Arne Högsander: ”Jag gjorde massor av totalfiaskon”

Arne Högsanders dockor och masker har synts i filmer, tv, opera och teater. Han är prisbelönt och en stor inspirationskälla, men uppskattningen väger lätt mot självtvivlet och fiaskot med Ingmar Bergman. 

Arne Högsander har fått en medalj men förstår inte varför. Den är i silver med kungen i relief och nu ligger den i sitt gröna sammetsetui på soffbordet framför honom, bredvid tunna kaffekoppar i porslin och assietter med toscakaka.

Nyligen trycktes den i hans hand under högtidliga former på en gala i Blå hallen, som ett erkännande för utmärkt yrkesskicklighet som hantverkare, utdelad av Kungliga patriotiska sällskapet. 

– Det var en absurd händelse. Vad ska man säga? Jag tror inte att de som gett mig medaljen har en aning om vad jag har gjort eller inte gjort, säger han. 

Det skulle man kunna invända mot. Som mask- och dockmakare hör Arne Högsander till ett av svensk scenkonsts stora namn. Hans alster i papier-maché har synts i Ingmar Bergmans filmer, i tv, opera och teater och han har även skapat de välkända björnhuvudena till musikgruppen Teddybears. Trots det känner han sig inte värd utmärkelsen. 

– En hantverkare har sina redskap som sitter snyggt på väggen, allt är ordnat. Han vet precis vad han ska göra, väljer virke och kollar årsringar. Han har verktyg, som han sågar till med. Det har inte jag. Jag har bara lite lim och lite papper. Gips. 

Men med de enkla medlen kan du skapa fantastiska ansikten, är inte det hantverksskicklighet? 

Lång tystnad. 

– Jo, det är en teknik att applicera pappren, att ha rätt lim och konsistens, att pressa ihop det lager på lager, men det är inte så konstigt. Det kan vem som helst räkna ut och komma fram till så småningom. 

Framgångarna har inte stillat självtvivlet. Det har följt honom genom livet och ingen medalj kan ändra på den saken. Ingen journalist heller, hur mycket jag än lirkar. Det blir några försök under våra timmar i tegelvillan i Mälarhöjden i södra Stockholm. Hit flyttade Arne Högsander och hustrun Eva för tolv år sedan. Här finns även ateljén, eller skrubben som han kallar den.

De senaste månaderna har han tillbringat mycket tid där. Kämpat med att få till uttrycket hos en liten figur som inte velat samarbeta. Uppdraget, att skapa gårdstomten i Selma Lagerlöfs klassiker Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, kom från Sven-Harrys konstmuseum. Nu kan man se resultatet i en utställning om tomtar. Men Arne Högsander är missnöjd. 

– Jag kom aldrig på någon bra lösning. Det blev ingen snilleblixt, det tände aldrig till, blev inget flow. 

Det känner du att du har ibland? 

– Ja, ibland absolut, men det är länge sedan det kändes så där självklart. 

Då är det inte lika roligt? 

– Nej, det var motigt med tomten. 

Var det ditt sista verk? 

– Nej, det hoppas jag inte.

Arne Högsander har fyllt 83. Han skulle kunna lägga ner verksamheten. Låta den inre kritikern få vila till slut, men han fortsätter även om uppdragen blivit färre. Samma med musiken, som varit en stor del av hans liv. I ett hörn står en samling instrument som nästan tystnat – piano, kontrabas, tenorsax och klarinett. 

– Jag börjar bli darrig. Jag kan inte täcka hålen på klarinetten längre. Det är för tragiskt alltså, säger han. 

Arne Högsander visar runt i huset. Masker och dockor belamrar varje vägg och vrå. Bistra djuransikten på rad tittar ner på oss när vi går genom rummen. Han krokar av ett kaninhuvud och trär det över sitt eget. Effekten är kuslig. Det överdimensionerade huvudet följer sömlöst med kroppen. En människokanin står framför mig. 

Jag förstår plötsligt det som många uttrycker om Arnes ansikten, att de har en smärta i botten. Arne tar ner en gris, som inte riktigt ser lika genomarbetad ut. Han minns inte varifrån den kommer. 

– Jag vet inte om det finns någon smärta i den här, säger han svävande. 

Har du barn? 

– Nej, det är ju det. Allt det här kommer försvinna snart. 

Efter 60 års produktion är samlingen omfattande, men att det blev dockor var en ren tillfällighet. Arne Högsander var 20 och hade fått jobb som gitarrbyggare, men slarvade, dök inte upp. Han fick sparken, gick raka vägen till Marionetteatern och fick börja där samma dag. Michael Meschke, som startat upp teatern två år tidigare, var stjärnan alla ville jobba med. 

– Det var inga formella grejer, ansökningar och kontrakt, utan bara ’Kom ner i källaren så ska vi se vad du kan göra’, säger Arne Högsander.

Han stannade i tio år. Teatern blomstrade. Det var en tid när barnkultur togs på allvar och flera av landets största skådespelare och regissörer sökte sig till scenen på Sankt Eriksplan. Man bröt även ny mark genom att spela dockteater för vuxna och turnerade världen över. Arne Högsander studerade på Konstfack på dagarna och spelade dockteater på kvällarna. Efter ett tag började han förbättra figurerna i föreställningarna för att sedan tillverka egna. Ryktet gick om den nya talangen och egna uppdrag trillade in. Men det är mycket han helst vill glömma.

Jag vet inte vad som hände, om den slängdes i soporna

– Jag gjorde massor av katastrofala … totalfiaskon. Det är säkert alltså. 

I dina egna ögon eller andras?

– Bergman skulle sätta upp en pjäs, jag kommer inte ihåg vilken men Anita Björk hade huvudrollen, och jag skulle göra en skulptur, det skulle föreställa marmor, någon naken figur, men jag lyckades över huvud taget inte. Det var fruktansvärt. Det var tidspress också. De var otåliga: ”När kommer den? Vi behöver den på måndag.” 

Arne Högsander ser ut att plågas av minnet. 

– Jag cyklade med den där grejen till Dramaten klockan sju på morgonen och bara ställde den i en korridor. Det var ett monster alltså. Det har jag aldrig berättat för någon faktiskt för det är så fruktansvärt pinsamt. 

Använde de skulpturen? 

– Nej! Jag vet inte vad som hände, om den slängdes i soporna på en gång.

När vi fortsätter att prata om karriären framträder ett mönster. Jag frågar hur det kändes att se sina masker på tv – i julkalendern Mumindalen 1973 eller i Ingmar Bergmans mastodontuppsättning av Trollflöjten 1975. Arne Högsander svarar att fler har sett Lasse Pöystis version av Mumin och att han hade en kompis som hjälpte till med Bergman-maskerna. Ständigt denna blygsamhet. 

Det går ändå inte att komma ifrån att Arne Högsanders formspråk inspirerat många. Den världsberömda konstnären Niki Lindroth von Bahr blev den sista lärlingen att passera genom hans ateljé. Ett annat exempel är bandet Teddybears som skapade hela sin persona kring att uppträda i Högsanders björnhuvuden. 

– Sedan gick de sönder. Det var ju papier-maché och det var väl en våldsam akt på scenen. De kopierade dem i plast, men formen är min i alla fall, säger han. 

Eva Högsander har anslutit. Jag frågar om hon upplever att hennes makes figurer har ett slags smärta i sig, som bland andra Michael Meschke uttryckt. 

– Jo, de är lite bekymrade samtidigt som de är jättesöta, säger hon stolt. 

– Jag är ganska bekymrad själv, svarar Arne Högsander. 

Eva och jag skrattar. 

Hur är det att leva bland alla dockor? 

Frågan är riktad till henne, men Arne skjuter emellan. 

– Jag avskyr det, säger han med eftertryck. Jag vill inte ha dem på väggarna. 

Eva protesterar och säger att hon och alla andra som kommer på besök vill se hans verk. Arne ser bister ut. 

– Det känns bättre om de ligger på vinden. Jag tvingas ju hela tiden titta på dem, tänka: ”Usch den där masken är inte klar.” 

Han pekar på en marionett, en docka i långa trådar, som jag helt missat, trots att den hänger alldeles intill oss. 

– Den här kom upp förra veckan. Den vill inte jag hänga upp här. 

Men det ville du, Eva? 

– Ja, jag tycker det är jättetråkigt om allt ligger på vinden. Då är det ingen som ser dem. 

Vi stannar vid ett grinande hästhuvud med galen uppsyn, skapad för Lionardo på Folkoperan, 1988. Arne Högsander berättar att han gjorde resten av kroppen i gummi. Tanken var att den enorma varelsen skulle fyllas med luft och komma upp ur scengolvet, men hur skulle det gå till? Det var trångt om utrymmet. En vanlig dammsugare blev lösningen. 

För första gången under vårt samtal ser han rätt nöjd ut. 

– Det är faktiskt något jag inte skäms för.

Ur Tidningen Vi #1 2024.

Läs mer:

Maj har varit krokimodell i 64 år

Var Hilma af Klints konst egentligen ett lagarbete?