Annette Kullenberg: Fälldin talar till bönderna på latin

Efter att ha hört ett tal av Centerledaren Thorbjörn Fälldin behöver Annette Kullenberg ta ett par huvudvärkstabletter och köpa en bandspelare. Vad sa karln egentligen?

  • 17 min
  • 29 jan 2021

// Foto: Kalmar läns museum/TT

Annette Kullenberg: Fälldin talar till bönderna på latin
Annette Kullenberg

Lyssna på artikeln

Efter att ha hört ett tal av Centerledaren Thorbjörn Fälldin behöver Annette Kullenberg ta ett par huvudvärkstabletter och köpa en bandspelare. Vad sa karln egentligen?

Först publicerad i Vi nr 36/1976.

Efter en halvtimmes presskonferens med Thorbjörn Fälldin blir jag tvungen att uppsöka ett apotek. När jag svalt några huvudvärkstabletter inser jag att jag varit för optimistisk. Jag trodde att det räckte med ett block och en penna. Jag skulle skriva upp vad centerledaren sa och sen citera några särskilt uttrycksfulla meningar.

Jag har inte skrivit ner en enda mening, här och var i mina papper ser jag enstaka ord: ”ortsklassificeringssystem … ” ”koncentrationsområden …” ”en självklar och rimlig utgångspunkt så att … ” ”socialdemokratin kör med stora latituder … ”

Vad betyder det? Vad menade han?

Jag går in på Domus och köper en liten bandspelare. Jag måste ha ett vapen mot den store trygge mannen som så självklart och fullständigt obegripligt drar upp riktlinjerna för … den regionala balansproblematiken eller den decentralistiska centerpolitiken. (Stryk det som ej önskas!)

På kvällen ska han hålla ett tal i Kalmar. Och jag ska banda hela hans tal. Sen ska jag lyssna på det så länge jag orkar. Inte i hopp om att förstå vad han vill ha sagt, men för att uppfånga en ledtråd.

Mitt problem är: Hur kan en talare stå rakt upp och ned i en timme och trollbinda människor utan att säga en enda lustighet? När jag lyssnar på talet på Folkets hus i Kalmar märker jag att han bara använder en enda bild. Bilden är ett skafferi. ”Vi tar ur ett skafferi som inte fylls på.” En av hans avsikter tycks vara att inte fängsla människornas fantasi.

Då och då börjar han med en fråga: Får jag slå fast en annan sak? Får jag påminna dej om en sak …?
Men vad är det han ska slå fast och påminna oss om …?

Jag ser mej omkring medan centerledaren talar. Människorna sitter stillsamt och lyssnar. Ytterst få säger ett enda ord till sin granne under talet. De ser rakt fram och då och då uppfattar de bitar av meningar. De har hört alltihop förut.

Det tar kanske en timme. De ser ut att vara inställda på att sitta just en timme, bete sig som de brukar göra … De väntar sig inget uppseendeväckande. Då och då tar en av de lokala arrangörerna upp en applåd och några människor klappar i händerna, men de ser oroade ut.

Som om de tycker att han ska få mala på utan att bli störd. Det är onödigt att hålla på och applådera. Vi håller ändå med och vi visste i förväg vad han skulle komma med.

Det svåra med att lyssna på centerledaren är att man måste höra på mycket noga. Missar man en enda mening så är man borta, ute på hal is. Vad handlar det om?

– Jag delar helt den uppfattning som LO-ordföranden där gav uttryck åt, säger han plötsligt.

Men det är inte plötsligt. Det är slutet i ett resonemang. Men vad gäller det. LO-ordföranden har där givit uttryck åt en uppfattning. Var? I vilket sammanhang?

Men förmodligen är hela min utgångspunkt felaktig. Det är inte ett politiskt tal som hålls. Det är något annat. Evald Olsson från Kycklingetorp som hälsade välkommen talade ju om vad som väntade:

– Vi kommer här att få höra budskapet, i alla fall tyngdpunkterna i budskapet.

Menigheten sätter sig till rätta. Det blir som vanligt. Och i sin orörlighet verkar de fyllda av trygghet och tillförsikt. För att komma åt vad Thorbjörn Fälldin verkligen säger skriver jag ut långa bitar av hans tal. Här är några avsnitt ur talet, oavkortade.

Alla dessa ord har han använt för att förklara Decentralisering (tror jag).

”När vi då strävar efter att nå det målet, att människor kan känna i det här samhället, där värderas vi lika, där ges vi möjligheter och rättigheter då är det helt avgörande för att man ska uppleva och känna det så att man kan påverka skeendet, kan påverka utvecklingen … utvecklingen och skeendet i samhället, utvecklingen och skeendet i arbetslivet – om det ska vara möjligt så krävs det att dom här beslutena tas så nära människorna som möjligt, så nära människorna som möjligt där verklighetens erfarenheter finns.”

Det är obehagligt att lyssna till Fälldin om man är ovan. Man minns inte början på meningen när han kommer till slutet. Och de första tjugo minuterna tror jag att min hjärna inte fungerar, att minnet rubbats.

Men efterhand inser jag att hans teknik bygger på nyckelord. Man behöver inte uppfatta sammanhanget. Det är ord som ”människor”, ”verkligheten”, ”påverka” som är viktiga. Hör man dessa enkla svenska ord så får man själv gissa sig till hur de hänger ihop för en centerpartist.

Det finns också exempel på korta, ytterst svårbegripliga meningar:

En kort mening: ”Det kommer att bli en upptrappning mellan centerns decentralism och den socialdemokratiska centraliseringspolitiken.”

Det räcker för åhöraren att uppfatta ”upptrappning” och ”centerns decen … ”Ett ord, några bitar av orden. Det rör sig om decentralisering. Att veta det måste vara huvudsaken för åhörarna.

De vana lyssnarna som hört Fälldin många gånger vet också att han låter dem vila medan han talar: Han tar om samma sak så många gånger att han ger alla möjlighet att vakna till på vägen.

När han talar om familjeföretagen drunknar han nästan i uppräkningar:

”För det behövs mindre och medelstora familjeföretag, det behövs familjeföretag om vi ska kunna få fram dom nya idéerna i tillräcklig utsträckning, om vi ska kunna tillfredsställa olika konsumentbehov, om vi ska kunna hålla konkurrensen levande och hindra en fortsatt maktkoncentration, en fortsatt centralisering.”

Det räcker kanske om man vaknar till alldeles i slutet: ”fortsatt centralisering”. Fälldin måste ha sagt att centern inte vill vara med om fortsatt centralisering.

Mot slutet kommer han in på pensionärerna, som väntat. För säkerhets skull tar han om nästan exakt samma långa mening med bara någon minuts mellanrum.

Version 1:

”Centern kommer, därför att det är vår övertygelse, därför att det är i överensstämmelse med hela vår historia, att fortsätta garantera den generation som lagt grunden till vårt välstånd, att garantera den generationen en rättvis andel utav välståndsökningen, av standardökningen i vårt land.”

Version 2:

»Jag vill bara slå fast att centern kommer att fortsätta sitt arbete för att garantera denna generation en rättmätig andel av standardökningen i det svenska samhället.”

Men den här tekniken kan han vara säker på att de flesta uppfattat tillorden ”generation”, ”garantera”, ”ökning” ”lagt grund”. Eller andra lösryckta ord. Centeranhängaren måste då säga sig: Nu har Fälldin talat om att pensionärerna ska få det bättre, det brukar han göra. Det ett bra tal han håller.

För att ta reda på om de verkligt trogna anhängarna förstår sin egen ledare far jag ut till en lantbrukare som heter Lage Karlsson. Han är centerpartist, hans fru är centerpartist, hans barn, hans föräldrar, svärföräldrar.

– Förstod ni Fälldin, säger jag.

– Han är lätt att förstå, tycker jag, säger Asta Karlsson som bjuder på hemgjord jordgubbssaft i trädgården.

– Jag fattade inte ett dugg, säger Berit, 16 år.

Asta:

– Det är klart, ibland kan han vara lite hackig. Men i går tyckte jag det flöt fint.

Lage Karlsson ser nu så här dagen efter det stora talet lite bekymrad ut.

Han vill inte säga att han inte förstår sin egen partiledare. Dessutom har han hört honom så många gånger att han förmodligen lärt sig på ett ungefär vad det går ut på.

Till slut säger Lage:

– Det är nog mera fråga om ett budskap, ändå. Man lär sig att fatta efter en tid.

– Man lyssnar när han talar, säger Asta. När han är med på tv, säger vi: Nu är det Thorbjörn, nu måste vi in och lyssna.

Lage säger:

– Thorbjörn är mänsklig. Han är som en av oss.

– Han verkar vanlig.

–Vanlig. Ja.

Jag frågar om det var någon särskild passus i Fälldins tal som de fäste sig vid och de ser båda villrådiga ut och svarar allmänt.

– Det handlade ju om våra problem … landets problem … och det här med energiproblemen, försöker Lage.

– Och barnen, säger Asta. Det är ändå fel att samhället ska fostra ungarna och att rycka upp små ungar på morgnarna och forsla iväg dom till daghem.

Asta är inne i ett eget anförande. Hon är långt borta från vad Fälldin egentligen sa, men hon har uppfattat andemeningen.

– Det har nog mer att göra med budskapet ändå, säger Lage och skrattar.

Dagen efter talet är det presskonferens och då hettar det till – kanske för första gången under centerledarens besök i Kalmar län. En ung man som är medlem i ett litet lokalt parti börjar rikta hårda angrepp mot Fälldin. Varför har centern centraliserat så hårt på Öland, undrar han. Varför har centerns starke man, Ivar Nilsson, 53 uppdrag? Varför går centern på det lokala planet emot allt man predikar på riksplanet?

Det är lite oväntat bland alla de etablerade tv-journalisterna och storstadstidningarnas utsända som är vana vid neutrala frågor. En del ler besvärat, andra ler lite roat. Det kan bli lite show trots allt. Hur ska Fälldin klara det här, ett angrepp från en kille som inte har där att göra? Presskonferensen är trots allt en affär mellan Fälldin och den grupp journalister som varit med förr och kan spelets regler.

Det anses efteråt att Fälldin skötte sig mycket snyggt. Han förklarade att han intet tänkte sätta sig till doms över lokala politiker. Han förutsatte att väljarna hade så pass mycket omdöme att de själva kunde ta ställning till politiker som hade för mycket makt – om det nu var fallet. För övrigt ansåg han inte att det fanns mycket att resonera om.

– Jomen, sa den arge unge mannen som inte ville ge sig, trots trycket i lokalen (… sluta nu för sjutton, låt bli att bråka med Fälldin …)

– Jomen, du talar om mittenpolitik. I vår kommun regerar centern och högern ihop och folkpartiet ingår i oppositionen … ska vi väljare skilja mellan vad som är kommunalpolitik och vad som är rikspolitik?

– Vi har ju en öppen möjlighet (säger Fälldin myndigt) för varje väljare att i vart och ett av valena rösta efter sin övertygelse. Jag bär på den erfarenheten – när jag reser runtom i landet – att centerpolitik som utlovas i kommuner och landsting stämmer med den grundsyn vi har …

– … men du säger ju …

– … och att det kan finnas lokala variationer som kan ha sin grund i lokala kombinationer men det är meningslöst att du och jag för en diskussion om konkreta frågor i den här kommunen …

En stockholmsjournalist rycker ut och räddar Fälldin:

– Vi har en punkt här på sidan sex …

Sen är han borta, frågeställaren som inte hörde dit. Fälldin omgärdas av journalister som är specialister på allt utom Borgholms kommun.

Men någonstans ovanför centerledarens pipmoln hänger en osynlig fråga kvar: Tänk om det är så att han säger ett och vet att verkligheten är en annan. Tänk om det är sant att Borgholms kommun styrs av en maktfullkomlig centerpolitiker … tänk om det är så på flera håll där centern styr?

Tänk om det bara är en slump att vi fick veta just det här. Tänk om hela centern är en enda stor bluff. Om de talar om decentralisering men i själva verket inte gör annat än centraliserar?

Det heter ju så i angreppen från centerns motståndare. Men det är mer allmänna angrepp och det tycks ju som om Fälldin har en viss vana vid att komma ifrån lokal kritik: ”Det är ingen ide att du och jag för endiskussion i konkreta frågor … ”

Svarar han alltid så där? Eller är det bara nu, när han har allt det där folket från Stockholm med sig.

Pojken som ställt de hårda frågorna ser sig nervöst omkring. Han verkar rädd för att bli utslängd.

Men sen tycks han intala sig att han har rätt att stanna kvar. Han heter Per Lublin och är utgivare av Gräsroten, en liten lokaltidning som har 25 000 ex och är proppfull av annonser. ”Vi är Ölands största tidning”, står det i senaste numret.

– Undrar du ibland: Förstår folk vad jag säger? frågar jag Fälldin under en paus.

– Ja, där är det viktigt att ha piskan på, ryggen, säger han.

Han var 18, 19 när han började med politik. Han hörde hur de stora politikerna talade och han la bitar av deras språk ovanpå sitt eget. Han lärde sig tidigt alla substantiven, de inskjutna satserna, uppräkningarna, termerna.

– Det är jobbigt, säger han. Men vi ska förenkla språket. Jag försöker ibland med ”social marknadsekonomi, det vill säga en ekonomi där … ” Han ser villrådig ut.

– Men att förklara varje svårt ord. Om jag går över och använder en synonym så dröjer det inte länge innan man hoppar på mej i en tidning och säger: nu är han ute och glider …

Thorbjörn Fälldin får brev om språket ibland. Använd ett annat ord, skriver folk.

– Men ibland är dom tacksamma att jag är så grundlig. Jag kompenserar genom att vara grundlig.

Han får inga brev om sin meningsbyggnad. Men han tycks känna på sig att det är något fel:

– Jo … att jag i denna strävan att förtydliga kommer med relativbisatser och instuckna satser. Jag ser att tankstrecken blir så långa, så långa, när jag talar.

– En bra bild.

– Jo, tankstrecken, jag kan se dom. Just när jag hoppas att förtydliga. Men det har sina risker. Totalbilden blir inte klar …

När vi sitter och pratat är han ändå begriplig. Han klarar samtalsspråk någorlunda. Men i talarstolen, när det verkligen gäller att förklara. Varför är han så svår. Är han bunden av gamla auktoriteter?

– Jag kan inte ge dej en psykologisk förklaring till detta, säger han och suger eftertänksamt på sin pipa. Men jag minns själv … jag ser Frånö bygdegård framför mig och ser talaren, hör honom och plötsligt säger han ”principer” och ”principiell grund” och det var ord jag aldrig hört. Jag förlorade väl tre minuter av talet medan jag grubblade på vad han menade. Problemet är: Vad ersätter jag orden med. Ett annat ord för princip?

– Det är inte bara de svåra orden … säger jag missmodigt. Det är som om Fälldin tror att det är fråga om att lösa korsord.

Han har sysslat med amatörteater och gått hos talpedagog.

– Jag kan tala mycket länge och högt, det blir inte torrt, inte vasst. Jag behöver inte dricka vatten. Ingenting.

Bilden av den vänlige mannen som sitter bredvid mig och dricker sitt kaffe försvinner plötsligt. Jag ser honom stå i en och samma talarstol, år efter år. Han talar om samma saker hela tiden. Han vill inte förstöra miljön, säger han. Men för varje tal förstör han den språkliga miljön lite mer.

Till slut förvandlas språket till en labyrint där vi går omkring och säger decentralisering och centralism.

– Jag har folk som väntar på mej … säger Fälldin.

– Visst. Hej, Thorbjörn.


Fotnot: Texten om Thorbjörn Fälldin ingick i en artikelserie där alla riksdagspartiers ledare porträtterades inför valet 1976. I valet fick Centerpartiet rekordhöga 24,08 procent av rösterna och Fälldin kunde bilda en historisk borgerlig trepartiregering, efter 44 år av socialdemokratiskt styre.

Fler utvalda artiklar