Att danka av med värdighet

Att vara avdankad är knappast något att stå efter, men i rockbranschen finns en öppen famn för alla som dankat av. Artister som hade en halv hit på 80-talet och inte ens när det begav sig antydde någon större talang, dyker upp i konsertprojekt av typen Så minns vi 80-talet, eller något annat decennium. De kör sin gamla låt, fast i sämre version, och trots att de inte skrivit något nytt på 35 år och knappt kan varken sjunga eller spela, blir de ändå förbehållslöst hyllade. Av publiken alltså. Ju lägre verkshöjd, desto snällare människor.

Rockkritiker däremot, har svårt för sådant. De pratar ofta om att ”åldras med värdighet”, vad nu det ska betyda. När Abba oväntat gjorde comeback med nyinspelad musik hösten 2021, var det annat ljud i skällan från media än sist det begav sig. På 70-talet blev ju gruppen konsekvent sågade, men inför de nya låtarna, som ljuvligt nog låter exakt som de gamla, var hyllningarna samstämda. Det är intressant. De uppfyller i ålder och musikstil alla kriterier för avdankelse, men i kraft av enorm framgång och ett unikt långt uppehåll infinner sig en slags värdighet.

Hatade varandra på heltid i 20 år, tills pengarna tog slut.

Men värdighet kräver god ekonomi. Skilsmässor, underhåll, och usla royaltyavtal har tvingat fram de flesta återföreningar på samma nivå av världsberömmelse, och innehåller alltid konflikter. Den spänstige artisten Sting sammanstrålade med sina gamla kompisar i The Police, som behövde pengar, men han ångrade sig efter turnén och biskop Brask-surade i media. Rockgruppen Pink Floyd har varit ute och spelat, men alltid i delar, eftersom alla inte drar jämnt. Guns N´Roses gick skilda vägar och hatade varandra på heltid i 20 år, tills pengarna tog slut. ”Det finns kärlek kvar”, sa de inför nystarten, men det var också några miljoner dollar som lockade.

Därför blir det avväpnande trivsamt med Abba, som verkar göra det mest för att ha lite skoj. Alla lever (bara det!), de minns väl knappt att de varit gifta en gång, och något behov av pengar finns inte. När de öppnar dörren och bjuder in sina fans är det att förlika sig med tidens gång, med jämnmod.

Det är som när man träffar jämnåriga kompisar man umgåtts med under många år. Alla ser ut som vanligt, tycker man, lika unga alltså. Känslan av förfall minskar om man delar den. Därför älskar vi att Abba släpper nytt och Så minns vi 80-talet. Återföreningar är ett upphävande av tiden för en kort stund, och det behöver man emellanåt, värdigt eller inte.