Ann Heberlein: Hur jag blev en hundmänniska

Kärlek är att stanna kvar, också när det blir svårt. Det är en av många lektioner som Ann Heberlein fått av hundarna i sitt liv.

Denna text är ett utdrag ur Ann Heberleins nya bok Vad mina hundar lärt mig om kärlek (Mondial).

Den som säger att kärlek inte kan köpas för pengar har aldrig ägt en hund. För tolvtusen femhundra kronor köpte vi vår Alva, en liten dansk-svensk gårdshund, en sådan där som fastighetsskötaren NP Möller i tv-serien med samma namn hade. Kalle hette han, NP Möllers hund, arbetskamrat, vän och ständige följeslagare. Allt det där kan en hund vara: Familj, kollega och allra bästa vän, en vän som alltid lyssnar och ser på dig med förlåtande blick. Din hund är den enda varelse i världen som älskar dig mer än han älskar sig själv. Att erfara en sådan kärlek är en sällsam gåva – uppriktig, helhjärtad och okomplicerad.

Efter skilsmässan från min förste man blev jag hundlös. Knappt ett år innan skilsmässan var ett faktum hade vi skaffat en belgisk vallhund, Konrad. Jag ska ärligt säga att jag aldrig gillade honom. Det var inte hans fel, utan mitt, som man brukar säga. Jag tror att vi hade för bråttom med att ersätta vår Victor. Saknaden efter en älskad hund var tung, och vi skaffade en valp för att fylla tomrummet. Så fungerar ju inte kärlek. Hundar – eller människor – är inte utbytbara. Jag gillade inte Konrad av det enda skälet att han inte var Victor. Alltså var det inte svårt att låta min exman få vårdnaden om hunden i skilsmässan.

Trots det saknade jag att ha hund. Som ensamstående mamma med många resor i arbetet var livet ganska komplicerat och en hund var dessvärre utesluten. Jag skaffade i stället två jättelika Maine Coons, katterna som älskades av Ernest Hemingway och som påstås vara lika hundar. Inte ens två Maine Coons kunde uppväga bristen av hund i mitt liv, och när Erik fem år efter min skilsmässa flyttade in tog jag nästan omedelbart upp frågan om en gemensam hund. Han var inte svår att övertala – han hade en älskad boxer, Missy, i sitt förflutna och ville gärna ha en liten hund med mig. Det blev en mycket liten dansk-svensk gårdshund som, både i storlek och utseende, väl matchade det pyttelilla gårdshus i Kulturkvadranten i Lund som vi bodde i.

Vår Alva är med överallt. Hon följer med på krogen och strosar runt med mig på Åhléns. Hon åker tåg till Stockholm och bor på hotell. Mest tycker hon om skogen och stranden, att åka bil och spana efter kor och hästar, springa med vinden i pälsen på Borrby strand och att skälla på råttorna vid kanalen eller ekorrarna i Rörsjöparken. När jag sitter och skriver ligger hon vid mina fötter och när vi går och lägger oss sover hon såklart i vår säng, tätt intill min rygg. Ibland gläfser hon till i sömnen och det rycker i benen. Jag tänker att hon drömmer något bra då: kanske att hon fångar den där feta råttan som bor vid soptunnorna på vår gård.

Hundens kärlek är trofast och hängiven: ingen ser på mig med så beundrande blick som Alva, och ingen har någonsin varit så trofast mot mig som min första hund, border collien Victor som jag sörjde så djupt och så länge. Victor var min första hundkärlek och egentligen var han inte ens min. Det var min förste man som ville ha en hund. Han hade velat ha en hund sedan han var barn, men aldrig fått någon. Det närmaste han kom var en tyghund som han fick i julklapp av sin morfar när han var fyra år. Den gav han namnet Victor, och tyg-Victor låg på hans säng i hans etta med kök vid Möllevångstorget när jag träffade honom femton år senare.

Drömmen om en egen hund, en riktig hund av kött och blod, en varm och levande hund med päls och blanka ögon levde i den nittonårige ynglingen som aldrig fick en valp när han var en liten pojke. För det älskade jag honom lite mer, för hans barnsliga dröm om en egen hund att älska och bli älskad av. Alla andra unga män jag träffat vid den tidpunkten drömde om att bli rockstjärnor eller poeter. Jag tänkte att en man som önskar sig en hund måste vara en bra man.

Jag växte upp med katter och såg mig som en kattmänniska. Precis som alla andra kattmänniskor tyckte jag att jag var lite bättre än hundmänniskorna. Jag betraktade katter som självständiga och mystiska individualister. Hundar avfärdade jag som lättledda och bekräftelsetörstande flockdjur. Det var innan jag lärde känna hunden och omvärderade min syn på både hundar och katter. Det jag tidigare tolkat som självständighet och integritet hos katten, förstod jag var blott arrogans och egoism och den fjärrskådande kattblick jag föreställt mig vara ett uttryck för komplexitet visade sig dölja oceaner av tomhet (samma deprimerande erfarenhet har jag för övrigt gjort i relation till mången tystlåten och ”mystisk” man – tystnaden var inte tecken på ett mörkt och spännande inre liv, bara tecken på ren och skär stupiditet).

Jag gifte mig i alla fall mycket fort med den unge mannen som drömde om en egen hund och mycket fort fick vi ett eget barn. Hunden dröjde några år. På vår äldste sons treårsdag flyttade en livslevande, mjuk och underbar valp hem till oss. Såklart fick han heta Victor, som tyghunden min man en gång fick som substitut för en riktig hund.

Det var inte kärlek vid första ögonkastet mellan mig och Victor. Jag var en pedantisk tvåbarnsmor på tjugofem år i en liten studentlägenhet som slet livet ur mig med studier, vaknätter, blöjbyten, brödbak och en massa onödig städning. Det inre kaos jag levt med i större delen av mitt liv försökte jag betvinga med hjälp av yttre ordning: en blankpolerad diskbänk, nystrukna dukar, fläckfria speglar och kliniskt rena golv. Valpens intåg i vårt liv hade en ytterst negativ inverkan på golvens renhet. Leriga tassar, en massa hår och ett evigt kissande.

Efter sju sorger och åtta bedrövelser blev Victor rumsren och vår relation något mindre spänd. Efter några år kapitulerade jag inför hundhåren och lärde mig att stå ut med att det knastrade under fötterna (jag köpte inneskor). Det var den första viktiga insikt Victor gav mig: Det spelar inte så stor roll om det är lite grus på golvet. Kärleken hänger inte på ett välstädat hem. Barn och hundar och vuxna med behöver någon som lyssnar och leker och skrattar och tröstar mer än de behöver nyputsade fönster och moppade golv. Kärlek kräver tid och engagemang och bryr sig inte om lite skit i hörnen.

Med Victor vallade jag får, promenerade längs stränder och i skogar. När jag drabbades av mina återkommande depressioner var han min bäste vän. Han var en mycket diskret hund, med stor fysisk integritet och skulle aldrig drömma om att hoppa upp i min säng. I stället sov han troget precis nedanför sängen och vaktade oroligt över mig sömnlösa nätter. När jag vankade av och an i Skånelängan som då var vårt hem tassade han försiktigt efter och såg på mig med sina varma hundögon. När jag satte mig i kökssoffan i det tysta, mörka köket med hjärtat bultande fort fort av ångest lade han sitt huvud i mitt knä och berättade för mig att han aldrig skulle överge mig.

Jag älskade den hunden. Ibland tänkte jag att jag älskade honom mer än mannen jag var gift med. Då skämdes jag lite, men bara lite. Victor lärde mig något avgörande om kärlekens natur: Kärlek är att stanna kvar, också när det blir svårt. Han lärde mig också något avgörande om vad en deprimerad människa behöver – hon behöver någon som är där, tyst men pålitlig. Det finns ingenting du kan säga som tar bort ångesten som river den sömnlöses bröst, men det finns något du kan göra. Du kan vara där. Det var den andra lektionen i kärlek Victor gav mig.

Sista året Victor levde blev han allt tröttare.

När jag ser på bilder av Michel Houellebecq, den franske misantropen, och hans corgi Clément tänker jag att den lilla smörkolafärgade hunden lärt honom samma sak som Victor lärde mig, något om vikten att vara kvar och om tillit. ”Hundens kärlek är ren. Han ger dig total tillit. Du får inte förråda den”, säger han i en intervju i The Guardian 2005. Kärleken bygger på, ja kräver, tillit. Det är den tredje insikten om kärlek mina hundar gett mig.

Sista året Victor levde blev han allt tröttare. I slutet bar vi honom uppför trappan och matade honom med mjuk, mosad mat. Min man och jag, som egentligen slutat älska varandra för länge sedan, förenades i våra omsorger om hunden vi båda älskade. Kärleken till Victor gav oss några månader utan gräl. I stället för att anklaga varandra för diverse gjorde vi båda allt som stod i vår makt för att hjälpa vår hund att leva en liten stund till här på vår jord, med oss.

Då mindes jag varför jag en gång älskat mannen som så hett önskat sig en hund. När jag såg min man försiktigt bära vår gamla, magra hund från golvet till vår säng för att han tyckte att golvet var för hårt och för kallt för en gammal, skröplig hundgubbe älskade jag honom lika mycket som jag gjort den våren vi möttes.

Att fatta beslutet att det var dags för Victor att dö var ett av de svåraste beslut jag fattat i mitt liv. Han somnade in i min famn, omgiven av hela familjen och jag tänkte ”också det här är kärlek, också det här är ansvar”. Så är det ju: för alla levande varelser man väljer att släppa in i sitt liv har man ansvar, och den som är ansvarig måste ibland fatta svåra, sorgliga och smärtsamma beslut. Det är den fjärde insikten om kärlek Victor gav mig.

Ansvaret innebär ju att ta så väl hand om den lilla varelsen som man kan. Att se till att det finns mat, vatten, trygghet och kärlek. För det där med att kärlek inte kan köpas för pengar är ju faktiskt sant – du kan köpa en hund, men du kan aldrig köpa hundens kärlek. Den måste du förtjäna. Hunden reagerar på hur du behandlar henne. En hund som fostras med slag och skäll blir rädd, arg och farlig. En hund som fostras med kärlek, beröm och tydliga gränser blir trygg, glad och trofast. Det är den femte sanningen om kärlek Victor lärde mig: Vi blir som vi behandlas. Den som blir älskad, älskar.

Den sjätte lektionen i kärlek Victor gav mig, gav han mig efter sin död. Trots att det nu är elva år sedan Victor somnade in på Lundabygdens djursjukhus tänker jag på honom varje dag, alltid med glädje. Kärleken tar inte slut. Den lever och värmer och tröstar också när livet är över. Kärleken är, faktiskt, större än döden.