Ann Jäderlund: ”Jag tror inte att jag eftersträvar lycka”

Trots att hennes Dikter 1985–2019 är på elvahundra sidor väntar Ann Jäderlund fortfarande på att språket ska befria henne. Vi mötte henne för ett samtal om inspiration, kvällsångest och livets sista frihet.

Den här texten publicerades ursprungligen i Vi Läser.

Nej den gåtan är alltför svår, nej, jag gissar ej detta. Året var 1988 och litteraturkritikern Tommy Olofsson hade fått i uppdrag att recensera Ann Jäderlunds andra diktsamling, Som en gång varit äng, för Svenska Dagbladet. I recensionen skrev han att boken var så svårtillgänglig och esoterisk att man som läsare kände sig som tomten i Viktor Rydbergs dikt.

Åsa Beckman, kritiker på konkurrerande Dagens Nyheter, reagerade på hans oförmåga att ta till sig dikterna och skrev en arg artikel med rubriken ”Öva er att lämna ert kön”, varpå Tommy Olofsson gick till motangrepp.

Därmed var den flera månader långa så kallade obegriplighetsdebatten – av vissa kallad ”Jäderlundfejden” – inledd. En kulturdebatt om litteratursyn, makt, könsroller och nepotism – men kanske framför allt hur (vissa) män inte kunde ta till sig kvinnlig erfarenhet. Men från ett håll var det tyst. Ann Jäderlund, centralfiguren för hela debatten, valde
att ligga lågt.

Nu, nästan 35 år senare, säger Ann Jäderlund:

– Jag höll inte med Åsa Beckman i allt. Jag såg mig inte som feministisk på det sättet, jag har nog alltid tänkt att jag kan allt lika bra som män, och att alla tolkningarna var andras tolkningar. Jag gav mig inte in i diskussionen, men det fanns en hånfullhet inte bara mot mig utan även mot andra poeter. Jag kan ändå förstå att vissa kritiker tyckte att jag retades, för det gjorde jag också, även om det var mer i boken som kom efter. Den blev nog delvis en reaktion på debatten.

Men vad hade du kunnat säga om du hade lagt dig i?

– Nej, jag vet inte.

När jag fick frågan om att intervjua Ann Jäderlund tvekade jag eftersom det verkade så svårt. Jag mötte henne på Nässjö poesifestival för länge sedan och uppfattade henne som galet skygg och ingen jag lätt kunde småprata med. Bara frågan om var man intervjuar Jäderlund är problematisk. Där hennes dikter utspelar sig? Och var är det? Ingenstans. Hon är liksom motsatsen till allt som får oss andra att lägga upp bilder på Instagram, ta en selfie med skönhetsfilter och publicera bilder på våra trädgårdar och middagsbjudningar. Men så möttes vi och efteråt kändes det som jag träffat en människa som var totalt vidöppen. Hon lät mig vandra inuti henne. Vi talade om alltifrån barndomens lekar till missbruk, psykisk ohälsa, sömnlöshet och hur vi allra helst somnar in den dagen det är dags.

Vi stämmer träff på Medelhavsmuseet i Stockholm. Och nu ska det bli presens och handla om hennes nya bok. I maj släpper Bonniers hennes samlade verk Dikter 1985–2019 i den prestigefulla klassiker­serien.

– Jag har ingen aning om vad mina böcker handlar om, säger hon när vi träffas på museets kafé. Och nu när jag läser korrektur tycker jag det är rätt plågsamt.

Plågsamt?

– Ja, jag tycker inte om att läsa för mycket, en dikt då och då går bra, här är det så många. Jag kan inte förstå hur upptagen jag varit av det där och hur noga jag har varit med språket. Det kan kännas obegripligt så här på håll. När jag skriver har jag alltid upplevt det som att språket ska befria mig på något sätt, men det händer inte.

Plågsamt att läsa korrektur men lustfyllt att skriva?

– Jag skriver några rader i veckan men det känns som om jag jobbar hela tiden.

Har du gått i psykoanalys?

– Ja, länge men jag vet inte om det hjälpte så mycket. Fast mitt jag blev kanske tydligare.

Ångest?

– Ja, varje kväll.

Fortfarande?

– Ja. Jag har svårt att sova och det känns inte som jag sover när jag sover.

Så vad betyder att arbeta för dig?

– Att leva! Att existera, och hoppet finns ju alltid…

Vad för slags hopp?

– Att det ska komma någon bra dikt. En öppning.

Tycker du att du har skrivit någon bra dikt?

– Jag har skrivit några bra dikter. Men jag kan svänga, ibland tycker jag de är bra, ibland tycker jag inte det.

Men är inte ångest och självkritik även ett slags motor för skapande?

– Jo, absolut. Det är produktivt att inte vara nöjd med sig själv. Och själva livet, verkligheten, världen, är ju ett lidande i sig.

Men boken, hur känns det att komma ut med den? ­Känner du dig inte nöjd?

– Jo, på sista tiden. Boken är fin och jag tycker om omslaget. Ändå kändes det främmande och underligt att Bonniers vill ge ut mina samlade dikter, jag kan få ångest av det.

Hur då?

– Att det känns som att jag tränger mig på, att det är våldsamt.

De vill väl kanonisera dig antar jag?

– Jag vet inte, kanske? Just nu känner jag att det är roligt!

Ska du ha releasefest?

– Ja, för första gången i livet ska jag ha releasefest. På Söderbokhandeln. Och Sara Abdollahi ska hålla i ett samtal med mig.

Kom igen, är det sant att du aldrig haft en releasefest?

– Jo, en gång hade jag en liten middag för två, tre vänner. Haha. Och nu ska jag även signera böcker. Rönnells antikvariat har redan köpt in 40 ex. Så det ska jag göra. För deras skull. Annars får de svårt att bli av med dem.

För oss poesiläsare är det ju fint att du sitter där och signerar.

– Jag tror inte att det kommer någon.

Ann Jäderlunds böcker har titlar som Vad hjälper det en människa om hon häller rent vatten över sig i alla sina dagar och Djupa kärlek ingen. Enligt kritikern Mikael Timm (som beskriver Jäderlund som en väldigt filmisk poet) är den sistnämnda en sådan titel som ”bromsar in läsningen och vevar ned rutan så att en vind av frågor blåser in”.

Själv är jag förtjust i Snart går jag i sommaren ut.

Den är inspirerad av ett citat av konstnären Carl Fredrik Hill som skrev: ”Snart går jag ut i sommaren.” Den får mig att minnas min gamla ljusbruna Volvo 742 som jag döpte till Bruno.

Jag hade diktsamlingen från 1990 och bodde i Stockholmsförorten Aspudden med mina barn.

Vi körde runt med den skruttiga bilen och sjöng mycket en sommar. En av sångerna var Brunos egna och den gick: ”TUT TUT TUT TUT / TUT TUT TUT TUT / snart ska jag köra i sommaren ut.”

När jag berättar om Brunos sång för Ann Jäderlund skiner hon upp. Jag hade på känn att jag kunde närma mig henne på ett barnsligare sätt än ett litteraturvetenskapligt (vilket jag förstås inte hade klarat).

Och det märkliga med de texter jag läst om hennes dikter är att jag tycker att de handlar mer om samtiden och om skribenten själv eller hens egna teoribildningar än om själva dikterna. Möjligen kommer även denna text göra det.

Hon har skrivit två barnböcker, Iris bok och Ivans bok, till sina barn. Före intervjun lyckas jag snoka rätt på en av dem: Iris bok. Så här låter det i den:

Kulligullan koko som en gök
Är jag hungrig så äter jag lök
Är jag törstig så dricker jag soppa
Som är gjord på allt blod i en loppa
Är jag trött så ligger jag alldeles still
Som en stor och pepparröd sill

Det där var ju inte så svårt att förstå. Jag tänker på Jokkmokks-Jokke och på Lennart Hellsing. Vad är dina tankar om barn och poesi?

– Att barn förstår det. Jag arbetade som lågstadielärare en period när jag var ung. Då fick jag barnen att skriva dikter och göra collage till dem. Det var en pojke i klassen som hade stora problem. Han klippte ut en massa ögonpar som han klistrade ihop i en klunga och så skrev han: ”Ögat stirrar stelt och förvridet. Ingen har samma som jag.” Att kunna uttrycka sig så enkelt, två meningar. Jag har ofta tänkt på honom och undrat. Det är en av de finaste dikter jag vet.

Men nu vill jag fråga om det journalistiska språket jag använder och det språk du använder i dina dikter – hur tycker du att de två språken förhåller sig till varandra?

– Det är helt olika saker… Det är ju därför det inte går att tala om dikter med det andra språket. Och samtiden med alla som bara pratar om sina egna känslor. Jag tycker det är obehagligt.

Men det är ju precis här vi befinner oss? I det känslosamma och autofiktiva.

– Ja, men jag tycker det är hemskt.

Så det är vad medier gör med oss som är hemskt? Att vi medierar oss själva, skapar falska berättelser?

– Ja, på något sätt. Medieringen blir en struktur som styr vår självuppfattning, hela vårt varande. Det blir klaustrofobiskt. Även i förhållande till detta ”att känna”.

Men är det inte det vi gör med skrift också? Egentligen är väl det samma sak?

– Jag tror inte att det är samma sak. Det är underligt att skriva dikter också, fast på ett annat sätt. Men för mig är diktskrivande motsatsen till medieringens instängande, det utvidgar.

Jag tänker att dikter är väldigt frånvarande i medierna. Man skriver om poeter och hur de tänker och lever men själva dikten får inte ta någon plats…

– Nej, dikten syns nästan aldrig i offentligheten, tidigare publicerade ju till exempel DN Kultur en helsida med dikter i sin söndagsbilaga. Det var fint. Människor som inte är så vana vid poesi, jag tror det kan öppna något för dem om dikten finns där i ­nyhetsflödet.

Så är det inte bra att dina dikter finns i sociala medier? Att läsare plåtar av och delar dina dikter, jag har sett en massa exempel på det, är inte det fint?

– Jo, det är lite fint.

Den här dikten ska jag själv lägga på mitt Instagram, den tycker jag om. Den är från Kalender röd levande av is.

Vatten ljusa bladen tystnad
Ytan blänker nästan inte
Det är bara vatten tyngd
Vatten utan färger tystnad
Och jag låter stenen falla
Ner i vattnet ner i tyngd
Rör med handen över ytan
Tystnad under sten inget
Där i mörkret ingenting

Vad säger du om det?

– Jag tycker det är fint om dikter kan finnas där. Jag kan tänka samtidigt att dikter förtunnas lite om de är ute i sociala medier. Men det kanske uppfattas så för att jag står utanför det. Jag vet inte vet vad det är riktigt. Vad det innebär att ”vara ute där”. Jag håller mig till ljusfläckarna …

Ljusfläckarna! Ja, du sa i en intervju att du kan vara lycklig när du ser ljus falla på en vägg?

– Jag tror inte jag eftersträvar lycka. Men det där med ljuset är verkligen något jag drabbas av. Meditativ eufori är kanske ett sätt att beskriva det. Att vara utomhus. Att höra vinden, på många håll, samtidigt, eller hur den rör sig på olika platser samtidigt. Avtar, förflyttar sig, uppstår, någon annanstans. Det tycker jag är ett mirakel. Och ljuset. Häromdagen inträffade det för första gången i år att en liten spegel i mitt rum reflekterade solen på en motsatt vägg. Ett litet område av ljus, oregelbundet, flytande.

Jag har sett att du har en egen Flashback-tråd. Där skriver någon som kallar sig Karver: ”Jag och några skrivarvänner tänkte bryta det skönlitterära läsandet med att slänga oss in i lyriken. Fastnade för Ann Jäderlund, men vet inte vilken diktsamling man ska börja med. Tips?” Vad skulle du själv svara där?

– Lika svårt det. Beror på vem det är. Vad hen söker. Jag tror inte att jag skulle kunna svara på det. Antingen gillar man något eller inte, olika dagar, olika människor. Så är det med mig i alla fall.

Men kan du säga mig vad dikt är?

– Att den uppstår av sig själv och att man kan beskriva det främlingskap vi har inför oss själva med hjälp av en dikt. Den funktionen kan dikten ha. Man kan koppla ihop en mängd olika slags fenomen i en dikt. Dikten kan kombinera saker. Det blir nästan som den enskilda människans egen vetenskap.

Vad krävs för att det ska bli bra?

– Framför allt tänker jag närvaro och uppriktighet. Det finns något annat i poesin som inte finns i språket utanför. Och det finns så mycket bra poesi som skrivs i dag. Jag har bestämt mig för att bara läsa poesi. För mig är det nästan den enda frihet som finns just nu.

När jag läser igenom dina samlade dikter verkar det som att du rört dig från språk till kropp till natur?

– Ja, det sammanfattar bra. Mina dikter handlar mer och mer om nära relationer och natur och ­mindre om begär.

Visar du det du skriver för någon innan det är klart?

– Absolut inte. Fast min man får läsa när jag är klar.

Och din förläggare? Ringer hon och har synpunkter och ber dig ändra något i efterhand?

– Absolut inte.

När man läser om dig står det ofta att du är väldigt älskad. Är det en kärlek du känner av?

– Kärlek behöver kanske ”uppfinnas” om den ska finnas, hela tiden. Det tog lång tid för mig att vilja läsa mina dikter framför publik. Första gången jag läste var tio år efter min debut. Men jag tycker mer och mer om att ha en publik. Att det är viktigt. Den kontakten som uppstår mellan mig själv och de andra.

Du verkar alltid ha fått otroligt fin kritik bortsett från i början. Hur har det påverkat dig som konstnär? Hade du mått bra av mer motstånd?

– Om jag hade fått mer kritik hade jag förmodligen tystnat, inte fortsatt skriva. Men det vet jag inte.

Du föddes 1955, i Vasastan i Stockholm. Ser du dig som ett barn av din tid?

– Ja, som alla. Min mamma var väldigt ung när hon fick mig. Pappa lämnade henne. Det var jag, min lillebror och min mamma som levde i ett slags isolering. Vi tre. Men jag minns glädjen när jag kunde läsa mitt första ord. TOBAK baklänges, KABOT, på en affär på Döbelnsgatan Jag hade knäckt koden. Och hur mycket jag läste sedan, även om jag inte förstod. Det fanns en annan värld än den värld som omgav mig. Jag och min bror lekte stenålder uppe vid Valhallavägen. Vi bodde väldigt fattigt på Surbrunnsgatan 17. Vi hade en diskbänk i trä som var målad i zinkfärg. En förspikad vedspis, gasspis, en ugn måste vi ha haft men jag minns inte. Men jag växte upp med en känsla att vara fattig och utanför.

Känslan av att vara utanför och fattig, är det en känsla som du fortfarande bär på?

– Ja, jag kan vara rädd för fattigdom, men rik vill jag ju inte heller vara, det skrämmer också.

Vad står rikedom för? Varför är det läskigt?

– Jag skulle känna mig skyldig, om inte alla vore lika rika. Jag tycker ojämlikhet är mycket obehagligt. Jag är nog redan tillräckligt rik för att känna skuld, och förstår inte hur man skulle kunna njuta av att vara rik. Som vissa gör. Jag tror jag känner motvilja mot dem som kan det.

Du hade en farmor som du tyckte om?

– Farmor ja, hon var viktig. Hon och farfar bodde i Ängby. Farfar var journalist på Stockholmstidningen men han dog när jag var 10 år. Farmor delade ut tidningar på morgonen, hon hade svårt att klara sig. De hade en villa, den kanske var betald, jag vet inte hur hon klarade sig. Gymnasiet gick jag på Norra Real. Där var det lite finare. Jag tappade nog greppet i skolan och var ute på kvällarna. Mamma klagade. Jag hängde på Corso vid Observatorielunden på Sveavägen, där McDonald´s ligger i dag. En vän till mig var bekant med en grupp som spelade där, de kallade sig ”Det europeiska missnöjets grunder” efter en text av Carl Jonas Love Almqvist. Men det visste jag nog inte då. Jag tyckte mest de var underliga.

Har du använt din ungdomstid när du skrivit dikter?

– Ja, i ”I en cylinder i vattnet av vattengråt” finns den med, den har att göra med den tiden.

Den har jag läst, den är arg och våldsam och intressant. Innehåller ord som fittljus och grejer.

– Ja, den har inte samma rytm, den är annorlunda, jag tycker om den. …Jag arbetade med att spärra och inte spärra, kursivt, olika stora bokstäver.

Vad bra att du säger kursivt och spärrad – kan vi prata om hur du använder det?

– När jag skriver ett ord kursiverat blir det nog mer privat för mig, mer inre. Och när jag spärrar handlar det kanske om att få språket att vidga sig. Det blir mer sol av solen om den är spärrad. S O L tar mer plats än SOL. Eller S T R Å L A N D E.

Var sitter du och arbetar? Jag ser dig i ett dunkelt rum…

– Nej, jag har jättefin utsikt från mitt fönster. Och snart kommer tornseglarna tillbaka. Det finns ett berg på andra sidan. Och mycket himmel som jag ser. När jag vaknar på morgonen väcks jag av att se himlen.

Vad är det svåraste med att skriva?

– Jag vet inte. Det finns ingen formel för hur det uppstår. Och när det uppstår är det svårt att veta om det verkligen kan förmedlas till andra.

”Slappna av! Coola ned!” sa Åsa Beckman ifall man inte förstår dina dikter direkt, stämmer det?

– Vad man känner är viktigare än att man förstår. Dikterna får vara det de är.

Ann Jäderlunds Dikter 1985–2019 är på 1 107 sidor. Jag fick boken som en pdf på mejlen och före intervjun körde jag texten genom en webbapplikation som hittar frekventa ord (en så kallad ”tag cloud”). Det blev en bild som jag visar för Ann. Hon skiner upp när hon får se bilden. Vi tittar på orden tillsammans. Hon vill gärna ha pappret med sig sedan.

Vad säger du när du ser de här orden?

– Det är märkligt att se alla ord, tänka att det kanske var alla, som jag över huvud taget använder? Inne i en cirkel. Kanske ett klot? Jag tänker att jag använder ett ganska begränsat ordförråd när jag skriver. Uppfattar kanske de orden nästan som ”väsen”. De är rörliga på något sätt. Det går inte att tydligt fastställa vad de betyder. Ändå är de konkreta, fysiska.

Så varför skriver du?

– När jag skriver har jag en känsla av att det ska kunna förändra världen. Men det gör det ju inte. Men något förändras ju trots allt, alltid, när något skrivs. Något som inte fanns innan kommer till världen.