Anna Charlotta Gunnarson om tiden före och efter MTV

Före 40-årsjubilerande MTV och långt före Youtube lärde jag känna mina idoler på affischer. Jag hade koll på kläderna, frisyrerna, poserna. Men hur lät de?

I skyltfönstret till elektronikbutiken stod en kompakt 12-tums-tv. För en gångs skull var antennen utfälld och apparaten påslagen så mina ögon drogs omedelbart mot skärmen. Hjärtat började bulta. Popmusik! Fastän jag bara var sex år visste jag att den läderklädda killen som just nu svassade fram i den minimala rutan hette som en tjej, Alice Cooper. Hans ögon var sminkade som sotsvarta solar och runt halsen klängde en boa, fast ingen fjäderglammig variant utan en brunflammig äkta constrictor. Hittills hade jag enbart sett popstjärnan på stillbilder i tidningar och då verkade ormen inte lika farlig. När jag nu såg hur den slingrade sig över axlarna förstod jag att den kunde strypa Alice Cooper vilket ögonblick som helst, men som den supertuffa artist han var sjöng han klart låten utan att dö. Tv:n slocknade, jag trängde mig fram genom folksamlingen som bildats runt fönstret, hittade mammas hand och gick upprymd vidare mot Lidköpings centrum.

På 1970-talet hade många ungar väggarna tapetserade med affischer och idolbilder. Huller om buller satte vi upp foton av artister, idrottare och skådespelare samt en och annan häst med häftmassa, nålar och tejp. Eftersom tv ännu hade ett ytterst marginellt utbud av populärkultur sträckte sig många av mina kändiskunskaper till just dessa väggprydnader och urklipp. En fastfrusen min, en stiliserad pose, i kläderna för dagen. Vid varuhusens obligatoriska affischställ fördrev jag lätt en halvtimme med att drömmande bläddra fram och tillbaka mellan artistporträtten. Plastskenornas klapprande ljud är för evigt inpräntat i min minnesbank. De få skivor jag ägde hade så tummade omslag att de nästan föll isär. Övriga fakta, såsom favoritmat och älsklingsdjur, inhämtades från tidningar som Poster och Starlet.

Hur idolerna lät hade jag emellertid sällan någon uppfattning om. Återkommande på samlarbilderna var till exempel The Osmonds, beskrivna som en poppig mormonfamilj från USA. Jag bytte gärna till mig de ursöta syskonen Jimmy, Donny och Marie Osmond utan att veta det minsta om deras musik. Gruppen Bay City Rollers förekom på var och varannan plansch, men trots att deras spretiga frisyrer och skotskrutiga outfits var en del av min vardag hade jag noll relation till soundet. Shaun Cassidy med sin sugande blick under synnerligen välfönad lugg kändes mest som en tvålfager modell. Det kom ju inga ljud från honom. Varje bild av detta slag omgavs således av en air av magi, eftersom jag på egen hand inte kunde minska distansen till artisterna. Att gå till en skivaffär och lyssna fanns inte på kartan, sånt gjorde möjligen tonåringar. Popstjärnorna förblev därför tvådimensionella. Herregud, jag hade bättre kläm på Thore Skogman.

Upplevelsen hade varit existentiellt påfrestande.

Spelmanslag, revyer, visor, musikal, jazz, folkmusik och progg hade någorlunda utrymme i tv. Hitlåtarna lyste däremot så pass med sin frånvaro att jag 1976 förberedde mig en hel dag för att orka upp då Abba premiärspelade Dancing Queen inför kungabröllopet. Mamma väckte mig när tv-galan drog igång, varpå jag efter evinnerlig väntan slutligen översköljdes av fyra minuters musikalisk urladdning. Det tog tid att somna om. Upplevelsen hade varit existentiellt påfrestande, med en längtan så intensiv att jag genomgick något slags post waiting depression när ögonblicket väl var över. Jag drabbades också av ytterligare ett känslomässigt bakslag.

Abbas nya låt var fantastisk. Men ljudet hade krockat med bilden. Idolerna svepte värdigt in i salen iförda aristokratiska barockutstyrslar med tantiga hattar och ribbade gubbstrumpbyxor. Efter sluttonen sjönk de ner i djupa nigningar framför den blivande drottningen på sin balkong. På den tiden älskade jag sagoprinsessor, krinoliner och korkskruvslockar. Men Agnetha, Anni-Frid, Björn och Benny stod för nutid och allt det där jag inte kunde komma åt hemma på Maratongatan. Jag förväntade mig superfräna, glansiga fodral med glitterbeströdda platådojor, bara gruppen visade sig skulle discokulorna börja snurra av sig själva. Nu hade de i stället blandat ihop korten och min mentala överdos var ett faktum. Reaktionen gav mig samtidigt dåligt samvete. Jag visste att det skulle dröja tills jag fick se bandet på tv igen. Var det okej att känna besvikelse? Kunde Abborna på något vis få reda på vilket ömkligt fan jag var? Det tog som sagt tid att somna om.

Att få njuta av några minuters fladdrig Robert Smith.

Runt hörnet väntade dock revolutionen. När videokanalen MTV drog igång i början av 1980-talet påverkades musikindustrin så till den milda grad att det snart knappt gick att släppa en singel utan tillhörande lilla film. Svensk tv gav oss program som Bagen, Videobeat och Listan där även vi som saknade parabol kunde möta nytända soulstjärnor som Whitney Houston i ett hav av graffiti och chiffong eller rockbandet Imperiet på en kyrkogård med sin Bellman-tolkning. Vid besök i Göteborg åt jag extra långsamt på hamburgerkedjan Clock, där videorna gick på ständig rotation från takhängda skärmar, och Tina Turner dansade sig genom New York till tonerna av What’s Love Got to Do with It minst två gånger innan sugröret slurpat upp det sista av läsken. När min kompis Cissi och jag noterade att TV2 en kväll klockan 21.40 skulle visa en video med The Cure lät vi bli att åka och hälsa på några snygga killar i Trollhättan. Att få njuta av några minuters fladdrig Robert Smith i The Lovecats var värt en inställd resa.

Under 1990-talet förändrades livet när MTV och ZTV plötsligt ingick i mitt kabelutbud. Med ens visste jag hur alla artister både lät och såg ut, inte bara giganter som Roxette och Neneh Cherry. De flesta av oss som fick samma tillgång till all världens låtar slog på tv:n så fort vi kom hem, slökollade på musik dygnet runt och fick en gratisrelation till historien och nuet. Leila K, Atomic Swing, Saint Etienne, Nirvana, Culture Beat. Fanns det en video så spelades den nånstans. Många av oss ler nostalgiskt när vi hör numera avlägsna akter nämnas, som Tasmin Archer, Ardis, Babylon Zoo, Salt och Jumper. Jag trodde livet alltid skulle pågå i samma stil men efter millennieskiftet satsade ZTV på wrestling medan MTV och systerkanalen VH1 övergick till reality. Att när som helst kunna sätta på tv:n för att passivt tillskansa sig en blandning av gamla och nya videor var inte längre möjligt.

Runt hörnet väntade dock revolutionen – igen. Nu hängde vi en och en framför Youtube och suckade av lycka vid återseendet av gamla visuella praktverk. 2021 är varje ny artist ett klick bort. Samtidigt styrs vi i högre utsträckning av särintressen och bubblor. Om det på 1970-talet var folkhemstrista kostymtyper som bestämde informationsflödet gör vi det nu helt själva; väljer perspektiv, begränsar utbudet och håller de delar av musikskatten vi önskar aktivt levande. Även samhället erbjuder skygglappar, som när Spotify skapar personanpassade låtlistor, baserade på min tidigare lyssning. Bara om en låt väcker intresse kollar jag upp artisten; har jag tur rullar några sekunders rörligt material till musiken. Livet smalnar av. Jag är tillbaka vid skyltfönstret i Lidköping. Om Alice Cooper hade debuterat i dag kanske det ändå hade dröjt innan jag sett honom in action, för trots att allt finns inom räckhåll är avståndet lika stort. Möjligen var ett par generationer med om en lucka i tiden, då många på gott och ont fick liknande pejl på popmusiken i ett gemensamt universum. Jag har fortfarande inte tagit reda på hur Bay City Rollers och Shaun Cassidy lät. Det väntar ju kanske en ny revolution runt hörnet.