Annika Norlins ”Stacken” får Vi:s litteraturpris 2024

Musikern Annika Norlin kommer bra överens med författaren
Annika Norlin. Båda bottnar i en kärlek till orden. Nu blir hon den första som tilldelats både Vi:s Taubestipendium och Vi:s litteraturpris.

  • 11 min
  • 18 mar 2024

// Foto: Elin Berge

Annika Norlins ”Stacken” får Vi:s litteraturpris 2024
Peter Fröberg Idling

Lyssna på artikeln

Musikern Annika Norlin kommer bra överens med författaren
Annika Norlin. Båda bottnar i en kärlek till orden. Nu blir hon den första som tilldelats både Vi:s Taubestipendium och Vi:s litteraturpris.

Som författare får man emellanåt vara med om egenartade saker och rätt högt upp på min egen lista hamnar en uppläsningsturné genom Belarus för ett drygt decennium sedan.

Detta europeiska Nordkorea hade motvilligt gått med på att en handfull svenska författare, i Författarförbundets regi, reste mellan olika bedagade städer. (Egentligen var vi en sorts trojansk häst. I praktiken tillät inte diktaturen att inhemska författare framträdde inför publik, men byråkratin lyckades inte förhindra att de ingick i vårt scenprogram.)

Med på resan var även en svensk popstjärna. Jag hade inte tidigare hört hennes musik och var skeptisk. Det kändes som om litteraturen inte ansågs tillräckligt angelägen i sig och att arrangörerna därför hade garderat sig med lite fräsig underhållning.

Det var följaktligen med snörpt mun och korsade armar som jag såg Annika Norlin kliva ut i rampljuset i Minsks konstakademis pampiga aula.

Och en låt senare (om ett liv som aldrig blev) stod jag med tårarna rinnande ner för kinderna. Texten hade träffat mig där i salongens dunkel, med den precision som bara bra litteratur gör. Alla mina invändningar om underhållning och popstjärnor var satta på skam.

Talande nog hette hennes då aktuella album More Modern Short Stories from Hello Saferide. Inte låtar alltså, utan noveller.

– Det var för att folk skulle fatta att de skulle lyssna på texterna. Nu tror jag att folk vet att det är så med mig.

För några år sedan tilldelades Annika Norlin Vi:s Taubestipendium. Nu får hon även tidningens anrika litteraturpris. Det har ingen tidigare lyckats med – inte ens Evert Taube själv (även om han fick Taubepriset två gånger) och han sörjde att han aldrig rönte samma erkännande som romanförfattare som visdiktare.

För Annika Norlin finns det inget motsatsförhållande mellan författaren och musikern i henne. Däremot hann hon vara artist i över tio år innan hon 2020 debuterade med novellsamlingen Jag ser allt du gör.

– Jag hade velat skriva skönlitterärt väldigt länge, men inte känt att jag fick till tonen. Jag började på många olika saker, men de blev inte bra. Det är väldigt tydligt för mig när jag öppnar en bok om det är rätt ton, annars slutar jag att läsa. Jag letade mig fram i många år och plötsligt började jag känna att jag hittade den, tonen. Sedan fick jag en present, en romankurs som leddes av Monika Fagerholm. Hon gav oss deadlines och då var jag ju tvungen att skriva färdigt några noveller.

Den som lyssnar på Annika Norlins låttexter och läser hennes böcker ser snart att allt är delar av samma värld. Den befolkas varken av de framgångsrika eller de utslagna, snarare av dem som är kantstötta eller lite eljest. Ofta anas en mild humor.

– Som person är jag bra på några saker, men det är många talanger jag inte har. Vissa kan ena dagen måla en tavla, sedan bygga ett hus och åka ett skidlopp. Jag gör bara samma saker, som handlar om mina två stora intressen – människor och att skriva.

Det kan tyckas, om inte väsensskilt, så i alla fall rätt olika att skriva låttexter och skönlitteratur. En låttext har ett format att förhålla sig till – själva låten – medan en skönlitterär text kan se ut nästan hur som helst. Men Annika Norlin håller inte med om att romanförfattandet skulle vara friare än att skriva låttexter.

– Bland det jag tycker är roligast med att skriva låtar är att utforska låttextens möjligheter. Och de är ju oändliga. En låttext kan vara en enda mening eller ha sexton verser. Många skriver först melodin och sedan en text som ska passa in till den, och då blir man ju såklart mer begränsad. Det är också kul, fast på ett annat sätt. Ämnesmässigt är många låtskrivare ganska lata tycker jag, 95 procent av alla låtar handlar om lycklig kärlek eller olycklig kärlek. Men de kan ju lika gärna handla om vad som helst.

Annika Norlins romandebut Stacken utspelar sig i en skog i ett fiktivt norrländskt landskap. Här är hon fotograferad på badhuset Navet i Umeå, stan där författaren och musikern har sin bas. // Foto: Elin Berge

Annika Norlin har länge varit en del av den svenska musikvärlden. De senaste åren har hon även fått inblick i bokbranschen. Två kultursfärer som skiljer sig åt en del.

– Musikvärlden har jag vetat mer om eftersom jag började som musikjournalist, och jag är kalenderbitare inom musik på ett sätt som jag inte är inom litteratur. Jag upplever att en skillnad mellan de bägge världarna är att en artist optimalt ska vara känslostyrd och liksom magisk. En författare däremot ska framstå som intelligent och kunna förklara och motivera sitt verk. Sådant blir man snarare irriterad över i musikbranschen, man vill gärna tänka att allt artisten framför är sant och äkta, att det kommer från hjärtat och skrevet i stället för hjärnan. Musikbranschen är också mycket mer yta, om det är branschfest ska man ha på sig något spektakulärt och fierce och sticka ut. På litteraturfest kan man kamma håret och så tycker alla att man är jättefin.

Det är också skillnad på hur man förhåller sig till scenen. Många författare är introvert lagda och tycker att det är enklare att uttrycka sig i text än att framträda inför publik. Gissningsvis är det fler i musikartisternas skara som trivs på estraden.

– Att spela live är för mig både otrolig lycka och rätt stark ångest. När det är som bäst känns det som att man är i ett rum med en massa människor som förstår varandra, en plats för känslor att ta plats. När det är som värst känner jag mig som en pajas som står och skriker. Jag älskar att göra skivor, att skapa ett universum av ljud, där man bygger en värld i symbios med texten. När man är ute och spelar har man ingen aning om hur det hörs ut. Men det är också roligt, eftersom det blir olika varje kväll. Det låter olika i olika lokaler, publiken är olika, man tvingas acceptera att hälften av gångerna blir det inte som man har tänkt sig, den andra hälften blir det bättre än man trott. Det är mycket känslor, upp och ner.

Är det inte en stor kontrast mellan författandet och att spela live på en scen? När man skriver har man ju full kontroll, medan ett musikframträdande är motsatsen till kontroll?

– Folk tror att jag har ett kontrollbehov, men jag är väldigt luststyrd. Jag jobbade på radio ett tag och där lärde jag mig många bra saker, till exempel att det är bättre om något händer än att inget händer. Om brandlarmet går eller jag ramlar på scenen så blir det ju minnesvärt för publiken.

Är det skillnad mellan att stå på scen med sina låtar och med sina böcker?

– Inför en spelning är jag otroligt nervös. Jag tänker jättemycket på den innan. Ett boksamtal däremot tänker jag inte på alls i förväg. Då ska jag ju bara prata om en bok, men under en spelning ska jag förmedla en viss känsla, vilket är mycket svårare och mycket mer laddat. Dessutom finns det en ekonomisk faktor. Ett boksamtal är oftast gratis att lyssna till, medan en konsertbiljett kanske kostar 500 kronor och då har publiken rätt att ha ganska höga förväntningar.

Boken tycks vara en vattendelare

Perioderna med avskilt författande har möjligen räddat Annika Norlins musikkarriär. Hon menar att hon inte skulle orka med att vara en utåtriktad artist på heltid.

– Det skönlitterära skrivandet ger mig en möjlighet att sitta och glo in i en skärm i två år. Då bygger jag upp energi som jag sedan kan använda för att vara utåtvänd. Tidigare har jag ständigt frågat mig själv om jag verkligen ska fortsätta med musiken, om den egentligen passar mig som bitvis är så introvert.

Det har gått ett halvår sedan debutromanen Stacken kom ut. Den befolkas av åtta personer, som alla hamnat lite snett i samtiden. Slumpens olika stigar har fört dem till en avsides gård i Norrlands inland, där de formerat sig i ett slags kollektiv. Eller om det är en sekt. En handfull livsöden, som är både levande och tecknade med varm hand.

– Boken släpptes precis innan Bokmässan och jag gjorde de första intervjuerna där. Det var så himla svårt, för jag visste inte själv vad det var för en bok. Jag visste att jag tyckte om texten, men jag visste inte hur den skulle läsas. Det är först nu jag börjar fatta. Av de läsarkommentarer jag har fått tycks boken vara en vattendelare. Det tycker jag är härligt. Många gillar den jättemycket, andra inte alls. Jag har ju försökt att skriva en bok som inte liknar andra saker.

Stacken skrevs parallellt med ett nytt album, som är ett samarbete med Jonas Teglund och kommer ut i vår. En extremt hektisk tid närmar sig sitt slut. Det finns alla anledningar för Annika Norlin att nu tillåta sig en tids kreativ återhämtning.

– Stacken kretsar runt stora teman, men den har också många små teman. Därför känner jag mig nu lite slutskriven. Det jag skriver nästa gång tror jag kommer att bli något helt annat. Men jag tror att nästa sak jag skriver blir bättre om jag bidar min tid.


Ur Tidningen Vi #3 2024.

Läs mer:

Sara Gordans ”Natten” får Vi:s Litteraturpris 2022

Andreas Lundberg får Vi:s litteraturpris 2021

Fler utvalda artiklar