Bilden av arbetaren som en S-märkt grovis i blåställ är sedan länge förlegad. Men vem är arbetare i det postindustriella samhället, och vem definierar sig som det? Vi ger oss ut på jakt efter ett undflyende begrepp.

Blunda och tänk på arbetare. Vad ser du, en man i blåställ? Och kanske i bakgrunden: hans chef som säger åt ­honom vad han ska göra?

Den som gett sig ut på jakt efter arbetaren har länge hamnat där. I kroppen och i inflytandet. Det vill säga i graden av det senare. Arbetaren har varit en person som använder sin kropp som redskap, som har ingen eller liten makt över sin arbetssituation och som självklart röstar på Socialdemokraterna i hopp om bättre villkor och ökat inflytande.

Villkoren förändras – dagens industrigolv är en ofta tyst, ren och robotiserad historia. Men mängder av människor, av båda könen, fortsätter att arbeta med kroppen som insats. Inom många sektorer också med allt mindre inflytande över sin situation.

Kulturella bilder är seglivade. Därför fortsätter den nedsmutsade metallarbetaren att spöka när hjärnan får associera fritt. Och därför har på många sätt hela arbetarklassen hamnat i skuggan.

Lägg därtill de senaste decenniernas berättelse om Sverige. Det är en story om en ständigt växande medelklass och om en vardag dominerad av livsstilspussel och ROT-avdragsprojekt. 70 procent av de människor som syns i svensk tv är medelklass, visar en studie.

Alltså: Krympande och osynlig. Så har arbetarklassen under lång tid beskrivits.