Athena Farrokhzad och Johannes Anyuru: ”Vittnesmål om det mest otänkbara”

Athena Farrokhzad och Johannes Anyuru släppte allt för att expressöversätta den palestinsk-amerikanske kollegan Fady Joudahs diktsamling. De berättar om bråk och ett akut brev till framtiden.

Johannes Anyuru berättar att det finns en dikt av Refaat Alareer, en palestinsk poet som dödades i en israelisk bombräd den 6 december 2023, som heter If I must die: 

If I must die, 
you must live 
to tell my story
to sell my things

Den palestinsk-amerikanske poeten Fady Joudahs bok är som ett svar till den dikten. 

Athena Farrokhzad: Den här boken är en vändning i hans författarskap, hans tidigare texter är melankoliskt tankfulla, boken vi översatt är mer som en långsam kvävning. Han framstår som en så otroligt viktig palestinsk röst. Det är ett mirakel att boken finns, att den kunde skrivas. Den är ett vittnesmål om det mest otänkbara. 

Johannes Anyuru: Om jag dör, berätta om mig. Föräldrar som håller fram sina döda barn framför kameran. Vädjande. Det går inte att vända sig bort från det här.

Athena: För mig känns Fady Joudahs dikter som akut samtidshistoria. Jag hade inte trott att ett dödande av den här omfattningen skulle vara möjligt, och att resten av världen skulle hålla sig så iskall inför det. Det senaste året har varit som ett palestinskt #metoo för mig, ett uppvaknande. Jag satte mina övriga uppdrag på paus för det här. Samtiden är en interpellation som kräver att vi intervenerar. Författare och journalister blir dödade först just eftersom det är vi som kan vittna. Det där står i direkt relation. 

Johannes: För mig kom uppdraget … lägligt. Jag hade tappat tron på skrivandet litegrann. En gång i tiden var en dikt en liturgi i en religion. Den senaste tiden har jag ärligt talat förhållit mig mer avmätt. Det kändes som att jag hade sagt allt jag ville säga, nu återstod att skriva science fiction och deckare. 

Athena: Jag tror att din kris har att göra med att våra skrivande jag blev till parallellt med högerpopulismens framkomst. 

Johannes: Jo. Det politiska litterära skrivandet … det var den sista resten av mening innan litteraturen övergick till att bli underhållning för en liten privilegierad klass.

Men ni behövde bli klara snabbt, dikterna skulle översättas på bara några månader. 

Athena: Skulle vi premiera ton eller innehåll? Fördelen med att vara två är att du kan ha de samtalen med en annan person.

Johannes: Boken delades upp i fem delar. Vi översatte varsin åt gången, sedan bytte vi så att den andre fick redigera. Athena är väldigt trogen originaltexten, medan jag skriver som jag tänker att Fady själv skulle ha gjort på svenska. Jag ville göra betydligt fler effektfulla radbrytningar också. Så har jag också en mer sentimental smak.

Bråkade ni mycket?

Athena: Ibland gjorde vi det, tack och lov. Det är när man är oense som man blir varse att det finns ett tredje alternativ som är ännu bättre. 

Johannes: Det förekommer långa essäistiska utläggningar med referenser till sufiska mystiker. Vi tänkte: ”Är det här något hegelianskt, eller?” Där var Fady själv behjälplig. Vi kunde ställa frågor.

Bokens outsägliga titel […] är allt annat än klatschig. 

Johannes: Vad skulle boken heta på svenska? Samma som originalet, ingenting. Bokens namn vägrade låta sig skrivas fram. Fady Joudah ville inte kapitalisera, och vi ville vara lojala med det. 

Vad kan poesin uträtta? 

Johannes: I Fady Joudahs fall handlar det inte längre om att dra slöjan av civilisationen, väst som säger en sak och gör en annan. Åt helvete med det! Det finns ingen poäng med att avtäcka något imperialistiskt hyckleri längre. Joudah skriver till framtiden, för hans nu är ödelagt. Att läsa honom är att få en storebror som redan varit där man själv befinner sig insiktsmässigt, som luttrat konstaterar: ”Aha, nu går du igenom det där.” 

Athena: Hans vishet och tonfall gör tillvaron lite mer uthärdlig. Han sveper in de döda i kärlek, ord och kultur. 

Johannes: Och så är han en mystiker på ett underbart sätt. 

Athena: Mystiker och cyniker, som skriver om snigelsex och socialism, som hänförs av aprikoser. Och detaljerna! Den intakta guldfiskskålen som bärs ut ur rasmassorna. 

Ur Tidningen Vi #2 1025.

Läs mer:

Johannes Anyuru: ”Sonnevi har lärt mig nästan allt”

”Poeten verkar ha blivit lite cool igen”