Annah Björk: En skugga av sitt gamla jag

Annah Björk brukade vara i ständig rörelse, som musikskribent och experttyckare i radio och tv. För två år sedan drabbades hon av covid. Nu är livet satt på paus och hon försöker att hitta tillbaka till den hon en gång var.

Ur Tidningen Vi #3 2023.

Här bor Annah Björk. I ett tegelhus strax intill Mälaren. Det är frost i trädgården och en kvarglömd lykta från sommaren dinglar i ett av träden. Här har hon två barn varannan vecka och hon har alltid jobbat intensivt den andra. Ganska intensivt under barnveckan också, får hon nog medge.

Men det var förr, när allt var som vanligt. Sedan två år tillbaka är livet satt på paus.

– En vanlig dag? Jag vaknar. Förhoppningsvis behöver jag inte duscha, det tar så mycket energi att jag måste sova direkt igen och då kanske jag inte återhämtar mig. Sedan försöker jag skriva, då gör jag det i tio minuter och håller noga koll på tiden, annars får jag direkt bakslag. Och så tar jag en paus och sedan skriver jag tio minuter till. Och kanske tio till. Eller så går jag en promenad. Helst skulle jag vilja både skriva och gå promenad, men jag har inte kommit så långt än, säger hon.

Hon sover flera gånger om dagen, en svart sömn utan drömmar, den skrämmer henne. Övrig tid ligger hon mest i soffan, hon orkar sällan se på tv eller läsa, utan tittar ut genom fönstret. Hon kan ekorrens dagliga rutiner i trädgården.

Annah Björk är 42 år och har drabbats av postcovid. Hon har varit sjuk i över två år och gått igenom ett oräkneligt antal undersökningar. Förutom den paralyserande tröttheten, svaghet i kroppen, feber och tinnitus har läkarna hittat avvikelser på hjärta och lungor liksom nedsatta kognitiva funktioner i hjärnan. Det handlar om språk, närminne och känslocentrum som är påverkade.

Tiominutersskrivandet har lett till en bok. Det är en dagbok, ett vittnesmål från en på många sätt desperat situation. Den heter Jag är inte här, det här händer inte.

– När jag började skriva hittade jag ett sätt att ta mig igenom dagarna. Jag kom på att jag befinner mig mitt i någonting som definierar vår tid, och att jag faktiskt kan berätta hur det är för mig. Då kändes det som om det fanns en mening med den här skiten. Och det har fått mig att känna mig närmare det som var jag.

Annars har den biten varit svårast. Att förhålla sig till allt hon trodde sig vara. Att bli en annan. Utan att varken ha någon prognos för tillfrisknad eller tvärtom: vetskap om att det är kroniskt.

Annah Björk har under åren fått göra många tester där hon rent subjektivt har skattat sitt mående, och hon hamnar alltid väldigt lågt.

– En läkare sa till mig att det handlar om att jag inte har accepterat hur det är. Om man vet att man alltid kommer att må på ett visst sätt, så är vi människor väldigt bra på att anpassa oss till det. Men jag kämpar hela tiden för att jag ska bli mig själv igen.

Skulle det vara lättare för dig att få ett tydligt besked?

– Det är klart att jag inte vill höra att det är kört. Men det här limbot är svårt att förhålla sig till. Jag befinner mig i en värld som bygger på den jag varit och den jag trodde att jag skulle bli. Fram till i somras hade jag panik nästan hela tiden; Vad ska jag göra i höst? Hur ska det gå med ekonomin? Med barnen, huset, min relation … ? Nu har jag fått en psykolog som jag går till varannan vecka, och jag har bestämt mig för att koncentrera de svåraste frågorna dit, för jag kan inte leva med dem.

Postcovid är en sjukdom som ännu inte fått sitt stora mediala genomslag. Kanske var det så att vi tröttnade på att höra om pandemin och bara ville lägga den bakom oss när restriktionerna försvann och samhället öppnade upp. Men covids efterspel kommer inte att gå att peta under mattan för alltid. Det är för många som är sjukskrivna för att det ska vara samhällsekonomiskt försvarbart, för att inte tala om alla personliga tragedier som gömmer sig bland siffrorna.

Socialstyrelsen gjorde en sammanställning av vårdens uppgifter mellan oktober 2020 och oktober 2021, när diagnosen var helt ny. Då fick närmare 30 000 personer postcovid, kopplat till 55 000 läkarbesök. Därefter har alla instanser skyllt på varandra och ingen myndighet tar ansvar för statistiken. Men kvalificerade gissningar från vårdens sida tror på minst 50 000 drabbade, sannolikt betydligt fler.

De som forskar på postcovid talar om att 10 procent av de som haft covidsmitta kan få långvariga symtom. Alla är inte lika svårt sjuka som Annah Björk.

En av de tongivande forskarna internationellt inom postcovid är amerikanen Eric Topol, ­professor i molekylär medicin. Han visar att tillståndet framför allt drabbar personer i 30- och 40-årsåldern och uppskattar att det kan finnas 65 miljoner personer över världen som lider av postcovid.

Diskussionerna om ”kultursjukdom” och en grupp ”trötta livspusslare” har sjunkit undan i takt med att vården funnit fler påtagliga fysiska förändringar i till exempel syreupptagningsförmåga.

– Jag är med i olika forum för postcovid och blir väldigt ledsen av att läsa andras berättelser, vi påminner alla om varandra. Det är så många människor som lever som skuggor … Men jag har också alltid haft svårt att identifiera mig med en grupp, särskilt nu när det vi har gemensamt är att vi är sjuka.

På vilket sätt är det svårt?

– Jag känner tyvärr ett slags skam över att vara ”en som är sjuk”. Jag vill hela tiden säga något positivt, att jag är bättre. Det handlar också om en yrkesidentitet, som frilans är man helt enkelt inte sjuk, man säger aldrig nej, är alltid tillgänglig.

Hon petar på sina naglar med rester av rosa nagellack, tittar bort.

– Och jag har ju inte bara fysiska problem, utan ganska svåra kognitiva besvär. Jag kan inte skriva eller prata som jag brukar. Nu när vi sitter här kämpar jag hela tiden för att hitta ord, formulera meningar och komma ihåg vad jag ska säga. Jag känner mig inte som mig själv utan som en annan Annah.

Det är dags för ekorrens dagliga tur upp i äppelträdet, den skuttar mellan grenarna. ­Vanligtvis avslutar den på fönsterbrädet, men kanske ser den att det sitter en främling här inne i dag? Den ­avbryter i alla fall rutinen innan den kommit fram.

I boken skriver Annah Björk om förväntningar och besvikelser när det handlar om hennes föräldrar. Det är inte bara hon själv som måste kämpa med en förändrad identitet, alla anhöriga behöver också få syn på den nya Annah och de behov hon har. Vilka hon inte alltid har så lätt att formulera eller vill stå för. Hon vill ju vara frisk! Det är komplicerat.

– När jag läste igenom bokmanuset insåg jag att även om man är 40 år så längtar man efter sin ­mamma när man är sjuk. Och man förväntar sig att hon ska komma och hjälpa en …

De har sedan i våras bestämt att föräldrarna ska komma en vecka i månaden från västkusten för att hjälpa till med vardagen i Stockholm. Tillsammans har de funnit en form som fungerar hyfsat bra.

– De vill hjälpa mig, och det är viktigast. Men jag blir trött av att vara social när de är här. Och så är det jobbigt när folk frågar hur jag mår, eftersom svaret alltid är detsamma: ”Dåligt.” Och det blir fel om de inte frågar hur jag mår. Det är inte lätt.

Hon skrattar lite. Hon lyfter på några ställen i boken hur krävande hon är, hur omöjliga hennes krav. På grund av en omöjlig situation.

Samtidigt är de anhöriga avgörande för att hon ska orka. Inte minst barnen.

– Jag har tvingats sänka förväntningarna på mig själv som mamma och det är förstås jättejobbigt. Jag hade föreställt mig att jag skulle kunna stötta mer. Hjälpa till med läxor. Jag och Otis, min äldsta, hade kanske kunnat löpträna ihop. Börjat spela padel då när det blev populärt, vem vet? Men jag hann vara en rolig och duktig mamma när de var små, nu är de 15 och 11 år. Jag tröstar mig med det. Och de har en väldigt fysiskt närvarande förälder nu, förut jobbade jag kvällar, recenserade konserter, skaffade barnvakt. De fick vara ensamma en del. Jag tror min närvaro kan vara viktig.

I boken skriver hon om sin pojkvän Mattias, och känslan av att ha förändrats. Hon älskade att vara den som fick förklara de stora musikhändelserna och trenderna i tv och radio, vara i rörelse, aldrig stilla. Men hon är inte längre den. Hon skriver:

Jag vet att han kommer att lämna mig. Jag är för mycket negativitet. Jag är inte den han blev kär i, inte den han brukade leva med.

Jag bara behöver. Har inget att ge.

Att jag vet att han kommer att lämna mig är det värsta.

Det är därför jag inte kan släppa taget och vila mig, bli ett med denna sjuka kropp och hjärna utan kapacitet.

Jag vill vara kvar, för jag vill att hon, hans flickvän, ska vara kvar.

Jag klarar inte att städa, laga mat.

Bland postcovid-patienterna i Sverige har en del av de svårast sjuka fått en ME-diagnos. ME kallas även kroniskt trötthetssyndrom och man känner ännu inte till något botemedel. Det är en diagnos som även Annah Björks läkare har diskuterat, men än så länge är hon kvar på postcovid-mottagningen och vill gärna fortsätta utredas där. Det finns fortfarande hopp om att postcovid är ett övergående tillstånd.

– När jag skickade boken till tryck kände jag mig så stolt över mig själv! Jag tror aldrig jag känt så tidigare. Inte för att den är så bra, utan för att jag har gjort det. Mening för mening. Jag har bara kunnat skriva om det som ligger allra närmast för jag klarar inte av att göra research.

Men hur blir det nu då, när du inte har någon bok att arbeta med?

– Jag försöker att inte tänka framåt. Jag kommer ingenstans, det är det som är så svårt. Det finns ingen analys jag kan göra, inga svar att få. Jag blir bara ledsen och känner hopplöshet av att tänka. Det är människor som haft postcovid som inte lever längre, och jag förstår att det kan gå dit om man inte har de komponenter som jag har i mitt liv.

Vilka är de komponenter som räddat dig?

– Att jag har kunnat skriva, vilket är så viktigt för mig. Att jag har familj och barn, att jag har kunnat överleva ekonomiskt. Vad skulle jag ha gjort om jag inte hade haft Mattias? Jag hade kanske fått lov att flytta hem till mina föräldrar i Göteborg.
Och mina barn? Skulle de ha bott mer hos sin pappa? Eller skulle mina föräldrar ha flyttat hit? Hur ska det gå till, jag förstår inte. Jag klarar inte att städa, laga mat, gå och handla på egen hand. Tänk att vara ensamstående med små barn och drabbas av detta.

Det börjar bli uppenbart tröttsamt att sitta vid bordet och upprätthålla samtalet, Annah Björk behöver snart vila.

– Jag tror att jag i grunden har ovanligt mycket energi och är väldigt positivt inställd, det är nog en bra grund om man ska må dåligt, säger hon och skrattar med sina ljust rosamålade läppar.

Hela hon är rosa i dag. Hon har lagt mycket kraft på kläder förr, älskade att bära cheerleader-kostymer. Inte mycket i garderoben är lämpligt för hemmalivet i villan.

– Jag hoppas på saker. På att jag ska orka ta tag i en annan bok som jag påbörjade innan jag blev sjuk. På att jag ska bli frisk.

Efter vårt samtal tillbringar hon eftermiddagen i feber.