”Anna Lindh har blivit avpolitiserad”

För snart 20 år sedan följde Eva Franchell med sin vän Anna Lindh för att köpa en kavaj på NK, där utrikesministern mördades. Nu har Franchell återvänt till den traumatiska händelsen och tecknat en biografi över en politiker som kunde ha tagit Sverige i en annan riktning.

Redan 2009 skrev Eva Franchell boken Väninnan – rapport från Rosenbad, som handlade om hennes 14 år i regeringens närhet och om den tid som slutade med att Anna Lindh mördades i september 2003. En bok som för övrigt Riksteatern har dramatiserat och turnerar med den här våren. Nu kommer Franchells Anna Lindh-biografi En människa kan mördas men inte idéer.

Vad fick dig att återvända till Anna Lindh?

– Efter att ha gjort mitt sista arbetspass på Aftonbladets ledarredaktion skrev jag på Facebook: ”Yippie, inga fler kvällspass!”. Bonniers kontaktade mig och frågade om jag ville skriva en riktig biografi om Anna. Jag funderade på om jag verkligen ville närma mig det igen. Annas död var ett trauma för mig.

Vad fick dig att tacka ja?

– En drivkraft har varit att Anna efter sin död har blivit så avpolitiserad. Jag tror att det delvis handlar om vad som hände under utredningen av Palmemordet, med Ebbe Carlsson-utredningen som pågick inne i regeringskansliet. Nu var det vattentäta skott mellan mordutredning och politiken och då fick polisen stå för den sista berättelsen om Anna. Bilden som fastnade av henne var att hon gick på en shoppingtur. Det har känts sorgligt.

Vilken berättelse är det som kommit i skymundan?

– Dels handlar det om en rad politiska beslut som Anna drev igenom framgångsrikt, bland annat inom miljöområdet och EU:s utvidgning. Men också om vad hon kunde ha uträttat om hon hade fått fortsätta. Göran Persson var redo att lämna över partiledarposten till Anna och om hon hade vunnit valet 2006 istället för Fredrik Reinfeldt så tror jag att Sverige hade sett annorlunda ut på många sätt.

På vilket sätt tror du?

– Vi hade haft mindre av privatiseringar av skolan och välfärden. Klimatpolitiken hade varit starkare och gått snabbare fram.

I boken skriver du om maken Bo Holmbergs alkoholmissbruk, att Anna var på väg att lämna honom och hade träffat en ny man. Hur resonerade du kring de privata delarna?

– Jag har naturligtvis funderat jättemycket på det. Dels måste man ha i åtanke att 18 år har passerat. Jag kom också fram till att jag inte kan skriva en bok om Anna Lindhs liv om jag utesluter en så viktig del av det som påverkade henne som privatperson och utrikesminister. Anna hade det jättetufft på många sätt och jag tror att resorna i jobbet blev ett andningshål för henne.

Du stod ju Anna väldigt nära, men var det någonting under arbetet med boken som överraskade på dig?

– Jag lärde känna Anna som vuxen, så för mig har det varit extra roligt att få syn på den unga Anna. Hon var så kaxig och modig och utmanade Kjell-Olof Feldt och P.G. Gyllenhammar. Men hon tog fajten med gott humör och självförtroende och det gjorde att hon sällan väckte ilska.

Vilka brister hade hon?

– Hon var väldigt snabb, på gott och ont. Vi införde en ångervecka på hennes idéer. När hon kom på något som hon tyckte var bra, sa vi till henne att ’Okej, vi tar det om en vecka’. Hon förstod poängen med att vissa saker måste få ta lite tid.