Anna Charlotta Gunnarsons strandskräck

Unkna kroppsideal från 80-talet gör sig påminda när gamla bekanta dyker upp på badstranden. Samtalet tar stryk. Räddningen finns på herravdelningen.

När jag möter en bekant i matbutiken tänker jag aldrig på min kropp. Om jag möter samma bekant på badstranden tänker jag alltid på min kropp. Det handlar mindre om fåfänga än att det verkligen inte anstår en civiliserad ­människa att ­behöva stå och småsnacka i behå och småbyxor, som om det vore någonting helt naturligt. Jag har under mitt liv gjort de mest våghalsiga saker, flugit stridsflygplan, skådespelat i en Hollywoodfilm och avbrutit kickslagsmål på stan, men tusen gånger värre är samtal i snudd på bara ­mässingen. Särskilt när dessa sker i situationer som ­kräver mer än kallprat.

Första semesterdagen. Sex timmars resdamm från tåg och buss virvlar i väg i den salta vinden när jag äntligen kliver ur vardagsbrallorna och kränger på mig bikinin vid Pinneviksbadet i Lysekil. Välbekanta stenhällar. Strandens finkorniga sand fraktades hit i mitten av 1900-talet från Stora Kornö, några sjömil bort, och denna soliga dag flockas barnfamiljer mellan foppatofflor och uppblåsbara sjöodjur. Längs rampen på den sydvästra sidan tar sig en tjej i rullstol ner mot svalkan. Snart är det min tur. Jag har längtat efter den här stunden i månader, bara några meter kvar till vattnet.

Jag ser honom i ögonvrån, personen som närmar sig med fokuserade rörelser och beslutsamt obruten ­promenadväg. Instinktivt vet jag att han har siktet inställt på mig och andningen far upp från magen till halsen, jag stannar i steget och möter hans blick. Medelålders man, brundbränd, blond kalufs, färgglada badbyxor. ”Lotta! Är det verkligen du?” Jag slutar andas.

Jag kan inte låta bli att tänka på bikinilinjen.

Vi har inte setts på 40 år. Under större delen av mitt liv har jag undrat vart han tog vägen. NickeFotnot: StängNicke heter egentligen något annat. försvann en dag från mellanstadiet och kom aldrig tillbaka, vecka ut och vecka in påminde hans handskrivna namnskylt på den tomma bänken om att han saknades. Vi hörde rykten om att vår lärare hade kikat in i Nickes lägenhet, men att den var helt öde så när som på några kvarlämnade möbler. Detta hände långt innan elevhälsoteamen var påtänkta, varför ­klassen lämnades med ­otaliga frågetecken och en djup sorg. Jag tyckte så mycket om Nicke och decennierna framöver fantiserade jag ofta om vad som hänt.

Nu står han livs levande framför mig vid strandkanten, han ser typ likadan ut, samma röst, samma fnissiga skratt. Jag är omtumlad och vill bara ­krama honom, men det känns opassande, så vi låter det stanna vid ­förbluffade nickningar och leenden. Kanske skakar vi hand, jag minns inte. Men vi bubblar av historier om uppväxten och han ­berättar om hur familjen hamnat i ekonomiskt trångmål och tvingats fly landet hals över huvud. Det är en allvarsam skildring av barndomen han målar upp, jag lyssnar och tar in, men samtidigt kan jag inte låta bli att tänka på bikinilinjen. Ett ord jag lärde mig i Vecko-Revyn på 1980-talet, ungefär samtidigt som Nicke försvann från Sverige.

Tidningar riktade till tonårstjejer levererade många goda råd om utseendet, helst borde vi även på stranden hålla upp en spegel för att försäkra oss om att inga anletsdrag hade hamnat snett. Det nya baddräktsmodet krävde skärning högt ovanför midjan för att ”förlänga benen” och visa så mycket hud som möjligt. För att följa med min tid införskaffade jag ett ficksolarium med två små lysrör som skulle tillse att området runt bikinilinjen också fick fin färg. Någon överdel behövde vi inte. Normen stavades topless, så även vi 16-åringar flashade somrarna igenom brösten för kreti och pleti. Om samhället i dag levererar ohejdbar nakenhet några klick bort så var detta årtionde mer synbart översexualiserat. Medan den kvinnliga frigörelsen förlorade greppet om megafonen pågick vardagen, där affischer i pojkrum av standardmodell föreställde poppiga bystdrottningar som Samantha Fox och Sabrina, där vuxna män fluktade på yppiga unga flickor i barnprogram som Solstollarna och där porrblaskorna stod i ögonhöjd i kiosken bredvid Hemmets veckotidning. Killarna själva bar sällan eller aldrig string. Knappt ens tajta kläder. Kända män som vek ut sig hånades, förlorade status eller fick till och med sina karriärer spolierade.

Slitz, Baywatch och Tutti frutti.

De bylsiga alternativplagg som följde med 90-talets musikgenrer grunge och indie kom som en lisa för kroppen, samtidigt som den kvinnoaktivistiska Riot Grrrl-rörelsen sexade sig på egna villkor. Även om H&M, magasinet Slitz och tv-serier som Baywatch och Tutti frutti satte en ära i att objektifiera tjejer omvärderade jag successivt allt jag tidigare okritiskt slukat. Då en välkänd gubbförfattare kåserade om hur han sommartid brukade stå vid en park och spana in ”knoppande ungflicksbröst” fick jag nog. Kalla det prydhet eller politiskt ställnings­tagande, men jag var färdig med att bjussa på mig själv till eventuella fluktare. Fastän överdelen åkte på var det givetvis omöjligt att på egen hand styra upp en uråldrig kvinnosyn, så kryssandet mellan badlakanen har fortsatt vara förenat med tanken på pin­uppor, dreglande Benny Hill-komiker och vetskapen om att strandsportande kvinnor tvingas utöva sina idrotter i minimala bikinitrosor alternativt åtsmitande hotpants. Annars får de inte spela alls.

Så här står jag nu i vuxen ålder och träffar en ­kompis jag längtat efter i hela mitt liv och mötet grumlas av att jag inte kan slappna av för att jag tycks blottad och han klädd. Fan, tänker jag när jag så småningom kastar mig ut i vågorna. Fan. Jag tröstar mig med att Nicke sett ut att vara en fin pappa.

Några år senare har jag åkt de där sjömilen över till Stora Kornö. Barfota springer jag ut på badbryggan för ett dopp i det stora blå, tittar ner på mina medvetet orakade pk-ben och känner feministisk espri. Skit i konventionerna, jag behöver inte bry mig om normer.

”Nämen! Det här var oväntat!” Jag stelnar till som en glasspinne då jag identifierar rösten från klipporna som en tidigare kollega, tillika populär komiker. Samlar ­tankarna och trycker upp min ­tappade haka. Vänder mig om, tillgjort uppsluppen och sommarfri, återförening och glädje, så himla lustigt att träffa på dig här, långt från huvudstadens radiokorridorer. I några minuter håller jag god min, i själva verket tänker jag bara på min urringning och håret under armarna. Är han typen som fått för sig att tjejer är födda släta? Är han en sådan som blir provocerad av mörka strån? Noterar han dem ens? Hur kan jag vara så påverkad av kvardröjande 80-talsrubriker att de än i dag stör min koncentration under ett vanligt samtal? Varför tänker jag på almanackor med en avklädd Miss Juli? Varför kallas barmen för … behag?

Till sist svamlar jag något om det åstundade ­doppet och simmar ut i viken. Min gamla ­kollega ­sätter sig till rätta på bryggan. Väntar tills jag kommer tillbaka. Han vill veta allt om Stora Kornö. Nu kommer också hans välkända fru, som jag aldrig tidigare har träffat, och omsvepta i handdukar berättar de ivrigt om sin tvåveckorsseglats där de inte träffat en människa. De är pratglada och nyfikna, jag trampar vatten tills jag får kramp och måste gå upp. Bikinibyxorna skär in. Vi småpratar lite till och bestämmer oss för att senare ta en tur runt ön.

Först då, när även jag har kläderna på, kommer lugnet över mig. Vi har det riktigt trevligt, för nu hör jag både vad de och jag själv säger. Väl tillbaka på fastlandet köper jag mig ett par badbyxor av klassisk sportmodell, med fladdriga ben som går en bit ner över låret. Jag hittar dem på herrarnas.