Anna Charlotta Gunnarson: ”Jag älskar måsar – och äggost”

Ta in tångdoften. Seglen. Saltet. Anna Charlotta Gunnarson älskar till och med Bohusläns tjattrande måsar.

I vår sommarserie tar Vi:s skribenter dig med till landskapen där vi växte upp – eller tillbringar somrarna nu.

Möjligen är det Evert Taubes fel, men nämner jag min uppväxt i Bohuslän blir jag av mindre mentalt bemedlade kategoriserad som göteborgare. Jag får liksom Vinga fyr nerpressad på ena axeln och Liseberg på den andra. Även om jag älskar Göteborg är det trots allt två timmars bilresa från min gamla hemstad Lysekil, det går betydligt fortare till norska gränsen, så när folk skrockar om Kålle och Ada väcks därför min inre lokalpatriot till liv och väser småsint att det är som att kalla nån från Gävle för ”stockholmare”. Bara för att Taube var från en ö vid Göteborgs hamninlopp betyder det inte att vårt långsmala landskap tar slut vid Hisingen. Själv höll trubaduren ofta till vid Smögen, Malö och Grebbestad och skrev många av sina främsta visor på dialekt, som när Huldas Karin i giftastankar följer rökens väg från köket:

Å jaggu’ går’n te kôrrka! Åjianadå!
Då e de rätt, sa Karin, där ska brôllopet stå!

Bohusläningar norröver pratar inte göteborgska utan en grötigare rotvälska, med pipiga i:n och tjocka sje-ljud, långt bak i halsen, scheeee, en dialekt som sällan hörs i riksmedier men alltid gör mig varm i hjärtat. Hör du nån tala på det viset har du kommit rätt. Grattis – du är i mitt Bohuslän.

Sälar, krabbor, torskar, sjöstjärnor, musslor, ostron, kaprifol, strandtrift, strandkål, odon. Landskapets typiska följeslagare, under och ovan ytan. Det enda du behöver göra när du kommer fram till Skagerraks glasklara vatten är att slå dig ner på en klippa eller brygga, sen ordnar naturen och allemansrätten med gratisnöjen. Känn den varma graniten under kroppen och tänk på hur vansinnigt mycket historia den bär på, följ de böljande vågorna, missbedöm kraften och bli dyngsur om byxorna och njut av det. Betrakta tankbåtarna som bryter horisonten med sitt oljiga innandöme. Ta in tångdoften. Seglen. Saltet.

Fiskmåsarnas envetna tjattrande är den vackraste ljudkuliss jag vet. En egoistisk allätare, arbetsam jägare, mat, mat, mat. Måsen finns över hela landet, men för mig är hon bohusläning. Min pappa som är född på en av öarna säger måven. Han kan identifiera och härma alla västkustens fåglar och har målat mängder av måsar på vykort som han sålt på egen hand. I vintras kretsade en skriande flock ovanför loftgången i Stockholm där jag bor, på en sekund slungades jag hem. Det är som Pavlovs hund, jag behöver inte ens blunda. Pavlovs mås. Ljudet är så intimt förknippat med vardag, hennes läte tränger igenom snålblåsten på Stångehuvud (Lysekils yttersta spets) och när hon kretsar runt fiskeflottorna, stressar glassätarna i Norra hamnen, bajsar på badgästerna. Jag älskar måsar.

Helvetesmaskiner finns det också gott om i den bohuslänska arkipelagen. Röda och blå brännmaneter som får dig att skrika av smärta under kvällsdoppet, fjärsingar som lurar på botten med sina giftiga taggar, havstulpaner att skära fötterna blodiga på och alla förbannade fästingar, som gjort oss fegare i skog och mark. När jag var liten kastade jag mig ut på ängarna och trampade runt i buskagen utan tanke på TBE och borrelia. I dag äger fästingarna marken. Vid närmare eftertanke är infiltrationen kanske naturens egen motståndsrörelse, ta det försiktigt, människan behöver inte vara överallt. Dock kan man inte ta hänsyn till eventuella risker när det kommer till björnbärsplockning. Befinner man sig i Bohuslän mot slutet av sommaren är det lag på att leta upp vilda björnbär, för att det är 1) det godaste som finns och 2) den roligaste fritidssysselsättningen. Man blir smått besatt av att få fatt i ett mörkrött, moget bär och ett till, och ett till, svampplockare vet vad jag menar.

Namnet hade avskräckt, det säger sig ju självt att man inte vill äta nåt så äckligt

Björnbär hör också ihop med äggost. Det dröjde över tjugo år innan jag vågade smaka, vilket fortfarande grämer mig. Namnet hade avskräckt, det säger sig ju självt att man inte vill äta nåt så äckligt, men så tog jag en försiktig tugga av den gräddiga desserten och sedan dess har mitt liv gått ut på att leta efter rätten på caféer. Några gånger har jag lagat det själv, men det tar timmar och armarna domnar. Då får man vara tacksam för restauranger som emellanåt haft äggost på menyn, som Röe Gård i Brastad och Bohusläns museum i Uddevalla. Denna himmelska anrättning borde genast kulturminnesmärkas, den får aldrig glömmas bort. Och det ska vara hemgjord björnbärssylt till.

Min pappa härmar inte bara fåglar utan också alla slags gamla båtmotorer. Som barn älskade jag när han körde sina danga-danga-dang och dunk-dunk-dunk och jag fick gissa sort. Den som på likartat vis är lagd åt detta håll får sitt lystmäte varje år i Lysekil på Tändkulemotorns dag. I augusti samlas entusiaster runt uppställda mackapärer från förr och nu och det luktar … Bohuslän. Men om du nu inte kan ta dig till västkusten – misströsta inte. Landskapet finns snart dygnet runt i varje hem, via en uppföljare till slow-tv-succén Den stora älgvandringen. Forskare från Chalmers sänker i studiesyfte ner kameror på 30 meters djup i pampiga Gullmarsfjorden och tack vare webbsatsningen Fisk-tv kan vi betrakta vattendjurens nyfikna liv var vi än befinner oss. Och visst kan några av makrillarna vara göteborgare, men ha i åtanke att de flesta förmodligen pratar med pipiga i:n och tjocka sje-ljud.

Läs mer av Anna Charlotta Gunnarson:

Rasism, mobbning och tårar – 10 fantastiska tacktal

Anna Charlotta Gunnarson: Så blev vi yngre av musiken