Så blev vi yngre av musiken

Anna Charlotta Gunnarson längtar efter kulturella mötesplatser över generationsgränserna. På resa tar hon fram en förstärkare och en spellista. Gissa vad som hände sen.

Neonskylten ovanför hotellbaren välkomnade oss med sitt knallrosa budskap: La Terrazza.

Medan skymningen lade sig över Gardasjön tog Vi-resenärerna övervåningen i besittning och vinkade auf wiedersehen till en grupp buttra tyskar som tänkt vara ifred. Själva ville vi vara allt annat än ifred, denna sista gemensamma kväll, då sällskapet blev minst tio år yngre med musikens hjälp.

Vi hade åkt för att möta hösten tillsammans i den italienska badorten Garda. Ungefär sjuttio personer som under en vecka gjorde bussutflykter, gick på föreläsningar och hälsade vänskapligt då vi stötte på varandra vid frukosten och i gränderna. Mot slutet av vistelsen hade många av oss blivit mer bekanta än så, riktigt goda vänner, kanske var det därför stämningen liksom krävde att något fantastiskt skulle hända, för varken ljumma vindar eller nypressad olivolja kan konkurrera med känslan av äventyrligt okynne.

Allt började redan på fredagskvällen. Min kompis Susan och jag drällde med några andra i foajén och dömde på avstånd ut de lokala gäster som i starkt lysrörsljus dansade till hotellets övertaggade discjockey. Unga tjejer rockade med gamla gubbar som om det inte fanns någon morgondag. Jösses! Och hattar hade de också. Medan vi tuffade oss på avstånd svassade tanter loss med yngre snubbar. Gud så löjliga de var. Tyvärr tycktes de där töntarna ha jättekul och skita fullständigt i våra dryga blickar, så när insikten smög sig på om att vi själva var pinsammast av alla kastade vi av oss kavajerna och in i dansens virvlar och öste så att svetten lackade. Hela lokalen drabbades av festfeber och när discoklassikern YMCA strömmade ut ur högtalarna drogs vi in i en lång mänsklig orm som ringlade sig allt vidare, tills den inbegrep snart sagt varenda hotellgäst. ”It’s fun to stay at the YMCA” tjoade vi 35-åringar, 55-åringar, 75-åringar, fnissandes på rad. Det var helt enkelt ett jävla drag.

Efteråt var det svårt att somna. Hur ofta händer något liknande hemmavid? Inte ska man väl behöva åka till Italien för att inse vad man saknar? Jo, tydligen. Jag drabbades av en stark längtan efter kulturella mötesplatser över generationsgränserna. På karaokeställen och dansbandskvällar finns så klart möjlighet till en överbryggande gemenskap, där man umgås på riktigt, ser varandra i ögonen, tar och ger. För och följer. Men även om det sägs att 70 är den nya medelåldern är svenskt uteliv anpassat efter den gamla medelåldern. Och neråt. Visst, man kan gå en kurs hos studieförbunden, på konsert eller teater när plånbok och geografi tillåter, men man ska nog vara lyckligt lottad om man där och då får sig en betydligt yngre eller äldre kompis.

Samtidens alla bubblor gör att kollektiv kunskap går förlorad om vad det innebär att precis just nu befinna sig i en annan ålder. För seniorer som inte är aktiva på sociala medier blir det offentliga samtalet svårare att tolka, medan ungdomar kan luras att tro att allt liv pågår digitalt och att pensionärer är en stockkonservativ flock. I tv-programmet Sveriges Mästerkock låter man ibland de tävlande göra mat till den diffusa gruppen ”dom äldre”, med fokus på tradition och lättuggat. För mig är inslaget svårsmält. Varför skulle inte en 90-åring uppskatta asiatiska kryddor? Och varför är denna 90-åring automatiskt ”sååå fin”?

Valfriheten är en lyx, men också en barriär

Innan världen började snävas in efter intressen och ålder kunde vi oftare stöta på sådan kultur vi själva aldrig skulle ha sökt upp. Som liten tyckte jag aldrig om Nygammalt på tv, men jag lärde mig en del om folkdans. Innan SVT Barn fanns råkade även vuxna utan egna ungar emellanåt se någon snutt av Bolibompa, eftersom nyheterna sändes i samma kanal, men i dag vet enbart småbarnsföräldrar vilken tv de yngre kollar på. Radions P4 Plus har skapats för äldre lyssnare, men där spelas knappast Dua Lipa. Valfriheten är en lyx, men också en barriär.

Dagen efter YMCA-ormen hälsade vi resenärer mycket gladare på varandra, småsnackade med sänkta axlar och glitter i blick. Det kändes vemodigt att bryta upp när vi nu fått vittring på en vildare gemenskap och så – under middagen – fick vi idén. Ihop med de spralliga reseledarna Susanne och Monica riggade min kompis och jag upp en medhavd förstärkare och spred ordet om en hejdundrande musikalisk önskekväll. Att man med lätthet kan skapa spellistor via Spotify hade inte alla reskamrater koll på, men snart valdes låtar på löpande band. Först satt vi stillsamt i sofforna och njöt av ballader som En stund på jorden med Laleh och Ticket to Heaven med Dire Straits, men önskelistan blev snabbt längre och spretigare. När Kinks drog igång You Really Got Me pulserade dansgolvet av liv, fysiska krämpor brydde sig ingen om, än mindre att väckarklockan stod på 06. I min mobil finns filmen kvar som jag tog när vi alla sjöng ihop med Laleh: ”Jag var nära, jag var där, en stund på jorden”. Resans vackraste souvenir.

Ur Vi nr 4, 2024

Ett urval från låtlistan vid Gardasjön:

Ticket to Heaven – Dire Straits

To Make You Feel My Love – Adele

River – Joni Mitchell

Fields of Gold – Sting

En stund på jorden – Laleh

Shake It Out – Florence and the Machine

Hungry Heart – Bruce Springsteen

Soldier Blue – Buffy Saint-Marie

Moonlight Shadow – Mike Oldfield ft Maggie Reilly

Berlin Alexanderplatz – Peer Raben

Because the Night – Patti Smith

Goliat – Laleh

Hallelujah – Leonard Cohen

Winds of Change – Scorpions

You Really Got Me – The Kinks

Un’estate Italiana – Gianna Nannini & Edoardo Bennato

Läs mer av Anna Charlotta Gunnarson:

Eurovision är inte skräpunderhållning

”Inga kvinnor jag talar med vill se skiten”