Anna Charlotta Gunnarson: Metoo – min berättelse

Nu är det fem år sedan första tweeten med orden metoo skickades ut. Anna Charlotta Gunnarson berättar om egna upplevelser av vardagssexism, intervjuar vänner som vittnar om maktmissbruk och funderar över vad som egentligen har förändrats.

Den 8 november 2017 publicerade hundratals skådespelerskor uppropet #tystnadtagning. Det blev startskottet på metoo i Sverige. Sociala medier, tidningar, radio och tv fylldes av kvinnors personliga berättelser om små och stora övergrepp, tjejer som skadats för livet, mentalt och fysiskt, när omgivningen blundat. Efter evinnerliga tiders systematiska förödmjukelser hade en ventil öppnats. Vi grät. Kände systerskap. Män och kvinnor kände systerskap. Släktskap. Ridån gick upp för var och en som hade förmågan att känna empati och betrakta sig själva utifrån. Vem är jag? Vad har jag upplevt? Vad har jag medverkat till? Har jag åsamkat smärta?

Den världsomspännande rörelsens enorma inverkan på samtalsklimatet påverkade alla, oavsett inställning. Bara några dagar efter #tystnadtagning stod jag själv på en teaterscen i en liten svensk kommun och var tvungen att parera en manlig lokalkändis suktande armar efter föreställningen, medan han skrockade ”Inget metoo här va, men man vill ju gärna få sig en kram av damerna”. Som om man kunde köpa sig fri från gubbighet genom att i all enkelhet själv konstatera att man inte hade för avsikt att vara gubbig.

Vad betyder #metoo? Vad betyder ”Jag också”?

Skådespelerskornas upprop tände gnistor på löpande band, löpeldsband. Behovet av att berätta spred sig till mängder av andra grupper under hashtaggar som #teknisktfel, #timeout och #givaktochbitihop. Ilskan på nätet och runt fikabord växte, rädslan, sorgen fick ord. Den tidigare bristen på talutrymme gjorde att allt inträffade med sådan kraft och hastighet att ingen kunde överblicka helheten, inläggens olika nivåer. En del menar att det hela utvecklades till drev, där män skambelades godtyckligt och urskillningslöst. När laddade situationer trappas upp på kort tid finns den risken alltid, och nog har förtal och förtvivlan följt i spåren av möjligheten som uppstod. Men trots att vi i dag vet att allt inte landade hundraprocentigt bra kvarstår det faktum att kvinnor i alla tider skambelagts godtyckligt och urskillningslöst.

Det är så sjukt att man alltid behöver påpeka det.

Kanske var det vår moderna berättarstruktur som gjorde att intresset snart dämpades för det lilla, lilla skeendet som nästan alla tjejer känner igen sig i, men som inte skapar sensationer, blott ett privat obehag. Ett antal klickvänliga fall med rubrikfaktor är för många det som blev kvar av hösten 2017. Men i ett vidare perspektiv har något trots allt ändrats på djupet, även om inte heller den historien är rubrikvänlig, eftersom den har inträffat i vardagen. För trots att många kvinnor så här fem år senare upplever att den begynnande frihetskänslan kommit på skam har vi gemensamt fått en ökad kunskap om att det otroliga kan vara troligt. Vi avfärdar inte längre kränkta vittnesmål med sneda leenden och idén om att boys will be boys. (Jo, förlåt, det gör somliga fortfarande, till och med offentligt och med en skrattsalva. Men jag pratar om allmänheten, vi som överlag tycker om våra medmänniskor och ser oss själva i dem.)

#tystnadtagning fick oss att ifrågasätta givna spelregler. I dag begriper långt fler det problematiska i att respekterade teatergiganter haft för vana att skrika ”fitta” och ”hora” som uppladdning inför föreställningar. Vi inser hur många tillfällen film- och teatervärlden bjudit på för män att under betald arbetstid ”stjäla sig” kyssar och kramar, viska snusk i örat, nudda nakna bröst under täcket, grab’em by the pussy i kulissen. Även om vi inte varit personligen drabbade av tafsande kan vi identifiera oss med alla äcklade skådespelerskor, verksamma i en infekterad tradition som upprätthållits av egoistiska och ekonomiska skäl. Några berättelser är så sanslösa att vi nästan inte förstår vad vi hör. Som den manliga skådespelarstjärna som kontinuerligt förödmjukade kvinnliga kolleger så pass oförblommerat, och i skydd av cheferna, att någon eller några till slut fick nog. En kväll på teatern när det var det dags för klädbyte stod hans rollfigurs stövlar redo bakom ridån. Den uppburna mannen hastade på sig stövlarna, märkte att fötterna sjönk ner i en lerliknande mjuk massa, men – the show must go on – och medan han återtog scenen tvingades han hålla skenet uppe för publiken. Troligen förstod han redan på lukten att det inte var lera som kippade mot vaderna. Det var människobajs. Och det var inte hans.

Det är svårare att tänka sig liknande händelser efter Metoo.

Mycket är faktiskt svårare att tänka sig i dag. För även om det existerar tjejer som menar att de aldrig har varit utsatta för någonting, finns det också tjejer som varit så utsatta att man blir mörkrädd. Och så finns vi som befunnit oss i en gråzon av lite härlig vardagssexism, som vi verkligen tänkt på men aldrig kommit någonvart med, för att det helt enkelt har saknats djupare förståelse runt omkring oss för hur successivt nötande formar kvinnor som grupp. Oavsett var vi hamnar på skalan har tjejer generellt haft sämre förhandlingsläge i lönesamtal, påverkats av nedsättande ordval och varit mer benägna att ta omvägar hem via upplysta gator på natten. Korta kjolar, höga klackar, urringningar, allt har spelat roll även om vi själva bara ämnat vara fina.

Alla de killar som bett mig tagga ner.

Under hela mitt liv har jag privat och i jobbet stött på både medveten och omedveten gubbighet. Som när en manlig kollega utropade till mig och min kvinnliga arbetskompis: ”Oj, ni två är så små, i ett väldigt behändigt format”. Eller när en annan ryckte plastmuggen ur min hand på en julfest. ”Du ska inte dricka alkohol när du är gravid”, sa han och gick iväg med glaset, som innehöll Sprite. Eller ovälkomna händer på låret i en bar. Eller alla de killar som bett mig tagga ner när deras argument trutit. Även om jag själv inte började kalla mig feminist förrän i vuxen ålder har jag alltid varit det, och under hela mitt vuxna liv samlat på mig andras skamliga berättelser om det där som bara pågår och kan tyckas så oansenligt att det väl ändå inte spelar någon roll om det pågår lite till…? Slentrian och bevarande av positioner.

Vi gör som vi alltid har gjort. Vi vet inte ens att vi gör det.

För det var ju inte bara teatervärlden som behövde metoo och fem år senare funderar jag över de där hopsamlade historierna från min egen bransch. Kände suget att kolla upp hur vi betraktar samma situationer i ljuset av allt som kom fram hösten 2017. Rörelsen handlar som sagt inte bara om stora åthävor, bajs i stövlar.

För drygt 30 år sedan arbetade jag på en redaktion där en tjej utsattes för systematisk förnedring av en betydligt äldre herre. När tjejen en dag förtvivlat grät ut i min famn anmälde jag mannen till chefen. Jag hade själv upplevt kränkande behandling från honom och förstod att han skulle fortsätta om ingen satte stopp. Själv hade jag alltid skämtat bort hans inviter och kommentarer, vi hade en okej jobbrelation. Enligt tidens arbetsklimat var det enbart upp till mig att ordna balansen, han var etablerad och jag ung som tusan. Ibland fick jag diskreta frågor om läget från en annan manlig kollega (som aldrig skulle drömma om att bete sig oanständigt) men jag kunde lugna honom med att jag hade koll på att sarkasmer är en bra utväg för att avdramatisera fula påstötningar. Nu kände jag hur som helst ansvar för min gråtande kollega och framtida nykomlingar. Så det fick väl bli jag som satte stopp då.

Några timmar dröjde det innan gubben luskade ut att det var jag som anmält. Han hade pejlat läget med alla tjejer på kontoret och stod och väntade innanför dörren när jag i slutet av dagen kom tillbaka efter ett uppdrag. Han drog fram två stolar i ett litet rum, där jag under världens längsta timme tvingades försvara min anmälan. Det var bara vi två i rummet. Han var mer än dubbelt så gammal. Med undertryckt vrede i sträng faderston förklarade han att män i grund och botten är vargar. Han undrade varför jag så glatt kunde krama andra manliga kolleger när vi sågs, men aldrig honom. Han trodde att kramar var något man bara får, inte gör sig förtjänt av. Han begrep inte att man inte frivilligt kramar den som kränker en. Han sa att den karriär jag precis påbörjat skulle gå i kras om jag inte drog tillbaka min anmälan.

Jag var ung som tusan. Jag drog tillbaka min anmälan.

Metoo ledde till att jag 25 år senare fick veta att på samma arbetsplats var vi många tjejer som samtidigt utsattes för mannens sexism. Säkert tio personer. Men de andra fick aldrig veta att jag hade anmält. Så … Tänk om allt hänt i dag. Jag hade förhoppningsvis varit mer medveten och trygg nog att först sondera terrängen, checka läget med fler, och inte tro att jag behövde vara en ensam soldat. Kanske hade till och med min gråtande kollega följt med, eftersom de flesta av oss tydligare kan överblicka förödmjukande beteende. Kanske hade den manliga kollegan (som aldrig skulle drömma om att bete sig oanständigt) slutit upp som vittne. Eller själv varit den som anmälde.

Tjejer i enskilda situationer. Tjejer som kollektiv. Människor som kollektiv. Metoo.

En av mina kvinnliga kolleger fick i 20-årsåldern nattjobb på en tidning. Under introduktionen förvarnade chefen om en äldre storväxt journalistman som kunde väcka stort obehag. ”Många är rädda för honom”, sa chefen. Ändå placerades min vän, som mäter 154 centimeter i strumplästen, ensam ihop med mannen i en trång, mörk källarlokal under ett tryckeri, där hon nätterna igenom tvingades parera hans suspekta uppträdande.

– Han var väldigt tystlåten med stirrande blick, säger min kompis, och när han väl pratade … frös mitt blod till is. Hon skrattar åt sin egen klyschiga beskrivning av skräcknätterna. Men han sa så läskiga saker. Det var som en dålig film, långdragna, plågsamma stunder. Total oberäknelighet. Sitta med ryggen mot honom. Usch. Jag fattar inte hur en chef först kan varna en ung tjej och sedan ändå placera henne i en pytteliten lokal med den jäveln. Helt absurt.

En kille i redaktionen gav min kompis en tankeställare genom att erbjuda sig att byta plats med henne:

– Han tyckte inte att jag borde behöva jobba med gubben. Han var faktiskt den enda kollegan jag fick stöd av. Chefen såg jag aldrig mer röken av. Men det blev inget byte, jag tyckte inte att det var lönt att säga till, så jag stod ut med min hemska vardag.

Vi snackar 1990-tal, en tid då få arbetsplatser tog tag i liknande situationer. Troligen alltför ansträngande att styra upp. Möjligen också kostsamt. Kanske var alla rädda för mannen och det blev enklast så här.

– Aldrig att det hade hänt i dag! utbrister min kompis. Chefen hade inte förvarnat om en äcklig gubbe och sedan låtit oss jobba ensamma ihop, man bryter väl mot lagen genom att göra så? Jag tror förresten inte att han hade fått jobba kvar med det beteendet. Framför allt hade jag själv aldrig accepterat det som hände om jag var ung nu, för jag hade haft så många andra case att luta mig mot och vetat att jag har rättigheter. Jag tror verkligen att metoo har gett tjejer, och killar, råg i ryggen. Man ska inte behöva jobba med någon man är rädd för. Jag tänker på den här historien som helt jävla vansinnig.

Så många gånger i mitt liv har jag höjt förfärat på ögonbrynen när jag lyssnat till tjejers upplevelser att jag borde ha rynkor längs hela pannan. Men tricket för en slät hy är att icke bära bördan själv, utan dela med sig. Och det är det vi gör nu. Vi pratar, känner igen oss, ser mönstren, utvecklas.

Det var större risk att man blev bortviftad som bitter gnällspik.

I början av 00-talet arbetade två folkkära programledare ihop i ett populärt musikprogram. Den ena kvinna, den andra man. Kvinnan jobbade på enligt tidsplanen, infann sig på redaktionella möten, skrev skämt och frågor, ringde kontakter och gjorde journalistiskt upplägg. Snart visade det sig dock att den gemytliga manliga stjärnan hade så många sidoprojekt att han inte riktigt hann förbereda sig. Beteendet ursäktades av kolleger och chefer så till den grad att när mannen i sista stund meddelade att han tyvärr bara med nöd och näppe skulle hinna till sändning skrattade alla hjärtligt åt hans uppbokade schema. Ja, se karlar. Redaktören bad med hundögon den kvinnliga programledaren att fixa mannens manuskort. Mitt i sin egen uppladdning, som hon dessutom tvingats göra ensam, menade redaktören alltså att hon skulle skriva ut hans papper, klippa dem till lagom storlek och lägga dem i plastfickor, så att han enkelt kunde glida in i elfte timmen. Hon vägrade. Hon hade nog med sig själv. Redaktören blev redigt förbannad, men såg till att någon annan ombesörjde mannens manuskort. Sändningen gick som smort. Efteråt sprätte programledarmannen korten all världens väg, fick kramar och stående ovationer av redaktörerna och flaxade glatt vidare mot nya viktiga sidoprojekt. Han älskade världen. Världen älskade honom. Efteråt fick kvinnan också veta att den gemytliga mannen hade mer än dubbelt så hög ersättning som hon.

– Herregud, ja, hur kommer det sig att det gick så lätt för honom? funderar hon nu, när jag påminner om händelsen. Jag skulle vilja se en manlig programledare sitta och klippa och klistra åt en kvinnlig på den tiden. Det hade aldrig hänt.

Varför inte det?

– För att killar hade sådant övertag i mediesvängen. Där tror jag metoo verkligen har betytt mycket. Folk har fått syn på maktmissbruk av olika slag, att det inte bara handlar om sexuella övergrepp. De subtila, strukturella skillnaderna som är så svåra att ta på, för att de är osynliga. Det är inte lika lätt att peka på rätt och fel där, och det var större risk att man blev bortviftad som bitter gnällspik.

Även om liknande situationer förmodligen utspelar sig på diverse arbetsplatser också denna höst tror programledaren att många är mer uppmärksamma. Och mediebranschen har skärpt sig.

– En redaktör nuförtiden skulle aldrig våga be mig klippa charmknuttens kort, det finns inte på kartan. Men hans lön kan fortfarande vara mycket högre… Fan också.

Tiderna både förändras och inte. Människor både förändras och inte. När jag tre år före metoo började skriva min bok Kvinnorna som formade pophistorien var jag noga med att förklara bakomliggande mönster som möjliggör kontinuerligt nedvärderande av tjejer i musikbranschen. Då rörelsen tog fart förändrades hela min skrivandeprocess. Det var som om man hade tryckt på en knapp när vittnesmålen strömmade in och öppnade våra ögon för det systematiska förtrycket och lärde oss att vi alla är mer eller mindre delaktiga, oavsett om vi agerat eller varit passiva. Från att ha skrivit i en verklighet där tjejers historier mötts av misstro eller viftats bort som personliga erfarenheter, för individen att själv hantera, kunde världen tillsammans lägga ett gigantiskt pussel. Vi satt inte längre isolerade med var sin bit. Från en dag till en annan kunde jag stryka förnuftiga longörer i kapitel efter kapitel, slapp folkbilda om grunderna i feminismen, eftersom ingen sansad person längre kunde påstå att tjejer och killar har exakt samma förutsättningar.

I dag är skyddsnätet för kvinnor större, chefer går utbildningar i hur man hanterar anställda som skickar dickpics eller gnider sig mot praktikanten i hissen. Lärarkollegium litar på elevers utsagor, ja till och med på dramautbildningar kan numera manliga studenter som tar tillfället i akt att klämma på pattarna åka ut med fötterna före. Eller snarare, händerna före.

Vardagsmat i går, skrönor i dag. Tjejer har alltid höjt sina röster för att höras, men hösten 2017 dämpade sig för en gångs skull basrösterna och lyssnade. Tyvärr har också framåtskridandet under dessa fem år pågått parallellt med en pyrande dyrkan av gammalt sunk, som slungar oss århundraden tillbaka i tiden. Kvinnojourer får minskade resurser trots ökat våld i hemmet och i år har till exempel flera larm från ridsporten fått oss att fundera över backlashen, hur vissa killar i vissa kulturer fortfarande kan se sig som övermänniskor. Faktum är så klart att det alltid kommer finnas folk som vill sätta sig på andra och leta efter svagheter, kväva kvinnors rättigheter. Detta kommer vi ständigt behöva fajtas mot.

Men vad som otvivelaktigt har förbättrats är den breda allmänhetens medvetenhet om att det finns skillnader i hur kvinnor och män bemöts, vilket trots allt fått till följd att de yngre generationerna generellt är flera snäpp smartare. Det har skett organiskt och i rekordfart. Framtidens fäder kommer liksom inte behöva begåvas med en dotter för att inse att ett jämställt samhälle är bättre för alla. Det har de redan full koll på.

Och vill de ha sig en kram av damerna kommer de också att få det. Om samtycke finns.

Anna Charlotta Gunnarson är frilansjournalist och författare. Hon skriver kontinuerligt om populärkultur i Vi, har gett ut flera hyllade böcker om popmusik och leder radioklassikern Melodikrysset. Den 16 oktober 2017 lade hon upp sitt första inlägg på sociala medier under #metoo, dagen efter att den amerikanska skådespelerskan Alyssa Milano uppmanat kvinnor att använda hashtaggen som en markering mot tystnadskultur.