Före 40-årsjubilerande MTV och långt före Youtube lärde jag känna mina idoler på affischer. Jag hade koll på kläderna, frisyrerna, poserna. Men hur lät de?

I skyltfönstret till elektronikbutiken stod en kompakt 12-tums-tv. För en gångs skull var antennen utfälld och apparaten påslagen så mina ögon drogs omedelbart mot skärmen. Hjärtat började bulta. Popmusik! Fastän jag bara var sex år visste jag att den läderklädda killen som just nu svassade fram i den minimala rutan hette som en tjej, Alice Cooper. Hans ögon var sminkade som sotsvarta solar och runt halsen klängde en boa, fast ingen fjäderglammig variant utan en brunflammig äkta constrictor. Hittills hade jag enbart sett popstjärnan på stillbilder i tidningar och då verkade ormen inte lika farlig. När jag nu såg hur den slingrade sig över axlarna förstod jag att den kunde strypa Alice Cooper vilket ögonblick som helst, men som den supertuffa artist han var sjöng han klart låten utan att dö. Tv:n slocknade, jag trängde mig fram genom folksamlingen som bildats runt fönstret, hittade mammas hand och gick upprymd vidare mot Lidköpings centrum.

På 1970-talet hade många ungar väggarna tapetserade med affischer och idolbilder. Huller om buller satte vi upp foton av artister, idrottare och skådespelare samt en och annan häst med häftmassa, nålar och tejp. Eftersom tv ännu hade ett ytterst marginellt utbud av populärkultur sträckte sig många av mina kändiskunskaper till just dessa väggprydnader och urklipp. En fastfrusen min, en stiliserad pose, i kläderna för dagen. Vid varuhusens obligatoriska affischställ fördrev jag lätt en halvtimme med att drömmande bläddra fram och tillbaka mellan artistporträtten. Plastskenornas klapprande ljud är för evigt inpräntat i min minnesbank. De få skivor jag ägde hade så tummade omslag att de nästan föll isär. Övriga fakta, såsom favoritmat och älsklingsdjur, inhämtades från tidningar som Poster och Starlet.

En tv-apparat.