på nyheterna. Och min lärare berättade om en bomb som hade smällt i närheten av där hon bor. Det kanske vore bra att prata mer med sina lärare om detta. Fast jag tycker att man ska prata om det försiktigt i så fall.

Min tryggaste plats är mitt rum i källaren. Och så gillar jag skogen. Det kanske låter konstigt, men där känner jag mig trygg.
Jag har gått på samma skola sedan jag började förskoleklass. Det är en helt vanlig skola i Malmö, jag har nästan alla mina kompisar där. Många av dem bor i samma kvarter som jag. På kvällarna träffas vi och spelar fotboll utomhus.

Jag har alltid varit lite mörkrädd, och när det är mörkt är jag helst inte ute ensam. Fast jag känner mig trygg nästan överallt. På en skala från ett till tio skulle jag sätta en åtta. Jag vet inte riktigt vad som krävs för att komma upp till tio. Kanske lite färre skjutningar.”

Katty 12 år, Djupadal

”Jag går inte ut så ofta, jag sitter oftast hemma och målar med vattenfärger eller kollar på Youtube. Två gånger i veckan springer jag och min kompis i parken. Och så tar jag bussen till min teater. Det var när jag var på väg dit som jag hörde om kvinnan som blev skjuten medan hon höll sitt barn i famnen. Jag såg det på Expressen-skärmen på bussen.

Sedan tog någon upp det när vi hade Veckans frågor i skolan. Det var nog först då det gick upp för mig hur hemskt det var. Egentligen tror jag inte att vi är tillräckligt gamla för att ta in såna här händelser, när något händer kan vi till och med skämta om det i skolan ibland. Det är sedan, när man är ensam och börjar fundera, som det blir allvar.

Jag tycker inte att vuxna ska skrämma upp barn i onödan, men man ska heller inte vara tyst. Vi yngre har lika mycket rätt att veta vad som händer runt omkring oss som vuxna, det är en självklarhet. Nu är vi i åldern då man får börja gå ut på stan, och då måste man också få veta om det är något man ska vara försiktig inför.

Jag är mer bekymrad över klimatet, för det drabbar alla.

Skjutningar är inget jag är rädd för. Det händer i Sverige och överallt i världen att folk blir ihjälskjutna. Alla städer drabbas någon gång – men det händer inte hela tiden. Jag är mycket mer bekymrad över klimatet, för det drabbar alla.

Jag vet ju inte ens om jag kommer att kunna dö av ålder, om mänskligheten hinner komma på en lösning för hur vi ska ta hand om all denna koldioxid. Jag tänker mycket på det, särskilt när jag har svårt att somna på kvällarna.

Det finns rätt mycket fördomar om Malmö, att det finns massa personer som gör olagliga saker och att det är mycket våld. Men det är inte något jag tänker på när jag är ute. Min tryggaste plats är mitt rum i källaren hos mamma eller på mitt rum hos pappa. Där kan jag vara om jag bara vill vara själv, där kan ingen komma in till mig utifrån.”

Hur ska vuxna prata med barn och unga om våldsamma händelser i deras närmiljö? Några tumregler: ljug inte, ha inte en färdig agenda, inge hopp.

• En tolvårig flicka skadas av glassplitter när en sprängladdning krossar fönstret i hennes sovrum vid Nobeltorget.

• En tvååring är nära att träffas när en bil beskjuts med flera skott på Sevedsplan.

• En femtonårig pojke skjuts ihjäl på en pizzeria vid Möllevångstorget.

Flera gånger under 2019 har Malmö skakats av grova våldsdåd där barn på olika sätt har fallit offer.
Malmö är en ung stad. Var femte invånare är under 18 år. Långt ifrån alla blir direkt drabbade, men många påverkas av de våldsamma händelserna som sker i deras närmiljö.

Vad har de unga för tankar kring explosioner, skjutningar och gängkriminalitet? Bekymrar det dem, eller är det omgivningen, media och vuxna, som piskar upp en rädsla i onödan?

– Jag tror att många av barnen här känner sig trygga, de har inställningen att ”Det händer inte mig”. Men jag upplever också att våldet har normaliserats, att många har lärt sig förhålla sig till att det skjuts och smälls bomber, vilket är väldigt oroväckande, säger Sophie Johnsson, kurator på Rosengårdsskolan i Malmö.

I sitt yrke möter hon barn som lever med en ständig förberedelse på att det kan smälla, barn som i tidig ålder lär sig navigera och hålla koll på var riskerna att något kan hända är störst.

– Det finns ett tänk som inte borde få finnas hos barn och som aldrig fanns när jag växte upp i Malmö. Barnen i dag har full koll, de har sett något helt annat och vet att det kan skjutas. Hos somliga finns det även ett spänningssökande, de dras till det.
Malmö är litet. När något har hänt sprider sig nyheten fort. Skolan blir en viktig plats att känna av och hantera barnens upplevelser, rädslor och frågor.

Deras funderingar kan dyka upp när som helst och när man minst anar det – i klassrummet, på väg ut till en rast eller i kön till skolbespisningen.

– Det är viktigt att inte skrämma barnen i onödan, vår uppgift är att fånga upp. Jag försöker inleda nyfiket, säga att jag hört att ”det hände något i natt där du bor”. Har barnen sovit och inte märkt något finns det kanske inte så mycket mer att prata om just då. Men om de svarar att de vaknade så tror jag att de behöver svar på sina frågor – ska jag vara rädd, och i så fall hur rädd?

Barnens fantasier är nästan alltid värre än sanningen.

Lars H. Gustafsson har arbetat i flera decennier som barn- och skolläkare, bland annat i Malmö. Hans huvudtes är att aldrig mörka sanningen för barn.

– En gyllene regel är att barn känner av om det man säger är lögn eller inte, de känner oss så väl. Då börjar de fundera – vad var det egentligen som hände? Deras fantasier är nästan alltid värre än sanningen. Därför brukar jag säga att det finns ingen värre sanning än den undanhållna sanningen, säger han.

Om man misstänker att ett barn har hört eller sett något, så fråga om det. Utgå från deras funderingar och var helt öppen och rak, menar Lars H. Gustafsson.

– Man måste utgå från var barnen är, vad de vet och försöka ta reda på så mycket som möjligt tillsammans. ”Nu hjälps vi åt och delar informationen vi har.” Som vuxna gör vi ofta missar, vi tror att vi ska styra upp situationen, säga ”rätt” saker och lagom mycket – och så blir det alldeles fel, för barnen vet redan mycket mer.

Han berättar om en händelse där en elev cyklade iväg från skolan och kastade sig framför ett tåg. Strax före ringde han en kompis och berättade vad som skulle hända.

– Kompisen berättade för de andra barnen. Samtidigt satt de vuxna och resonerade: ”Vi kan ju inte säga att det var ett självmord, vi måste säga att han blev påkörd.” Och så kom man fullständigt fel och de unga tappade förtroendet totalt.

Att barnen upplever att de har vuxna omkring sig som utstrålar någon slags beslutsamhet är det viktigaste, menar Lars H. Gustafsson. ”Nu vet vi det här, nu får vi verkligen försöka, du har mig och vi ska göra allt för att det ska bli så bra som det går.”

– Viljan att göra det goda och skydda, det är det som betyder något, säger han.

Marie Angsell, sakkunnig socionom på Bris, Barnens rätt i samhället, menar att man måste vara medveten om att barn inte alltid har samma känslor eller reagerar på samma sätt som vuxna.

– Ibland kan det finnas en förväntan i vuxenvärlden att barn bör reagera på händelser – som till exempel skolattacken i Trollhättan eller terrordådet på Drottninggatan. Men barn är ofta här och nu, de lever sina egna liv och har sina egna relationer. Om det finns en koppling, att något har hänt i porten bredvid eller på ens skola, då är det en sak. Men annars är det sällsynt, säger hon.

Bris får sällan samtal i genren generell oro för samhällsutvecklingen, och när det väl sker är det oftast kopplat till hur mycket media har rapporterat om det.

– Här är det viktigt att inge hopp. Att man berättar för barnen att det som lyfts upp på nyheterna är ovanliga händelser, att det är därför man rapporterar om det – och att det vanligaste fortfarande är att det inte händer. Man kan berätta att när många pratar om en händelse så är det för att försöka förändra och få stopp på den, säger Marie Angsell.

Redan utsatta barn behöver ibland särskiljas från andra, de kan reagera annorlunda vid svåra händelser.

– Barn som har tunt vuxenstöd omkring sig, som kanske själva lever i en miljö där det förekommer våld eller har egna erfarenheter av krig och katastrofer, måste man tänka extra på.

Vad barnen behöver för att känna sig trygga kan i övrigt variera, man kan inte utgå från att alla barn behöver samma stöd.

– Det finns barn som inte pratar alls. Om barnet påverkas på något sätt och till exempel får svårt att sova, då får man vara ”på” som vuxen och bjuda in sig själv till barnet så att det kan bli lugnat och känna kontroll. Ta reda på vad barnen vet, överinformera inte. Det viktiga är att det kommer in en närvarande vuxen i samtalet när barnet försöker sätta saker i ett sammanhang, lämna dem inte ensamma eller tillsammans med andra barn att spekulera och försöka förstå vad som har hänt, säger Marie Angsell.

Kan man prata förutsättningslöst med barn om våldsamma händelser i deras närmiljö, utan att något särskilt faktiskt har hänt, eller är det bara att skapa oro i onödan? Ja, säger Lars H. Gustafsson, men under förutsättning att man inte har någon agenda i förväg, något som stärker ens tes.

– Sånt är barn otroligt känsliga för, de märker det direkt och ibland spelar de med och säger det som vuxna förväntar sig att man ska säga. I förutsättningslösa samtal med barn i Malmö ska man nog inte utgå från att det ska handla om våld utan deras livsmiljö i stort, och de måste få berätta om allt som är bra också, det de är stolta över.

Enligt skolkuratorn Sophie Johnsson märks det direkt när något har hänt i elevernas bostadskvarter. Hon berättar om en period då det hade inträffat flera skjutningar i området och många barn plötsligt hölls hemma efter skolan.

– Det var en tid då det spelades otroligt mycket tv-spel. Föräldrarna ville inte att barnen skulle vara ute, men då förlorade de ju andra bitar, som frisk luft och att vara ute och röra på sig.

Hon menar samtidigt att det är sunt med en reaktion – och mycket mer illavarslande om den uteblir. Hon tänker på bomben som small på en restaurang i området för ett tag sedan. Efter händelsen kom en elev fram till henne och sa: ”Jag förstår inte, ni har tagit upp varenda skjutning eller bomb som varit, men nu när det här händer säger ni ingenting?”

– Nej, vi hade inte sagt någonting om den, och det fick mig att vakna upp. Det hade varit så mycket den perioden att händelsen gick oss förbi helt enkelt. Och det är när vi hamnar i det normaltillståndet som jag blir livrädd.

Hanna Grosshögär frilansjournalist. Hon har i flera år bevakat nyhetshändelser i Malmö och skriver gärna om barn och sociala frågor.

Åsa Sjöström är bildjournalist: ”Reportaget om barn i Malmö är början på ett större projekt som vuxit fram i takt med det ökande våldet. Ett återkommande tema är att fotografera barn i deras sovrum, ofta den tryggaste platsen i ett barns liv.”

Barnkonventionen blir svensk lag

• Den 1 januari 2020 blir FN:s konvention om barnets rättigheter, Barnkonvention, svensk lag. Det innebär bland annat större skyldigheter för myndigheter och domstolar att sätta barnets rättigheter i fokus.

• Barnkonventionen får nu samma status som andra svenska lagar och kommer ensam kunna åberopas i svenska domstolar, vilket tidigare inte har varit möjligt.

• Barnkonventionen antogs i november 1989 av FN:s generalförsamling. Sverige ratificerade konventionen 1990. När konventionen blir lag är ett av syftena att det ska bli tydligare att barn är egna individer med egna rättigheter.