”Att jaga med kvinnor känns tryggt”

Bara åtta procent av landets 300 000 jägare är kvinnor. Ulrika Karlsson-Arne berättar om den speciella vi-känslan i ett jaktlag med bara kvinnor.

”Vi har jagat tillsammans i två decennier. När vi drog igång kände vi inte varandra, men hade ett gemensamt intresse – att vara ute i naturen med våra hundar. Gruppen har förändrats med tiden och för ett par år sedan dog vår kära Monika. Hon var en skicklig jägare, hemkunskapslärare och alltid så mån om dem hon hade omkring sig. Vi saknar Monika och pratar ofta om henne när vi sitter runt lägerelden.

Jag började jaga rätt sent i livet, jag var 28 år. En av de första gångerna hade jag plötsligt en älg precis bakom ryggen. Jag var ju ny som jägare och hundra frågor flög genom skallen: Är den tillräckligt nära? Kommer den emot mig? Det är ju träd i vägen. Innan jag hade samlat ihop mig och fått upp vapnet hade älgen försvunnit. Jag ropade tyst i radion: ”Det passerade precis en älg!” Då undrade en av gubbarna varför jag inte sköt. Jag försökte förklara hur jag hade tänkt, men kände mig ändå dum. Då sa en annan gubbe: ”Det kommer fler chanser, nästa gång får du väl tömma hela magasinet så att du träffar.” Hans kommentar levde kvar i mig och det skulle dröja sex år innan jag sköt min första älg. Men då ­gjorde jag som han sa – tömde magasinet, och sköt två älgar på en gång. ”Skjut inte alla älgar vi har, lämna kvar några till oss också”, sa samma gubbe då. I vårt jaktlag har vi inte alls den där tonen mot varandra, vi är mycket mer uppmuntrande.

Att jaga med kvinnor känns etiskt och tryggt. Vi backar upp och hejar på varandra. När vi startade var det inte så vanligt med kvinnliga jägare. Med åren har vi blivit fler, men fortfarande är bara åtta procent kvinnor av de 300 000 som varje år löser jaktkort. Därför är vi viktiga för varandra. Jakten är visserligen bara en del av upplevelsen. Att jaga är en anledning att lämna familjerna och åka hemifrån för att umgås och vara ute i naturen. Jag brukar säga att jag varken behöver terapi eller sjukgymnastik, jag mår bra i skogen och pratar av mig i den här gruppen.

Det är stort att skjuta ett djur. Jag, och de flesta andra i vårt lag, brukar nästan alltid bli rörda. Det spelar ingen roll hur många älgar man har skjutit, det blir ändå känslomässigt. Det är en stor anspänning, men handlar också om vördnad och ­respekt för djuret. Vi brukar sitta en stund vid det fällda djuret, lägga handen på pälsen. Det är inte bara att ta ett liv och gå vidare.

Förra hösten sköt Karin, som är yngst i laget, sin första älg. En stor, fin älgtjur. Vi var i norra Värmland och det var tidigt på morgonen. Karin satt vid älgen och grät – både tagen och glad.

När ett djur är skjutet är det ont om tid, ur hygienisk synvinkel måste djuret tas om hand så snabbt som möjligt. Det är nu vårt jaktlag fungerar som bäst. Vi är fenomenala på samarbete och kompletterar varandra. En är veterinär, en är lantbrukare, och allas olika personligheter och yrkeskompetenser kommer till nytta. Någon kör fyrhjulingen, en annan håller i hornen så att de inte släpar i marken. Vi hängde upp älgen i slaktboden, tog ut inälvorna och flådde skinnet.

Alla i gruppen ansvarar för olika ­rätter under våra jaktdagar. Den här kvällen var det Karin som hade gjort förrätten: en röra av rökt röding som hon fiskat själv, och vi drack bubbel. Vi hade ju verkligen något att fira! Till huvudrätt hade Angelica wokat älgkött som vi lade i pitabröd med broccoli, blomkål och rödbetor, och så hennes goda vitlökssås på det. Karin var förstås kvällens huvudperson, vi satt runt elden halva natten och pratade.

De där kvällarna betyder allt. Man kommer fram till jaktstugan skitig och svettig, kanske till och med blodig, efter en dag i skogen, men när man har badat vedeldad bastu, tagit ett dopp i sjön och druckit ett glas vin så är man en ny människa. Då är det fullt fokus på mat och samtal. Vi pratar ofta om barnen, på småviltsjakten har ju barnen fått följa med, och vi är alla nyfikna på om intresset kommer att gå i arv.”

Berättat för Anna Wahlgren