Det är ett väldigt rabalder kring 30-årsjubileet av Berlinmurens fall och kommunismens sammanbrott. Men vem minns högerdiktaturerna i Sydeuropa? Inte populärkulturen i alla fall.

Sovjetunionen såg inte ut som på fotona. När dubbeldäckaren med Lysekils konstförening körde in mot Leningrad tryckte min brorsa och jag förstummat näsorna mot bussrutan. Trärucklen längs motorvägen var hjälpligt hoplappade av plankor och plåt, men de provisoriska lagningarna skyddade knappast mot snö eller skyfall. Påsken närmade sig och det var precis så kulet som jag hade tänkt mig att det skulle vara på andra sidan järnridån. Femton år gammal var jag präglad av deppiga popskildringar och bokspioner som aldrig kom in från kylan, och i nyhetsrapporteringen om brödköer och strejkande varvsarbetare rådde konstant gråväder. Det var emellertid först nu innebörden i ordet ”handkolorerad” gick upp för mig.

April 1984. Inför min första långresa någonsin hade mamma visat vykort på vårt vräkiga hotell och centralgatan Nevskij prospekt, kantad av paradvåningar och rosenbuskar i alla upptänkliga kulörer, men när hon påpekade att färgen var ditpetad i efterhand förstod jag inte poängen.

När nu bussen gled upp mot hotellentrén förstod jag. I verkligheten var huset fallfärdigt. Nog fanns det blommor, bilar och vårkappor i gult och blått, men i övrigt var Leningrads stadskärna en praktfull fond som inte tålde en titt runt hörnet.

Vi besökte konstmuseet Eremitaget, såg Fabergéägg och häpnade över mosaiken i Isakskatedralen. Konsten var dock sekundär i mitt lilla liv, som i stället fylldes av vardagsintryck. Det sandpappersliknande toalettpappret, vaniljglassen med vattnig konsistens, hotellpersonalen som skrek ”Njet!” när familjen klev in genom fel dörr, tonårstjejen som ryckte mig i armen för mitt halvätna paket Hubba Bubba, politrukerna som kikade ut bakom sammetsdraperiet på restaurangen där vi åt borsjtj och sångaren i foajén med sitt aparta glansnummer Raising My Family, en reggaehit från Sydafrika. Pappas flammande kinder när någon Olga ringde hans hotellrum för att erbjuda sina tjänster.

Jag frågade vår guide varför det kom så mycket ånga ur gatubrunnarna, men fick inget svar. Däremot berättade hon gärna varför så evinnerligt många människor sopade trottoarerna, i varje gathörn for huckleförsedda kvinnor runt med kvastar. Jo, de ville så klart göra stan presentabel till den gode Lenins stundande födelsedag. Jag nickade, men inombords skakade jag frenetiskt på huvudet. Herregud, gubben hade varit död i 60 år, hade de inget bättre för sig?

Men på varje torg fanns en gigantisk målning av samma gamle despot, vilket ju var en förklaring i sig. Staten glömde inte, varje generation skulle matas med myten om landsfadern. Mannen som lagt grunden till det samhälle som via folkmord och utrensningar nu erbjöd medborgarna att gå till varuhuset och köpa en sorts sko för herrar och en sorts sko för damer.

Vänliga själar i vårt busssällskap sålde i hemlighet av alla sina jeans till klädsugna ungdomar; rubel som omsattes i champagnerundor i hotellbaren eftersom varenda krona vi fört in i landet fanns registrerad och det vore oförklarligt om vi hade mer pengar med oss hem. Undrar hur champagnen smakade.

November 2019. Det är 30 år sedan Berlinmuren revs och demokratin segrade, åtminstone för stunden. Men för populärkulturen försvann en stor inspirationskälla.

De första 16 James Bond-filmerna producerades under åren då muren stod stadigt. Många av de uppfinningar som presenterades av ”Q” – Bonds materialansvarige – användes av äkta spioner, såsom kameror i behåar och vapen som avfyrades med en handledsknyck. John le Carrés agentlitteratur fick skjuts av de ökade spänningarna under kalla kriget, regniga utväxlingar och ombyggda smuggelfordon.

Ett av Ebba Gröns bästa spår, Die Mauer, berättar om en dödsföraktande kärleksrelation. Många är vi som bölat till Thåströms rader: ”Över taggtråden såg jag min livskamrat, Susanne, stå och gestikulera. Jag har gått här i tjugi år snart, men med en k-pist är det svårt att diskutera”. I låten The Visitors sjöng Abba om en sovjetisk dissident i väntan på KGB och Nenas hit 99 Luftballons kretsar kring ett fång ballonger som råkar flyga över Berlinmuren, men av nerviga generaler på fiendesidan misstolkas som en stridsförklaring varpå kriget är ett faktum.

Muren var det mest bildliga vi hade, skiljelinjen mellan ont och gott, mer popkulturbetonad än pyramiderna. Sting sjöng i Russians om att han hoppades att ryssen älskar sina barn lika mycket som vi. Jag förstod aldrig kontexten. Klart de gör. I musikvideon till Nikita trånar en färgglad Elton John efter en kvinnlig gränsvakt i brungrått. Textens homosexuella underton gick de flesta av oss förbi, trots att vi borde ha vetat att Nikita är ett mansnamn på ryska, vilket inte minst premiärminister Nikita Chrusjtjov var ett tydligt exempel på.

När bussen passerade gränsen till Finland på hemvägen och de första klatschiga affischtavlorna tornade upp sig längs vägen kände jag friheten inombords.

Kommersiellt skräp framstod i kvällsskenet som inbjudande vackert. Här kunde man köpa vilken sorts skor man ville och på butikshyllorna hemma i Lysekil låg mängder av godis och väntade på mig och jag skulle aldrig behöva dra en jämnårig tjej i jackärmen för att tigga till mig några tuggummin.

Väl tillbaka på Bergsgatan fortsatte min brevväxling med pennfajtaren Philippe i Düsseldorf, som troget skickade mig affischer från poptidningen Bravo. Några timmars bilfärd från Philippes hem var det straffbart att äga en Bravo.

Lagom till 30-årsjubiléet av Berlinmurens fall går aprildagarna i Sovjetunionen på repeat i mitt inre, samtidigt som det slår mig hur lite vi påminns om de osynliga barriärer som under det kalla kriget omgärdade andra, närliggande stater. Under min uppväxt var tortyr, försvinnanden och avrättningar också synonymt med delar av Sydeuropa, där medborgarna skärmades av från demokratin – utan murbruk.

Efter den grekiska militärkuppen 1967 upphävdes pressfriheten och en hetsjakt på meningsmotståndare inleddes, bland andra fängslades kompositören och vänsteraktivisten Mikis Theodorakis och misshandlades svårt.

I Spanien förföljdes homosexuella, regimkritiker spärrades in, det oberoende facket ströps, kvinnor var livegna gentemot sina makar, nyfödda kidnappades till barnlösa makthavare. Portugals benhårda censur var välkänd liksom det faktum att oliktänkande deporterades till kolonier som Kap Verde.

Samtidigt som Berlinmuren och den sovjetiska statskosmetikan än i dag upprör de flesta, är våra närliggande högerdiktaturer sällan på tapeten nu för tiden. Kanske var Franco, Salazar och Papadopoulos bara namn från något Tintinalbum?

Folkhemssvenskar berättar obekymrat barndomsminnen från 60-talets Mallorca. Det är grisfester på Gran Canaria och halvpension i Lissabon. Enligt engelskspråkiga Wikipedia turistboomade Costa del Sol åren 1959–74. Eviva España!

Den musiklyrik som ifrågasatte fascismen hittas främst bland progg och protestvisor, de rafflande Hollywoodmanus och bästsäljande spionromaner som tog upp ämnet står sig slätt mot floden av Berlinmurskultur.

Kanske är det svårare att effektivt bildsätta förtrycket när det inte är grådaskigt eller handkolorerat. I starkt solljus är det ju också säkrast att blunda för att inte få skador på hornhinnan. Det vet även många av dagens turister som besöker Dubai och Phuket enbart för de fina strändernas skull.

Och vattnet är ju så mycket varmare där än här.