Anna Charlotta Gunnarson om män med dyra klockor

Den exklusiva herrklockan har flera uppgifter. Att ge besked om tiden är inte en av dem. I stället ska det svindyra uret lite lagom nonchalant signalera pondus, status, framgång. Anna Charlotta Gunnarson är inte imponerad.

Allt är Bob Geldofs fel. Eller förtjänst. För ungefär tio år sedan mötte jag den irländska popstjärnans värdiga blick i en tidningsannons och kunde inte sluta stirra.

Ansiktet täcktes av ett grågrynigt filter, tänkt att ge honom en distingerad look, men som snarare fick honom att se lite flottig ut. Med ett snett leende mindes jag Geldofs välgörenhetsprojekt Live Aid på 80-talet, när han fick en så pass flott utmärkelse av den brittiska drottningen att många numera titulerar honom ”sir”. Man kan också bara kalla honom för Bob. Och plötsligt en dag när tiderna förändrats dök allas vår Bob upp på reklambilder för ett anrikt schweiziskt företag, där han med högdragen uppsyn ville intressera oss för svindyra klockor. Killen som fordom värnade om världens fattigaste förklarade i kampanjen vitsen med dylik lyx:
”Jag vill inte leva som du. Jag vill inte prata som du. Jag tänker vara som jag.”

Många av oss är nu ytterst tacksamma över detta faktum, icke desto mindre var det just denna annons som fick upp mina ögon för att det pågår en parallell värld där ute, där (framför allt) män spenderar årslöner på attiraljer som jag själv tycker är ur-tråkiga.

Att se någon stoltsera med en bred länk genererar samma uppståndelse inom mig som om personen visat upp sin tandborste, jag går bara inte igång. Så har jag heller inte själv burit armbandsur på över trettio år. Grunden till mitt ointresse lades möjligen med den lilla saken med cirklande måne, guldgula visare och brun rem som jag i barndomen dagligen knäppte på mig på vänster arm. Eftersom jag hade viktigare saker att tänka på glömde jag ständigt bort att dra upp klockan, varpå den ideligen stannade. Följaktligen gjorde den inte någon nytta och på mellanstadiet lade jag ifrån mig den för gott.

I slutet av 80-talet satte jag nytt hopp till den digitala variant jag förvärvat som prenumerationspremie från Illustrerad vetenskap, men kom snart fram till att jag helt enkelt inte gillar tvingande accessoarer. Ringar, armband, kort sagt alla åtsittande eller hängande attiraljer tycker jag fortfarande mest är i vägen. Man kan fastna, man slår i grejer, man får märken på huden. Offentliga klockor var i stället länge trofasta följeslagare som hjälpte mig att hålla tiden. Förr i världen fanns dessa punktliga ledsagare överallt; så självklar var minutservicen att Sveriges Radio ända fram till 1993 dagligen sände en särskild tidssignal vid lunchtid. Efter millennieskiftet blev SMHI:s rapporter viktigare än Fröken Ur, som fick flytta ut från radion efter att ha lotsat folket i decennier med sitt formellt mjuka informationsintervall: Tretton, femtiofem och femtio. Pip. Tretton, femtiosex och noll. Pip.

Ren mindfulness.

Min gymnasielärare i religion var vida berömd på hela skolan för att han inledde varje lektion med att skuffa undan diverse pappershögar från katedern för att få plats med det otympliga atomur han under stort allvar fiskade upp ur portföljen och som säkerställde att våra arbetspass var exakt fyrtio minuter långa och inte en sekund längre. Dessutom bar magistern två klockor på varje arm! Ett beteende som hämtat från hiphopkretsar, fastän det där snarare handlar om att flasha framgång för sina följare. Långt innan 90-talet gav oss begreppet bling-bling var glittrande urtavlor och pråliga länkar självklara inslag i genrens estetik, samtidigt som rappare som Flavor Flav från gruppen Public Enemy uppmärksammade de blodsdiamanter som ofta skänker prylarna den yttre prakten. Sitt avstånd markerade han bland annat genom att bära en ­gigantisk plastklocka runt halsen. Andra gav blanka fan i vad som blänkte.

För min religionslärare var tiden det viktiga, tekniken enbart en futuristisk resurs som möjliggjorde en på decimalen korrekt struktur. För mig är också själva tiden central, hur jag får veta vad klockan är spelar ingen roll. Jag kollar mobilen, datorn, vad som helst som levererar fakta, utan krav på att informationen ska vara snyggt paketerad med ädla metaller och dubbla kronografer. Där skiljer jag mig uppenbarligen från allas vår Bob och den uppsjö manliga män som allt oftare ses kavla upp, inte för att stödja någon vaccinkampanj, utan för att vi andra ska få syn på vilken tjusig klocka han unnat sig, utan att ens verka vilja skryta om det. I kändisporträtt råkar många killar liksom lyfta armen i ett avslappnat läge där kavajärmen glider upp lagom mycket för att blotta en dyrbar praktpjäs, kanske just när de rättar till slipsen eller tar ett grubblande grepp runt hakan. Tidigare må vi läsare ha bländats av manschettknappar med monogram, nu ser vi dem knappt för all sportig elegans som dominerar i området runt handleden.

Men risken med att visa upp sitt gyllene monster i helgbilagor eller reklam har sina risker; medierna har under hösten rapporterat om en våg av koordinerade så kallade ”klockrån”, där celebra personer blivit brutalt bestulna i hemmet. Faran är så överhängande att Östermalmsladyn Tone Bernadotte Oppenstam nyligen förklarade för Aftonbladet att hon och ­hennes miljonärsvänner även privat har blivit mer försiktiga med att visa upp ägodelar av stort värde.

Varje helg ringlar köerna långa utanför storstädernas exklusivare butiker, synliga vakter är en del av konceptet. Här finns det dyrgripar! Varumärket är signalen, kunskap om fabrikat och modeller nyckeln. Hen som vet vad ett armbandsur kostar noterar i smyg uppskattande sin grannes spontant uppdragna skjortärm. Innehållet i en klocka är dolt för omvärlden, medan bäraren och kännaren inser potentialen. Klockvalet kan också öppna för samtal. Bartenders och kockar bär inte sällan tjusiga varianter att samlas kring och imponeras av, vattentäta, värmetåliga och stötsäkra, perfekta i jobb som pendlar mellan eld och is, där det gäller att vara snabb i vändningarna. På många sätt är ju dessa yrkeskategorier faktiskt, typ, näst intill jämförbara med astronauter eller vrakdykare, där de glänser i sina roller med attribut som signalerar kontroll och blixtsnabba reflexer.

Och eftersom vi fortfarande har en tendens att lära våra barn att glitter och färger, halsband, ringar och armband är tjejiga tillbehör, är klockorna ett av få smycken män kan knäppa på sig utan att förlora i status. Om en manlig företagsledare slår sig ner vid förhandlingsbordet iförd ett par diskreta briljantörhängen sätter troligen en och annan mötesdeltagare konferensvattnet i halsen, men om samma briljanter i stället pryder hans boett väcker valet enbart respekt. Killar som följer strömmen har helt enkelt inte många möjligheter att liva upp sin klädsel, och bär man inte slips, glada färger eller mönstrade strumpor kan klockan vara en sista utväg för att sticka ut. Ungefär som skoluniformer alltid pimpats på fantasifulla sätt av dem som velat markera självständighet.

Men bara för att killarna fått samhällets välsignelse när det gäller klockor som bijouterier betyder det så klart inte att vi kvinnor står över, skillnaden är att vi har mycket annat att välja mellan, så för oss blir de inte lika heliga. Och därför vill allas vår Bob att vi ska sucka imponerat när han suger in sina kinder och låter oss ana ett urverk så mästerligt producerat att det håller för allt, även om han så hamnar i strid, mitt i en lavin eller måste simma i timmar till en öde ö. Och sedan, när Bob sitter där vildvuxet skäggig och spanar mot horisonten, täljandes på en bit palmhjärta, så vet han i alla fall vad klockan är. *Yes sir! *