Anna Charlotta Gunnarson: ”När döden blir slentrian är vi illa ute”

En kändis dör och sociala medier svämmar över av gråt-emojis, vila i frid-önskningar och ”personliga” anekdoter. Men vad betyder detta kollektiva sörjande av människor vi aldrig stått riktigt nära?

Mobilen ringde strax efter klockan halv nio den där vårkvällen 2016. En redaktör från morgonsoffan på tv berättade allvarligt att Sinéad O’Connor hade försvunnit efter en cykeltur i gryningen, och eftersom artisten sedan länge varit psykiskt labil befarade polisen det värsta. Det svängde till i magen. Framför mig såg jag musikvideon till balladen Nothing Compares 2 U där O’Connors nakna ansiktsuttryck fick hela världen att gråta med henne. I min vinylsamling stod flera av hennes tidiga album och samlade damm, men fastän det var längesedan jag lyssnade på dem var hon fortfarande en viktig förebild. Redaktören harklade sig i andra änden: ”Så nu undrar jag om du kan tänka dig att vara standby inför vår sändning i morgon?” Tillbaka till verkligheten. ”Standby? Varför det?” Redaktören suckade. ”Ifall hon hittas död. Vi behöver någon som kan berätta om hennes musik.”

Döden, döden, döden. Astrid Lindgrens välbekanta hälsningsfras till sina systrar både öppnar och stänger dörren till det oundvikliga som väntar oss alla. Emellanåt känns det nödvändigt att vältra sig i ångesttankar inför detta definitiva avslut, men möjligen gläntas det nu för tiden lite väl friskt på alla de dörrar bakom vilka liemannen döljer sig.

”Skådespelarens brorson död. Egna orden om sista timmarna.” Vad är det frågan om? Jo, oftast en birollsinnehavare från någon perifer utrikisk såpa som aldrig visats i svensk tv, och som därför ytterst få av oss hört talas om, vilket i sin tur betyder att vi inte heller har någon aning om vem skådespelaren är, än mindre hens brorson. Ändå klickar jag på länken. Men allt jag får ut av det är att döden, döden, döden gör sig påmind ännu en ovälkommen gång.

Så somnar någon verklig celebritet in och äntligen slipper tidningarna krysta fram rubriker, för de vet att vi blir berörda på riktigt. Harry Belafonte, Amy Winehouse, George Michael, Avicii, artister som miljoner beundrat och speglat sig i på avstånd. När akut kändissorg drabbar världen har sociala medier blivit en given plats att söka sig till, som då beskedet om Princes bortgång kom en afton i april samtidigt som snön började falla utanför våra fönster. Snart delade och spelade mängder av fans hans klassiker Sometimes It Snows in April.

Marie Fredriksson, Doris Svensson, Pugh Rogefeldt, David Bowie. Man vänjer sig visst aldrig. Det gör lika ont varje gång. Hur kan en sådan som Bowie gå och dö? Han var ju evigt ung, skulle ha varit rebell även vid 97 års ålder, och så blev han bara 69. Också stjärnor ämnade att glittra för alltid tycks till slut bli ett med textraderna: Ashes to ashes, dust to dust. En gemensam, snopen insikt. Att få dela saknaden efter idolerna som vi hängt upp våra drömmar på, som vi tröstats och styrkts av, kan vara renande i stunden. De har ju varit som familj. Men just detta, att vi även har en tendens att förväxla våra hjältar med någon vi känner, gör också att kondoleanserna emellanåt får en obehaglig bismak. På sociala medier har en krampaktig dramaturgi utvecklats, jag tycker inte om den.

”R.I.P. Tina Turner.” Minuten efter att nyheterna meddelat att soul-legendaren avlidit dyker detta obligatoriska inlägg upp i mitt Facebookflöde. Snart ser jag tio likadana, summariska meningar från olika personer. Turner önskas vila i frid, med engelsk förkortning, ibland utan punkter, rip, RIP. På nolltid väcks behovet av att minnas henne, gärna minnas allra finast. Vi flockas framför datorerna likt moderna Krösa-Major med imaginära bomullshucklen, medan vi hastigt försöker formulera något känslosamt kring artistens bortgång. Snart finns inget annat än Tina Turner i flödet, länkar till låtar och dokumentärer, boktips och suddiga skärmdumpar av det berömda hårburret. Alla hittar sin vinkel. Jag vill också vara med och är på vippen att skriva om hur jag för 18 år sedan fick uppleva henne live i en liten studio i London. Men så kommer jag av mig. För plötsligt är det ju som om Tina Turner har varit varenda människas favoritartist. Jag rannsakar mig själv. Visserligen har jag med glädje följt hennes karriär genom livet, köpt skivor och haft hennes affisch på väggen, men ärligt talat var det en ren slump att jag råkade befinna mig i samma studio i London. Varför ska jag klamra mig fast vid denna engångshändelse, bara för att hon nu inte längre finns med oss? Jag sörjer ju knappt ens.

Min egen relation till Tina Turner

När Lill-Babs dog publicerade jag, och alla andra som någonsin hade träffat henne, vilket var väldigt många, den taffliga selfie vi hade sparat som minne av mötet. Nu kunde vi postumt låna lite av hennes stjärnglans för att få likes av 52 personer. De som inte hade träffat Lill-Babs över huvud taget lade upp en bild de norpat från nätet och skrev att det var förfärligt tråkigt att de aldrig hade träffat Lill-Babs, men att hon ändå hade betytt oerhört mycket i deras liv. Även Börje Salmings ansikte dök efter döden upp överallt på sociala medier. Ingen skugga över denna idrottsman, men nu förmedlade halva Sverige att han i princip sedan urminnes tider varit deras andliga guru. Tusentals modfällda inlägg om hans klokskap, somliga skrivna av folk som aldrig förr publikt nämnt hans namn, än mindre visat intresse för hockey. Ytterligare somliga valde att, i stället för ett foto på Salming, lägga upp en bild på sig själva med sorg i blick samt några inkännande rader.

Jag vet knappt hur jag ska hantera denna sköna nya värld, där runor skrivs om vem som helst av vem som helst när som helst, men det var när jag insåg att jag inte hade mage att uppförstora min egen relation till Tina Turner som jag tryckte på paus. Det blev inget inlägg. Om jag offentligt ska framföra mitt deltagande, vem det än gäller, måste det betyda något på riktigt, annars är jag med och devalverar döden. Detta kan gå fortare än vi anar.

En kollega jobbade ett tag på kvällstidning. En helg när han hade jour sattes han att bevaka en bilolycka med flera inblandade fordon. Någon gång i timmen stämde han av läget och varje gång hade masskrocken krävt ytterligare dödsoffer. När han efter fjärde kollsamtalet insåg att tillräckligt många mist livet för att hans nyhet skulle pryda löpsedeln kom han på sig själv med att känna något som liknade glädje. Där och då bestämde han sig för att lämna tidningen.

När döden blir slentrian är vi illa ute. En kändis dör, en bekant dör, en bekants bekant, vi passar raskt på att rafsa ihop några meningar med smärta i svärtan, och gör i samma stund oss själva lite mer intressanta i ljuset av deras liv och gärning. Ibland är det till och med svårt för omgivningen att avgöra om det är läge att beklaga sorgen eller inte. Jag har sett både en och annan ivrig inläggsförfattare småskamset krypa till korset och erkänna att de själva inte hade någon personlig koppling alls till den avlidna.

När Sinéad O’Connor avvek från sitt hem 2016 tänkte jag på hur hennes nakna tårar föll i världens famn och mindes hennes anklagelser mot katolska kyrkan om övergrepp, hur hon rev sönder fotot på påven i direktsänd tv, med bannlysning som påföljd. Mitt hjärta slog så hårt att det värkte i bröstet, morgonprogrammet fick ringa någon annan som ville sitta standby, jag ägnade mig hellre åt att hoppas att hon skulle överleva. Vilket hon också gjorde, i flera år till.

När O’Connor väl gick bort satt ingen standby, men hennes ansikte dök upp i nyhetsflödet och på sociala medier under lång tid framöver. Det var för det mesta ganska fint, men livet är ju vid närmare eftertanke roligare att samlas kring än döden, så i stället för att rutinmässigt, eller för syns skull, klä oss i digitala sorgflor kunde vi oftare ösa kärlek över dem vi håller av medan de fortfarande kan läsa det och stärkas. På kuppen tar de kanske några extra andetag.

Ur Tidningen Vi #10 2023.