Arne Hegerfors älskade Rådström och Bulgakov

Arne Hegerfors har gått bort, 81 år gammal. Hegerfors var övertygad om att böckerna påverkat hans sätt att kommentera sport. Men efter en hjärtinfarkt blev den älskade lässtunden ett trauma.

Ur Vi läser #5 2012.

Arne Hegerfors sitter i den ljusgröna soffan, samma plats som han satt på för ett år sedan då han fick en hjärtinfarkt som nästan tog livet av honom. Det var den 18 september, han hade arbetat sent och skyndat fram på cykeln för att hinna hem till Joyce Carol Oates Blonde innan det blev mörkt. Men hjärtat ville annat och romanen blev liggande. 

– Läsningen hade varit en så stor och viktig del av mitt liv. Att försjunka i böcker, att fullständigt gå upp i dem, hade alltid varit en absolut njutning. Infarkten satte stopp för det. Jag var så nära att dö, och under en lång tid blev det som att infarkten och cyklingen och läsningen gick upp i ett och samma trauma. 

Böcker är annars inte det man främst förknippar Arne Hegerfors med. Förvisso skrev han en bok redan 1973 – Ralf Edströms biografi Ralf: En gör så gôtt en kan! Men för de flesta svenskar är Arne Hegerfors känd som tv-profil och sportkommentator. Vad få känner till är att vurmen för böcker är nästan lika gammal och stark som sportintresset. Pappan Torsten Hegerfors undervisade i litteratur och Arne minns hur han som liten grabb tassade fram till det enorma biblioteket där de förbjudna vuxenböckerna fyllde rad efter rad.

– Jag läste tidigt Steinbeck, Kafka och Dostojevskij. Och jag minns att jag skämdes för att jag tyckte att böckerna var roliga, inte fick man väl skratta åt Kafka? 

Under en period i tjugoårsåldern funderade han på att gå i pappas fotspår. Hans avhandling hade handlat om Pär Rådström.

– Han hade ett otroligt lätt anslag som gjorde det han skrev till en njutning att läsa.

Ett lätt anslag är även något som jag förknippar din kommentatorsstil med.

– Egentligen är det otroligt hur påverkad min stil som sportkommentator blev av det jag läste. Jag har alltid älskat formuleringskonstnärer som Rådström, Hemingway och P.G. Wodehouse. Det handlar inte så mycket om direkta lustigheter, snarare rytm, formuleringsglädje och inbyggd humor. Wodehouses humor är som gjord för rutan. Detsamma kan tyvärr inte sägas om John Steinbeck, han gjorde mig bara snårig. 

Vill du inte skriva själv?

– Jo, jag har alltid drömt om det. En kombination av självinsikt och slöhet har gjort att det inte blivit så. Men både Norstedts och Bonniers har varit på mig om att jag borde skriva min självbiografi. 

Vad skulle den heta?

– Är det redan slut? säger han och tillägger att han precis ställt fram cykeln igen. 

Efter det var det som att låsningen släppte. Häromdagen satte han sig i soffan och efter att ha vägt Blonde i handen några sekunder slog han upp den på samma sida som han slutat på.

Läs mer:

Mark Levengoods bokhylla: ”Finland, religion och bög, bög, bög”

Nobelpristagaren Svante Pääbo – formad av Röde Orm